Över någons gräns

Därför begår människor sexualbrott. Psykologisk kunskap kan förhindra framtida övergrepp.

Varför begår någon ett sexualbrott? Den frågan snurrade i psykologen Johanna Lätths huvud när hon för första gången gick längs Kriminalvårdens långa stängsel år 2008. I dag arbetar hon som Kriminalvårdens expert i sexualbrottsfrågor och i december 2020 kom hennes bok Sexualbrottets psykologi (Gothia kompetens), baserad på forskning och egna yrkeserfarenheter.

– Sexualbrott intresserade mig redan på psykologprogrammet. Jag kunde inte förstå hur någon kunde hamna på en sådan punkt i livet att man kunde utsätta en annan människa för den här typen av handlingar, säger Johanna Lätth.

Det finns fortfarande mycket att lära om risken för att utveckla en sexualbrottsproblematik, berättar hon. Vi har mest kunskap om riskfaktorer för återfall hos män som redan är dömda för sexualbrott. Återfallsrisken är också låg, två procent av de sexualbrottsdömda återkommer till Kriminalvården dömda för ett nytt sexualbrott under de tre första åren i samhället. Samtidigt är mörkertalet generellt stort för sexualbrott. 

Enligt Johanna Lätth brukar riskfaktorerna för återfall i sexualbrott generellt delas in i fyra områden. I området sexualitet ingår riskfaktorn sexuell avvikelse. Det innebär att man tänder på andra saker än samtyckande sex mellan vuxna. Det kan vara sexuellt intresse för barn, våld och tvång eller att blotta sig. Här finns också sexuell upptagenhet, då sexualiteten upplevs som lättväckt och svår att kontrollera. Det är vanligt att ägna mycket tid och energi åt att till exempel tänka på sex, titta på porr eller ha många sexpartner.

Ett annat område kallas för intimitetsbrist, att ha svårt med nära relationer. Då söker man bland annat trygghet och intimitet genom sin sexualitet. Det kan också handla om emotionell identifiering med barn.

– Då kan personen känna sig underlägsen och otillräcklig tillsammans med vuxna och upplever att det är lättare att få kontakt med barn.

Det tredje området handlar om bristande förmåga till självreglering. Det kan vara svårt att kontrollera impulser och hantera känslor. 

– Om personen till exempel är jättearg och har svårt att hantera det kan våldtäkten bli en förlängning av ilskan. Sex kan också vara ett sätt att reglera negativa känslor.

Det fjärde området består av övergreppsstödjande tankemönster och attityder. Sådana tankar är bland annat att sex med barn inte är ett övergrepp eller att vuxna kan lära upp barn sexuellt. Här ingår även antisociala attityder och personlighetsdrag, vilket innebär att man fokuserar på sina egna behov och inte bryr sig så mycket om lagar och regler eller vad ens handlingar får för konsekvenser för andra.

Om en människa begår ett sexualbrott, förklarar Johanna Lätth, beror bland annat på hur många och starka riskfaktorerna är samt hur de samspelar med varandra. Balansen mellan risk- och skyddsfaktorer är viktig. Om du enbart har riskfaktorn sexuellt intresse för barn och samtidigt stark självkontroll, då kan du gå hela livet utan att dragningen leder till handling.

– Men har du ett sexuellt intresse för barn och dessutom antisocialitet är det en farlig kombination för risken att begå brott. 

Det är vanligt, fortsätter hon, att personen befinner sig i en svår period i livet, som en kris eller en större förändring. Då rubbas balansen mellan skydds- och riskfaktorer.

– Man kanske har haft ett stabilt socialt nätverk som har varit skyddande, och då har det inte spelat så stor roll att man har svårt med intimitet och känsloreglering. Men om någon till exempel dör eller man själv flyttar bort från sitt nätverk, då kan de faktorerna bli svårare att hantera.

Yttre omständigheter spelar också roll. Det behövs bland annat någon att utsätta och tillfälle att göra det. 

Svaret på varför någon utvecklar riskfaktorer finns någonstans i blandningen av arv och miljö. Vi föds med olika temperament och fungerar olika känslomässigt redan från start. Ibland kan det finnas neuropsykiatriska diagnoser som påverkar impulsivitet och förmågan att läsa signaler.

Johanna Lätths erfarenhet är att sexualbrottsdömda ofta varit med om svåra saker under uppväxten. Det kan vara trauman som att en förälder dött, upplevelser av krig eller utsatthet för sexuellt, fysiskt eller psykiskt våld. Många berättar också om mer subtila saker, som att familjen inte har varit känslomässigt närvarande.

Kvinnliga sexualbrottslingar kommer i högre utsträckning än män från dysfunktionella familjer och har upplevt en större utsatthet. Det är också vanligare att utsätta barn, många gånger en närstående. Ungefär en tredjedel begår brott tillsammans med en medförövare, ofta en man. 

– Ibland kan det vara relationen till medbrottslingen som motiverar brotten, snarare än relationen till brottsoffret. Man kanske är rädd för att bli lämnad eller utsatt för våld om man inte gör vissa saker, säger Johanna Lätth.

Stina Lindegren är doktorand i socialt arbete och skriver sin avhandling om sexualbrottsbehandling vid Uppsala universitet. Hon berättar att personer som har begått sexualbrott är överrepresenterade när det gäller att själv ha varit utsatt för sexuellt våld. Men det finns inga vetenskapliga evidens för att det skulle finnas ett direkt orsakssamband.

– De flesta som utsätts för sexuella övergrepp begår inte själva sexualbrott. Det är till exempel mest flickor och kvinnor som utsätts samtidigt som det framför allt är män som begår sexualbrott, säger Stina Lindegren.

Däremot, fortsätter hon, finns en koppling mellan negativa erfarenheter, som våld och övergrepp, i barndomen och all form av kriminalitet. Det kan ge en sårbarhet som i sin tur kan få följdeffekter senare i livet. En stor del av gruppen som begår sexualbrott kan däremot inte hänföras till den typen av utsatthet. 

Sexualbrott kan också, enligt Stina Lindegren, handla om makt och kontroll. Att ta kontroll över en annan person kan ge en känsla av makt, till exempel för den som känner sig maktlös och har svårt att hantera det. Upplevelsen att det inte är du själv som styr ditt liv utan att det som händer påverkas av yttre saker är en riskfaktor för återfall. 

Stina Lindegren menar att vissa sexualbrott måste ses i ljuset av mäns våld mot kvinnor.

– Övergreppstödjande tankemönster kan innefatta en syn på kvinnor som manipulativa eller sexobjekt. Det kan förstås som ett uttryck för att vi lever i en kultur där den typen av idéer finns. Sedan räcker det inte med att vara allmänt sexistisk för att begå sexualbrott, utan det krävs fler riskfaktorer, säger hon.

I samhället ses sexualbrott generellt som hemska brott. Den bilden finns också hos många förövare, som har svårt att anamma den bilden av sig själva. Det är därför vanligt att gärningspersonerna förnekar och förminskar sina brott, berättar Johanna Lätth. 

Hon har utvecklat det kbt-baserade behandlingsprogrammet Sexualbrottsprogram med individuellt fokus, Seif, som började användas inom Kriminalvården år 2019. Behandlingen kan ske individuellt, i grupp eller en kombination. Psykologen börjar med att kartlägga klientens riskfaktorer och gör utifrån dem en behandlingsplan med individanpassade insatser. 

Ofta handlar det om att förstå funktionen av de brottsliga beteendena och ge alternativ. Personen kan till exempel få träna på att reglera känslor på andra sätt, erbjudas alternativa tankesätt eller lära sig skapa nära relationer.

Doktoranden Stina Lindegren, som forskar om sexualbrottsbehandling, berättar att det pågår en vetenskaplig debatt om huruvida det finns tillräckligt stöd för att psykologisk behandling av sexualbrottsdömda minskar återfallen. Hon har gjort en pilotstudie av Seif. 

Den är utförd tillsammans med personal inom Kriminalvården, bland andra Johanna Lätth. 

Personer som dömts för sexualbrott fick fylla i tre formulär före och efter behandlingen. Mellan 25 och 28 individer, beroende på formulär, deltog. Det första mätte känslan av att ha kontroll över sitt liv.

– Vi såg en tendens till ökad känsla av kontroll, men den var inte statistiskt säkerställd, säger Stina Lindegren.

Det andra formuläret handlade om sexuell upptagenhet, fortsätter hon, som enligt vissa studier är den största riskfaktorn för återfall. Här skedde en statistiskt signifikant minskning.

– Minskningen var störst bland dem som hade mest problem. Det är positivt, särskilt som man i Seif har förstärkt arbetet med just sexuell självreglering.

Det tredje instrumentet mätte förmågan att fungera i relationer. Där kunde forskarna inte se någon skillnad. Det var inte oväntat, menar Stina Lindegren, eftersom det är svårt och tar lång tid att ändra anknytningsmönster.

38 behandlare skattade också hur 47 deltagare hade förändrats inom tio områden. Områdena var till exempel god sexuell självreglering, förmåga till intimitet, strategier för att hantera känslor, känsla av kontroll och förståelse för riskfaktorer. 

– Behandlarnas skattningar visade att det hade skett en statistiskt signifikant förbättring, stor eller medelstor, på alla områden.

Stina Lindegren poängterar att studien är liten och saknar kontrollgrupp. Det behövs fler och större studier för att veta om Seif är effektivt.

– Men överlag tyder resultaten på att behandlingen är ett adekvat sätt att arbeta med sexualbrottsdömda på. Framför allt verkar det vara en bra metod för att jobba med sexuell självreglering, säger hon.

Så många sexualbrott anmäls

  • Nästan 23 300 sexualbrott anmäldes 2019, 8 820 av dessa rubricerades som våldtäkt.
  • 2019 var 8 684 personer misstänkta för sexualbrott. 97 % var män.
  • 92 % av de anmälda våldtäkterna var mot en kvinna eller flicka och 8 % mot en man eller pojke.
  • 41 % av de anmälda våldtäkterna handlade om barn under 18 år.
  • 91 % var brott mot en flicka och 9 % mot en pojke.

Källa: Brottsförebyggande rådet, Brå

Text: