Fråga psykologen

Läsarfrågor och svar från legitimerade psykologer hämtade ur Modern Psykologi 1/2021.

Vår 10-åring är så negativ

Vi har en kille på tio år som alltid har varit lite av en grubblare. Han behöver ha koll på läget, och blir lätt ängslig/orolig när han känner att han inte har det.

Nu till det som bekymrar oss, och det är att han alltid väljer att se det dåliga i saker och ting. Det kan vara skol­dagen, fotbollsträningen, leken med kompisen. På något sätt så fastnar det lilla momentet som inte var bra eller roligt och sedan kan han inte släppa detta. Han fortsätter att prata om det negativa hela eftermiddagen och kvällen. Det känns som om han lätt tar åt sig allt som sägs under till exempel skoldagen som personligt mot honom, och sedan ältar han det. Ibland upplever han att alla är dumma mot honom, men när vi benar ut situationen så är det oftast inte så, utan något som någon sagt i stundens hetta, och inte ens riktat mot honom.

Vi skulle så gärna vilja hjälpa honom med detta! Få tips på hur vi vänder den här trenden, få råd om övningar eller frågor att jobba med.

Psykologen svarar:

Varför vissa barn tycks ägna sig mer åt det negativa och ha en mer nedstämd läggning är svårt att säkert veta, alla är vi ju olika. Det finns ändå några saker ni som föräldrar skulle kunna testa för att se om det kan vara till hjälp i just ert fall.

En strategi som många barn (och vuxna) har stor nytta av oavsett problem, är att lära sig känna igen sina egna mönster och hur man brukar möta situationer. I er sons fall kan det handla om att han behöver se de mönster ni ser, nämligen att han ofta tar saker väldigt personligt och ser det negativa i olika situationer.

Genom att lära sig se sådana mönster i det egna beteendet kan man få hjälp att tolka situationer annorlunda och därmed hantera dem bättre. Er son kan träna på att tänka något i stil med: ”Nu känner jag mig illa behandlad men jag vet ju att jag ofta gör det och sen efter en stund brukar jag förstå att det inte var så. Det kanske är så den här gången också.” Han kommer säkerligen behöva öva sig på det här och det kan ni hjälpa honom med genom att påminna honom.

Många som fastnar i det negativa kan efter lite tid se att det inte var så illa som de tänkte från början. Tiden tycks göra sitt till. Är det så även för er son? I så fall blir det ytterligare en strategi för honom. Att inte döma en situation för snabbt utan vänta lite innan han tittar tillbaka. Om han känner sig nedslagen efter en viss situation kan han helt enkelt tala om och ägna sig åt andra saker ett tag innan han ut­värderar den.

Ni skriver också att han fäster stor vikt vid situationer eller detaljer som inte var bra och sedan ältar dem.
Ältande är generellt ett ganska destruktivt beteende då det tenderar leda till att man fastnar i tankemönster som är negativa, så att snabbt vänja sig av med det är klokt. Det första steget är att notera när man ältar. Här kan ni föräldrar hjälpa till genom att uppmärksamma er son på det när ni noterar det. Nästa steg är att bryta ältandet genom att ägna sig åt något annat som kräver viss uppmärksamhet. Många barn märker att fysisk aktivitet hjälper så det kan ni med fördel testa.

Det låter som att ni brukar hjälpa er son med att analy­sera om en situation har varit positiv eller negativ vilket är mycket bra. Kanske kan ni nu jobba på att han blir mer självständig i det?

Han kan till exempel sätta sig en gång om dagen med papper och penna och välja ut en situation som han upplevt under dagen. Den ska han sedan gå igenom och se vad han hittar för negativt och positivt i den. När han är klar kan han summera sin upplevelse och se om den förändrats något av att han inte, sin vana trogen, tänkt om den som enbart negativ, utan i stället tittat mer noggrant på den.

Avslutningsvis en fråga till er föräldrar: Är det så att ni i dag, och kanske även tidigare under hans uppväxt, tenderar att ge er son mycket uppmärksamhet när han berättar om något negativt? Många föräldrar gör det då man instinktivt vill höra vad som hänt och vad som inte var bra, så att man kan hjälpa sitt barn att lösa en svår situation. Problemet uppstår om det sker för ofta då det kan signalera till barnet att om hen berättar om något negativt så får hen prata mycket och är ”intressant”. Kanske ska ni våga ignorera prat om dåliga saker eftersom ni tycks trygga med att er son egentligen har det bra i de sammanhang han befinner sig? På så sätt kan ni, genom er riktade uppmärksamhet, uppmuntra prat om det som känns skoj och positivt istället. Ni kan också uppmuntra prat om hur han hanterat sin tendens att vara negativ genom att använda någon av strategierna ovan.

En del föräldrar kan tycka att det låter obehagligt att deras barn inte ska berätta om problem, men då är det bra att fundera över hur ”verkliga” problem brukar komma fram. Sker det i form av negativt ältande eller brukar det låta på annat sätt? Om det senare är fallet är sannolikheten stor att ni även framöver kommer få kännedom om viktiga problem. Kanske blir det till och med tydligare vad som är på riktigt när det negativa ältandet minskar.

⁄ Liv Svirsky, legitimerad psykolog/psykologiguiden.se

Dålig relation till min pappa

Jag är en kvinna på 28 år som har ett stort problem som präglar mitt liv dagligen. Det handlar om min dåliga relation till min pappa som nu närmar sig 70 år.

Jag växte upp med min pappa från fyra års ålder tills jag flyttade hemifrån. Uppväxten var präglad av hans raseriutbrott och missbruk. Jag har bevittnat hur kan brutit ner min mamma mentalt och misshandlat henne fysiskt. Min mamma försvann under flera år och jag bodde då med honom. Där var uppväxten också präglad av daglig psykisk misshandel/kränkningar/hot och vid ett par tillfällen fysisk misshandel. Det var misär hemma.

Jag har valt att inte ha kontakt med honom under långa perioder efter att jag flyttade hemifrån i 18-årsåldern och jag har nu två egna små barn. Jag inser att det här måste ha satt sina spår i mig och jag har svårt att förlika mig med det. I perioder har vi haft kontakt och han har annars en god relation med barnbarnen trots allt. Till saken hör att han hela tiden vill ha kontakt och jag har fått blockera honom i långa perioder.

Han har även i vuxen ålder fortsatt att trycka ner mig på olika sätt. Ett skräckexempel var hur han skämde ut mig ordentligt på mitt eget bröllop vid upprepade tillfällen. Det slutade med att några gäster fick köra honom till hans hotell. Han var arg för att han inte kunde sova hos oss, talade illa om mig till min man och han stal saker.

Trots allt som har hänt går jag runt och har en känsla av dåligt samvete när jag inte håller kontakten med honom. Han är mycket ensam efter alla år då han behandlat alla sina goda vänner och partner på liknande sätt. När jag konfronterar honom med allt han gör och har gjort tar han inte ansvar för sitt beteende och ber aldrig om förlåtelse. Tiden går och det skrämmer mig att han kanske inte finns så länge till. Han har varit nära att avlida vid flera tillfällen under åren.

Så då blir frågan, bör jag ha kontakt med honom? Varför har jag dåligt samvete när jag blockerar honom? Hur kan jag arbeta med mig själv när jag märker att mina mönster från min familj satt negativa spår i mig som jag inte vill överföra till mina barn och mitt äktenskap?

Psykologen svarar:

Du har problem med din pappa. Din pappa har verkligen betett sig illa mot dig. Och du undrar om du ska fortsätta ha kontakt med honom.

Mitt svar är nej, för han har inte ändrat sitt beteende. Han har bett sig illa när du var barn. Och det är fortfarande så.

Sedan undrar du också varför du har dåligt samvete när, till exempel, du inte tar kontakt med honom. Det enkla svaret är för att du är en god människa. Du bryr dig. Du ser att han är ensam. Och självklart känner en del av dig empati och sympati trots allt.

Du undrar också hur du ska hantera att du ser att du upprepar vissa saker som kommer från din ursprungsfamilj. Jag vet såklart inte vad det handlar om, men fundera gärna på om det är saker som du kan hantera på egen hand eller om du behöver ta emot hjälp från någon professionell. Många gånger låter det som att det måste vara jättelånga kontakter men det är inte alltid så. Man kan börja där du vill och hur du vill. Och prova dig gärna fram.

Men samtidigt vill jag säga att du kämpar på och det är beundransvärt av dig att du fortsätter att bry dig om din far, trots hans beteende.

⁄ Liria Ortiz, legitimerad psykolog/Psykologiguiden.se

Är jag överbeskyddande?

Min son på 2,5 månader bor med mig på heltid. Han har sedan vi kom hem från BB träffat pappan cirka två gånger/vecka. Ofta har de dock träffats på kvällar och då sonen har sovit.

Sedan två veckor tillbaka har sonen börjat visa tecken på blyghet vid möte med andra, inklusive sin pappa. För en vecka sedan då pappan kom på besök och lyfte upp honom började sonen gallskrika och skrek hysteriskt tills jag tog honom. För några dagar sedan började sonen gråta genast när jag öppnade dörren då pappan och halvsystern kom på besök. Han lugnade senare ner sig i min famn och kunde hållas av pappan.

Problemet är att pappan inte ser detta som något allvarligt och vill ta med honom ut utan mig. Jag känner inte att jag vill lämna ifrån mig sonen, utan han behöver få ha mig i närheten. Jag är hans enda trygghet. Är jag onödigt överbeskyddande som pappan påstår, eller har jag rätt i att sonen ska få ha mig i närheten tills han uppvisar att han är trygg med pappan?

Psykologen svarar:

Eftersom ditt brev är ganska kort blir mitt svar kanske inte helt rätt för dig, men jag hoppas att du ändå hittar några saker som känns användbara i ert fall. Jag tolkar, fel eller rätt, ditt brev som att du och bar­­nets pappa vill att barnet ska umgås med er båda.

Är det kanske så att sonen på sikt ska bo med er båda?
I så fall tänker jag att det är viktigt och bra att ni redan tidigt samarbetar för att nå detta.

Så små barn som din son är som regel ganska öppna mot de flesta; det har helt enkelt ett överlevnadsvärde för små barn att kunna bli omhändertagna av många människor. De har också ganska kort minne, så för att de ska komma ihåg en person behöver de träffas ganska ofta. Av de här anledningarna vore det bra om sonen och hans pappa får träffas ofta, gärna flera gånger i veckan, och då så klart även när sonen är vaken.

Det är ju inte alldeles enkelt att planera tider för möten med så små barn eftersom de tenderar att somna ofta och ganska oregelbundet, så därför måste passen ni träffas troligen vara så långa att även om sonen råkar somna under tiden så hinner han vakna medan pappa är kvar.

Eftersom han tillbringar mest tid med dig kan det ju vara klokt att du är med inledningsvis under mötena, men sedan behöver du successivt lämna över ansvaret till hans pappa så att de får möjlighet att skapa en riktig relation och inte en som bara bygger på att du är med. Pappa behöver till exempel få vara den som byter blöjor, leker, ger mat, ger nappen, bär och gosar – allt det där som innebär att vara omhändertagare av ett barn och som också gör att man kan vara den som tröstar barnet när det är ledset eller söver det när det är dags att somna.

Om du känner dig otrygg med att lämna sonen till hans pappa behöver du fundera på vad det beror på. Misstror du hans pappas förmåga att ta hand om honom? Eller handlar det om att du saknar din lilla son när du är ifrån honom? I det förra fallet måste du fundera noga på om du har fog för sådana tankar och har du det behöver du kanske gå vidare med dem när det kommer till frågor om vårdnad och umgänge. Handlar det snarare om längtan kanske ni kan bestämma att pappa tar kort på pojken och skickar dig med jämna mellanrum de stunder ni är ifrån varandra. Då får du se sonen, och ser att han har det bra, samtidigt som de får chansen att skapa en relation mellan sig. Stundernas längd kan initialt vara ganska korta och sedan successivt förlängas när du känner dig lugnare. De första gångerna kommer det att kännas både otryggt och ovant att lämna över, men liksom de vänjer sig vid att vara tillsammans kommer du vänja dig och känna dig allt mer trygg med situationen.

Om ni kan jobba på det här viset tänker jag att ni i takt med sonens ökande ålder kan förlänga passen han är med en av er så att ni på sikt kan få till stånd en fungerande gemensam vårdnad om honom. Ofta talar vi ju om att barn vars föräldrar är separerade bor en vecka i taget hos respektive förälder, men de hela veckorna brukar vara aktuellt först när barnen är några år gamla. Innan dess är det vanligt med kortare pass om 2–3 dygn innan byte.

Om du och sonens pappa har svårt att få det här att fungera och har olika åsikter om hur ni ska gå till väga skulle ni kanske behöva någon stödperson att tala med som kan guida er i ert upplägg. Jag skulle föreslå att ni då ber att få kontakt med den psykolog som är knuten till er BVC.

⁄ Liv Svirsky, legitimerad psykolog/psykologiguiden.se

Kan jag lita på mina känslor?

Jag har ganska länge nu haft svårt att veta vad jag tycker och känner om saker, och jag vet inte hur jag ska få tillbaka tilltron till mina egna känslor och upplevelser.

Jag tror att problemet började i och med att jag tog beslut om en utbildning som jag sedan ångrade rejält, som jag insåg inte alls var vad jag ville.

Osäkerheten kring vad jag vill göra i livet kombinerades sedan med osäkerhet kring min sexualitet.

Jag insåg att jag var bisexuell när jag var runt 16, och kom ut ganska snabbt till mina vänner efter det. Nu är jag 21 och är nästan säker på att jag egentligen är lesbisk. Jag har inte pratat om detta med någon men jag grubblar mycket över allt som kan vara relevant, och ifrågasätter varför saker hänt just som de gjort, varför jag inte insett att något var knas tidigare och hur jag ska kunna veta säkert om jag faktiskt är lesbisk eller inte.

Allt detta tror jag fått mig att inte lita på mig själv. Eftersom något som jag sett hela mitt liv som en självklarhet (min attraktion till män) visat sig inte vara självklart, så undrar jag vad mer som inte varit på riktigt.

Hur ska jag bygga upp tilltron till mig själv igen? Att kunna identifiera sina egna känslor och vad man vill känns ju som en självklarhet, men just nu har jag inte den förmågan. Hur ska jag någonsin veta vad det är jag känner när jag under en så stor del av mitt liv missat att jag inte är attraherad av män?

Psykologen svarar:

Jag ska börja med att omkullkasta dina tankar lite grann. För när jag läser det du skrivit så ser jag en kvinna som verk­ligen har lyssnat in sina känslor och vågat agera på dem.

Dels beskriver du att du ändrat dig vad gäller utbildning. Det är väldigt vanligt, men många män­niskor fortsätter också på den valda vägen, trots att det känns fel, bara för att man inte vågar ändra sig. Även det du beskriver runt din sexuella läggning tycker jag visar på att du verkligen känner efter. Du märkte relativt tidigt att du var attraherad av kvinnor och sedan mer och mer att du kanske bara var attraherad av kvinnor.

Det som jag dock tror rör till det för dig är att du verkar tänka att på grund av att du ändrar dig, eller upptäcker mer saker om dig själv, så är något fel. Det finns en falsk bild i vissa sammanhang i samhället om att vi ska ”hitta vårt sanna jag”, som om det fanns en verklig version av oss. Men det gör det inte. Vi människor är rätt rörliga av oss och vi byter ständigt åsikter och känslor runt saker. Att bejaka det, och inte klamra sig fast vid att tycka samma sak bara för att man alltid gjort det, är att verkligen ”vara sig själv”.

Så behöver det vara så viktigt för dig att verkligen veta om du är lesbisk? Eller kan det räcka med att du just nu är attraherad främst av tjejer? Kanske har du alltid varit det, men att normen av heterosexualitet hindrat dig att se det. Eller så kanske du har känt attraktion till män tidigare? Det enda man som människa egentligen kan veta om sig själv är vad man känner och tycker just nu.
I morgon kanske du möter en man som du blir attraherad av. Nästa år kanske du vill jobba med något annat än du vill i dag.

Kanske kan dessa ord hjälpa dig tänka lite annor­lunda om dig själv. Du kan även fråga dig om det på något vis känns obehagligt för dig att känslor och åsikter ändrar sig. Har det i så fall alltid gjort det? Finns det mönster i din ursprungsfamilj av att man ska hålla sig fast vid åsikter eller de beslut man tagit? Har dina föräldrar reagerat negativt på att du ändrat dig om saker? Sådana mönster kan hålla i sig i vuxen ålder. När du blir medveten om ohjälpsamma antaganden om livet så kan du börja utmana dem. Blir det för svårt på egen hand så rekommenderar jag dig att söka hjälp hos legitimerad psykolog eller psykoterapeut.

⁄ Sofia Viotti, legitimerad psykolog/Psykologiguiden.se

Svar från legitimerade psykologer från Sveriges psykolog­­förbunds sajt Psykologiguiden.se