Skämtar utan att skämta bort

Text:

Författaren och psykologen Jenny Jägerfeld ger unga en röst genom sina böcker. 

– Oj, ursäkta. Jag är hopplös. Jag satt och skrev när du ringde…
För andra veckan i rad missade Jenny Jägerfeld vår inbokade intervju.
– Det är nackdelen med adhd; det är lätt att glömma bort saker fast jag skriver upp.
Psykologen och författaren fick diagnosen 2016, när hon just fyllt 42 år.

– Det är trams att kalla adhd för en superkraft, men det kan vara till nytta ibland. Jag tror det är en fördel när jag skriver, för impulserna minskar konsekvenstankarna. Jag skriver ohämmat och ältar mindre, dömer inte ut texten i förväg.

Förutom vuxenböcker (senast Monster i terapi, Norstedts, 2020, med Mats Strandberg) har Jenny Jägerfeld skrivit ett flertal prisbelönta ungdomsböcker, där psykiska svårigheter, diagnoser och tuffa livshändelser alltid är närvarande. Även om det handlar om vardagslivet och ofta är halsbrytande roligt.

– Visst berör mina böcker psykologiska frågeställningar. Men jag menar, gör inte alla böcker det? Relationer, känslor, tankar, och problem – det är ju liksom det som är livet.

I höst får hennes bok Jag är ju så jävla easy going (Lilla Piratförlaget, 2013) filmpremiär. Den handlar om 18-åriga Joanna som råkar ha adhd. I Här ligger jag och blöder (2011) finns psykisk ohälsa. Brorsan är kung (Rabén & Sjögren, 2016) tar upp könsidentitet, och Comedy Queen (2018) handlar om självmord, sorg och saknad. Jenny Jägerfeld menar att vi gärna vill ”skydda” barn från tunga och allvarliga saker, men de tänker ju ändå på dem.

– Många barn och unga lever med någon person med psykisk ohälsa, allt från utmattning till svår ångest. Jag vill skriva så att den som läser blir engagerad! Att hen känner något och kanske tänker några nya tankar. Sidoeffekten blir förhoppningsvis att man ger läsaren ett språk som gör det lättare att prata om svåra känslor.   

Flera av böckerna är försedda med lärarhandledning och används i skolorna som diskussionsunderlag. Som psykolog har Jenny Jägerfeld träffat fler barn med olika typer av svårigheter än många andra, och sett olika perspektiv på mänskligt beteende och lidande. Och kanske har det gett henne som författare ett försprång när det gäller att formulera känslor i olika situationer. Ett bredare spektrum.

– Om jag träffar flera klienter på raken, som är arga, så är ju alla arga på olika vis; någon kanske skriker, någon annan knyter näven i fickan.

I mars kom den andra delen i trilogin om Sigge, Min storslagna död (Rabén & Sjögren), efter Augustprisnominerade Mitt storslagna liv (2019). Boken handlar om vänskap. Hur blir man egentligen populär, och vad som händer om man gör avkall på sig själv?

– Jag ville skriva något lättsammare den här gången. Sigge brottas med enklare problem än karaktärerna i mina tidigare böcker. Samtidigt är kompisar och utanförskap det vanligaste temat som barn tar upp – och egentligen vuxna också – i mitt jobb som psykolog. Det är frågor man måste ta på allvar, även om det är en ganska vanlig del av att växa upp. Det kan vara fruktansvärt sorgligt när bästa kompisen plötsligt börjar leka med någon annan och man känner sig ensam. 

– Man kan ha en skämtsam ton utan att skämta bort viktiga saker. I min ursprungsfamilj skrattade vi mycket. Vi drev med oss själva och andra, ofta med galghumor.

Hon samlar på sig roliga saker som hon ser eller hör. Som när någon pratade snubblade snabbt om spaghetti bolognese, och det lät spagetti Bollnäs – en vegetarisk rätt som 12-årige Sigge gärna äter. 

Jenny Jägerfeld låter alltid läsare i rätt ålder läsa manus i förväg, förutom de egna barnen förstås – 11 och 15 år. Så att språk och gester blir trovärdiga, liksom tidsandan. 

– Jag har förhoppningsvis mer livsvisdom än en 12-åring, men måste försöka ha 12-åringens perspektiv när jag skriver.