Var är jag?
När Anna Strid utbildade sig till psykolog fick hon ett namn på sina egna overklighetsupplevelser.
Känslan av att vara avskärmad från omgivningen, som om det finns en hinna mellan dig själv och alla andra. Saker omkring dig känns främmande; de saknar sin känslomässiga laddning och känns döda. Känslan av nostalgi i förhållande till händelser eller saker är borta. Du tar dig igenom tillvaron som en robot, som på autopilot. Kanske har du tappat känslan av dig själv. Det känns som om du inte finns.
När du tittar dig i spegeln känns det som att det är en främling du ser. Du vet att något är påtagligt annorlunda och definitivt inte som det ska. Du vet ju att det är dig själv du ser i spegelbilden, men varför känns det inte så?
Känslan av främlingskap inför dig själv och omgivningen kanske uppstod plötsligt. Kanske kom den smygande. Nu finns den där mer eller mindre hela tiden.
Antagligen har du inte hört talas om någon annan som upplever samma sak. Du tror att du har drabbats av något mycket ovanligt. Eller är det inbillning alltihop? Kanske är det så här alla upplever verkligheten? Nej, det vet du, att så är det inte. Du har med stor sannolikhet inte alltid upplevt tillvaron så här. Skillnaden är påtaglig.
Men det här är inget unikt, utan upplevelser som är typiska för depersonalisationssyndrom, något som drabbar 1–3 procent av västvärldens befolkning. Det motsvarar 100 000–300 000 personer enbart i Sverige. Det innebär att tillståndet är lika vanligt som tvångssyndrom eller bipolär sjukdom.
Så har du drabbats av depersonalisationssyndrom är du långt ifrån ensam.
Det finns en stark koppling mellan depersonalisationssyndrom och långvariga lågintensiva emotionella trauman. Att traumat är långvarigt innebär att orsaken ofta går att finna i en miljö man vistats i under lång tid, exempelvis uppväxten. Att traumat är lågintensivt innebär att det inte alltid är så uppenbart för andra eller ens för den som blivit utsatt själv.
Det kan handla om ett mönster av negativt bemötande, förminskande, alltför högt ställda krav och förväntningar, att aldrig riktigt duga som den man är, att aldrig passa in. Det är inte ovanligt att högpresterande ”duktiga barn” eller barn som under skolåren varit utfrusna ur gemenskapen drabbas av depersonalisationssyndrom. Ett barn som inte blivit speglat på ett positivt jagstärkande sätt, kan bli bräckligt i sin grundläggande känsla av sig själv och den egna identiteten.
Ofta kommer reaktionen flera år senare när den egna identiteten ska formas i övre tonåren eller i tjugoårsåldern. Sannolikt är sårbarheten som störst just då, när man ska ta reda på vem man själv är i förhållande till andra. Vet jag vem jag är? Duger jag som den jag är?
Yttre negativa händelser kan då utlösa depersonalisationssyndrom, även om själva orsaken för det mesta går att finna i uppväxten. Även stark ångest och panikångest är vanliga utlösande faktorer.
Vissa droger kan utlösa depersonalisationssyndrom. 15 procent av de som drabbas har fått sina första symtom i samband med att de använt framförallt cannabis. Ett enda intag av cannabis kan vara utlösande. Även LSD, ecstacy och ketamin har visat sig kunna utlösa syndromet.
Mitt intresse för depersonalisationssyndrom grundar sig i att jag själv vid 23 års ålder hade dessa upplevelser. Dock dröjde det över tio år innan jag fick ett namn på tillståndet. Då hade jag sedan länge blivit fri från symtomen och påbörjat min utbildning till psykolog, men drevs av en stor nyfikenhet och en vilja att förstå vad jag tidigare drabbats av. Under mina fem år på psykologprogrammet i Lund nämndes ordet depersonalisation endast vid ett tillfälle. Då inte som en enskild diagnos, utan som symtom som kunde uppkomma vid stark ångest.
Jag förstod direkt att det var detta jag upplevt som ung. När vi fick börja ta emot patienter under utbildningen bedömdes min första patient lida av depression. Han började dock ganska snart beskriva symtom på depersonalisation. Det som hade orsakat hans depression var de plågsamma overklighetskänslor han upplevde. Min vilja att veta mer blev allt starkare och tillsammans med min studiekamrat Leif Månsson genomförde jag i slutet av utbildningen ett examensarbete om depersonalisationssyndrom. Utländska studier gjorde gällande att depersonalisationssyndrom är ett av de mest underdiagnostiserade tillstånden i modern tid, och vi ville se om samma tendens fanns i Sverige. Genom en enkätstudie undersökte vi hur vanliga symtom på depersonalisation var bland patienter inom öppenvårdspsykiatrin. Det visade sig att 39 procent av de 468 patienter som deltog i studien upplevde symtom inom området depersonalisation. En parallell enkät till psykologerna och läkarna syftade till att undersöka deras kunskap om depersonalisationssyndrom. Resultatet visade att de hade låg kännedom om syndromet och ansåg att de sällan träffade patienter med symtom på depersonalisation.
När drabbade berättar för psykologer eller läkare om sina symtom bemöts de ofta med förklaringen ångest. Men den förklaringen är inte tillräcklig. Ångest och depersonalisation är två separata tillstånd, även om de har en stark koppling till varandra. Man kan ha stark ångest utan att uppleva overklighetskänslor, vilket innebär att de flesta med ångest inte har symtom på depersonalisation.
Depersonalisation är hjärnans sätt att skydda sig från alltför överväldigande ångest. Man kan se en liknande funktion vid tillståndet freeze, där kroppen instinktivt väljer att ”spela död” i en situation av fara. Till skillnad från freeze, som är övergående, så är depersonalisationssyndrom ihållande över tid, och handlar mer om emotionell avstängning än kroppslig.
Vid ångest finns en överaktivitet i amygdala, hjärnans ”larmcentral”, som reagerar på fara. Amygdala reagerar i överkant, vilket leder till känslan ångest utan att någon verklig fara finns.
Vid depersonalisation ser man en motsatt reaktion. Man har påvisat en alltför låg aktivitet i detta område.
Förenklat kan man beskriva det som att den intellektuella delen av hjärnan, det vill säga prefrontala cortex, är överaktiv vid depersonalisationssyndrom. Prefrontala cortex, som är den del av hjärnbarken som är närmast pannan, kontrollerar och reglerar till stora delar resten av hjärnan, bland annat områden där känslor skapas. Hjärnans känslocentrum är limbiska systemet, där också amygdala ingår. Vid depersonalisation sker en alltför stark kontroll från prefrontala cortex över limbiska systemet, så att känslor dämpas. Detta kan förklara den känslomässiga avdomning som många med depersonalisationssyndrom brukar beskriva.
Det verkar även finnas glapp i kommunikationen mellan limbiska systemet och flera andra delar av hjärnan, såsom de områden som sköter våra sinnes- och minnesupplevelser.
Personer med depersonalisationssyndrom beskriver ofta hur deras upplevelser saknar känslomässig laddning. En kopp kaffe blir bara en kopp kaffe. Den saknar all sin tidigare emotionella laddning, som kaffelukt eller nostalgiska minnen av kaffestunder normalt sett ger. Koppen kaffe blir livlös, innehållslös. Detta glapp mellan sinnesupplevelser, minnen och känslor skapar upplevelsen av att befinna sig i en tillvaro uppbyggd av kulisser, att inget egentligen är på riktigt. Overkligt. Eller alltför verkligt.
Hur kan ett tillstånd som forskning visar är så pass vanligt, samtidigt vara så okänt? Varför känner vi inte till denna diagnos? En ytterst begränsad skara patienter får diagnosen depersonalisationssyndrom när de söker för sina symtom.
Hur kommer det sig att psykologer och psykiatrer inte är bekanta med diagnosen? Diagnoser som tvångssyndrom och bipolär sjukdom, med liknande frekvens hos befolkningen som depersonalisationssyndrom, är välkända av professionen. Dessa diagnoser finns det betydligt mer litteratur och kunskap om. Som min och Leif Månssons studie visar så upplever psykologer och psykiatrer att de sällan möter patienter med de symtom som kännetecknar depersonalisationssyndrom.
Hur kommer det sig att professionen inte upplever att de möter dessa patienter? Många undviker att söka hjälp eftersom de utgår från att de är ensamma i världen om att lida av detta. Det talas inte om det i samhället eller i medierna.
Det finns patienter som väljer att söka hjälp. Men det är vanligt att de söker för andra, mer lättbeskrivna och välkända tillstånd. Exempelvis kan de söka för depression eller olika ångesttillstånd, som panikångest eller social fobi – symtom de har parallellt med overklighetskänslorna. Det finns sannolikt flera orsaker till att patienterna väljer att låta bli att söka för just sina overklighetskänslor.
Ofta har patienterna själva stora svårigheter att sätta ord på upplevelserna. Det ligger i tillståndets natur att det är svårbeskrivet. Det handlar om en förändrad existentiell kvalitet i upplevelsen av verkligheten, och kvalitet är ofta svårt att sätta ord på. Att förklara känslan av overklighet för någon som aldrig upplevt samma sak är som att försöka beskriva färgen grön för en blind person.
Då är det betydligt lättare att berätta att man känner sig deprimerad, för de flesta kan relatera till hur det måste kännas, även om de inte upplevt känslan i samma styrka. Alltså väljer patienter att beskriva de symtom som de tänker att de kommer få mer gehör för. Även om det är upplevelserna av depersonalisation som plågar dem mest.
Anledningen till att de söker för andra besvär än depersonalisation kan också vara att de är rädda för att uppfattas som psykotiska om de skulle ge sig på att försöka beskriva sina overklighetskänslor. ”Det känns som att jag befinner mig inuti en bubbla.” ”Det känns inte som att min hand tillhör mig.” ”Omgivningen känns tvådimensionell.”
Vad händer när patienter trots allt väljer att våga berätta om sina overklighetsupplevelser? Det är relativt vanligt att psykologen eller psykiatern ändå inte uppfattar eller uppmärksammar dessa symtom – de hör något annat än det som patienten berättar.
Vi människor strävar omedvetet efter att placera in ny information under redan befintlig kunskap för att göra saker och ting begripliga. Har vi aldrig hört talas om depersonalisationssyndrom, finns den förklaringen inte på vår karta. Däremot har vi en mängd andra diagnoser i vår kunskapsbank, som kan ha vissa överlappande eller angränsande likheter med de symtom som beskrivs. Risken är stor att diagnosen blir felaktig.
En korrekt diagnos är viktig ur flera aspekter. Patienter behöver få en fullgod förklaring till sina upplevelser. Att få ett namn på det man lider av skapar för det mesta en känsla av sammanhang och begriplighet. Man får bekräftelse på att inte vara ensam om upplevelserna. Finns det ett namn, så är det ett tillstånd som existerar och som även andra har.
Många som drabbas har en oro för att de håller på att ”bli galna”. Att få veta att det inte är psykos kan minska denna oro. Information om att det inte finns något direkt samband mellan depersonalisationssyndrom och psykos är därför viktig. Den tydligaste skillnaden är att omgivningen inte brukar märka att någon lider av depersonalisationssyndrom. De drabbade är ofta, trots sitt lidande, välfungerande och kan till och med vara högpresterande. Ett psykotiskt tillstånd, däremot, är på ett helt annat sätt märkbart för omgivningen genom tydligt avvikande beteenden och tankar.
En felaktig diagnos kan bli förödande. Både när det gäller medicinering och psykoterapi. En grundläggande förståelse för problematikens natur och ursprung är en förutsättning för att kunna ge rätt be-handling. Då finns goda möjligheter för en lyckad behandling: att patienten får minskade symtom och förhoppningsvis blir av med dem för gott.
Anna Strid är legitimerad psykolog och författare till boken Overklighetskänslor: Om depersonalisationssyndrom (Gothia fortbildning 2020). Artikeln är publicerad i Modern Psykologi 2/2021: Prenumerera | För skärm (pdf-tidning i app) | Köp lösnummer
