Ska man verkligen sluta på topp?

Åsa Nilsonne är psyki­ater, professor emeritus i medicinsk psykologi vid Karolinska institutet och författare. Foto: Martin Stenmark.

KRÖNIKA. Sluta när det går som bäst. Det är ett tips vi alla har hört men ofta inte bryr oss om.

Frestelsen är ju så stor att fortsätta, bara lite till, just när det går såå bra. Vi träffar måltavlan, hunden backar i den svåra räta linjen, vi förstår plötsligt hur den knepiga ekvationen ska lösas. 

Men snart börjar det gå utför. Vi skjuter vid sidan om. Hunden rör sig i en båge. Vi har blivit så trötta att vi inte orkar brottas med ännu en ekvation, inte ens en lätt.

Då först slutar vi.

Kanske för att vi har lärt oss att inte ge upp i förtid. Att det är bra att hålla ut. Kanske är vi rädda för att uppfattas som lata – när vi skulle kunna pressa oss lite till? 

Så ska vi sluta när vi har som mest flyt, eller hålla ut så länge vi kan? 

Det har länge varit känt att en bra avslutning kan ge en oförtjänt god helhets-bedömning av exempelvis en kurs eller en semester. Att sluta när det går som bäst skulle därför kunna få oss mer nöjda och därmed göra det lättare att komma igång nästa gång vi ska träna eller räkna. 

Hur detta går till har neuroforskarna Martin D. Vestergaard och Wolfram Schultz från University of Cambridge undersökt alldeles nyligen. Studien är visserligen liten (bara 26 deltagare) och enkönad (alla var män), men spännande ändå. 

Såhär: Forskarna upptäckte att det är två evolutionärt gamla delar av vår hjärna som håller koll: amygdala som gör en ganska korrekt bedömning, och insula som låter sig påverkas av om det går successivt bättre och bättre, eller sämre och sämre. De fann att balansen mellan dem var olika hos försökspersonerna. De som styrdes mer av amygdala fattade klokare beslut. 

Ibland sägs det att om bara våra nya, medvetna delar av hjärnan hade större inflytande över de gamla, så skulle vi slippa många problem. Man tänker att de äldre delarna – som i stort är frikopplade från språkets civiliserande inflytande – gör oss irrationella och sårbara. Men sådana fördomar tror jag inte vi har så stor nytta av. 

Låt oss lära känna våra hjärnor, gamla delar som nya. Låt oss inte avfärda det gamla som ointressant, eller primitivt – vårt skelett är ju också en gammal detalj i vår kropp, men väldigt bra att ha!

Mer kunskap – exempelvis om hur just amygdala och insula samarbetar i hjärnan – kommer att hjälpa oss att veta när vi ska sluta, och när vi ska fortsätta ett tag till. 

Åsa Nilsonne är psyki­ater, professor emeritus i medicinsk psykologi vid Karolinska institutet och författare. Hennes krönika publicerades först i Modern Psykologi 10/2020: Beställ Modern Psykologi här: Prenumerera | För skärm (pdf-tidning i app)| Köp lösnummer 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s