Till skogs med Joel Alme

Text:

För artisten Joel Alme leder vägen från ångesten genom naturen.

Det är fredagskväll hösten 2019 och fullsatt i Slaktkyrkan, en konsertlokal i det gamla slakthusområdet i södra Stockholm. Publiken är i alla åldrar och förenas i ett magiskt fokus när Joel Alme sjunger om hur en cykeltur i barndomen med ”mamma, pappa, syrran och jag” var ”en bra dag att minnas”. 

Joel Alme har släppt ett antal skivor, tre på engelska och två på svenska, varav den senaste, Bort bort bort, kom i höstas. Med den förra, Flyktligan, blev han folkkär efter sin medverkan i SVT-programmet Jills veranda, där artister besöker sångerskan Jill Johnson i Nashville för att sjunga countrylåtar och prata om sig själva. I sitt avsnitt träffade Joel Alme interner på ett amerikanskt fängelse, berättade om en bakgrund kantad av missbruk – och klev rakt in i tittarnas hjärtan.

Efter att ha sjungit sig genom sina engelskspråkiga skivor på romantiskt kärlekstema hade Joel Alme bestämt sig för att vända blicken mot det mest personligt mörka. Flyktligan har beskrivits som en släkt-krönika om flykt undan uppväxten.

Många kunde känna igen sig, om inte i de exakta omständigheterna så ändå i den sköra tråd som livet spinns av. Hur nära det är att den går av. Därför är minnet av en enkel cykeltur en bra dag så gripande. Resten av skivan handlar om hur fel allt kan gå, hur alkoholen eller andra omständigheter kan stjälpa oss. Hur nära det är till kanten.

Någon vecka senare knackar jag på ett par kilometer från slakthusområdet. Den ruffa industrimiljön är utbytt mot radhus i skogs-brynet till det enorma Nackareservatet. Som journalist har jag varit här förut och skrivit bostadsreportage om hur det idylliska området med sina råa träfasader var en föregångare för ett ekologiskt hållbart boende. Att det ligger nästan gömt bland träden gör det också till ett psykiskt hållbart boende ska det visa sig.

Som så ofta blir boendet också en ingång till samtalet. Radhuset är den fjärde platsen för Joel Alme i just Björkhagen. Han och hans fru, två barn och hund har bott här ett år. Jag märker redan att Joel Alme gärna säger ”man” i stället för ”jag”.

Jag säger att han verkade så glad på scenen helgen innan. Det var han – men också väldigt nervös. Spelningen var den första på fyra år berättar han, och beskriver hur händerna domnar, han blir yr och blodet centreras i kroppen när han går upp framför publiken. Joel Alme pekar mot bröstkorgen och magen. 

– Det tar fyra till fem låtar innan jag kan slappna av på scenen. Annars är det bara flykt och överlevnad. Man får gå emot den känslan. Sedan hjälper det mycket att publiken är så schyst. 

Just i publikens gensvar finns anledningen till att jag sökt upp Joel Alme. Min bild är att han når något mycket intimt i den som lyssnar just för att han har öppnat spjällen till sådant som kan vara väldigt sårbart. Jo, det känner han igen. Det hela började när han blev förälder, hur han kände att han inte dög. Det är 13 år sedan han blev bonuspappa till en son som i dag är 15 år gammal. Joel Alme har också en dotter som är 9. Som han sjunger i en av sina mest finstämda sånger: ”Har nog aldrig riktigt fattat hur det är att vara pappa, hade aldrig någon själv som kunde visa vägen fram.” En stor utmaning var att skildra människor som han vuxit upp nära utan att döma dem. 

– Det var svårt att få till det här odömande. Du ska prata om något du tycker är fördjävligt på tre minuter och samtidigt ändå visa något slags förståelse, utan att det blir präktigt.

En lösning blev att rama in de ofta mörka texterna i en hoppfull musikalisk skrud. Joel Almes låtar har också en romantiskt studsig glädje i sig.

– Jag tänkte mycket på att det skulle finnas ett ljus, och att det alltid finns en anledning till att folk är där de är. Grundtesen är väl att ingen vill vara missbrukare.

Joel Alme berättar om sin kusin, som var jämnårig, men dog innan han hann fylla 20 år, och som många av Joels sånger handlar om. De var ”mer än bröder” men ändå med olika förutsättningar i sina respektive familjer.

– Min mamma hade vuxit upp väldigt hårt. Även min riktiga pappa, som jag inte träffade lika mycket. Men de såg ändå till att jag tränade hockey och en massa grejer. Med min kusin var det mycket mer olyckligt. Sveket från pappan fanns alltid med i hans uppväxt. Jag kunde se det i honom, men jag kunde inte förstå det förrän jag var vuxen. Han blev grovt kriminell ganska tidigt. Det var inte heller något jag fattade då. 

Ett sätt komma bort från det dömande var att sjunga om att ge en ny chans, att man får börja om. På Bort bort bort sjunger Joel Alme om kvinnofängelset Hinseberg, där han också spelat. De senaste åren har det blivit en del av arbetet som artist, att sjunga och prata på fängelser och för personal inom socialtjänsten.

Kanske är det förmågan att hitta det ljusa i det mörka som griper tag i lyssnaren, att det finns ett hopp, som i minnet av cykelturen med familjen. En igenkänning som sträcker sig bortom de specifika omständigheterna.

– Jag är ganska övertygad om att det finns sådant här i alla familjer, på olika sätt och vis. Och att alla kan identifiera sig både med fina minnen och med saker som har förstörts. Att man nästan alltid förlåter i familjer är det som är det svåra. Det finns en lojalitet som kan vara destruktiv men som också är väldigt viktig, som är det som håller ihop. 

Medan hans kusin hamnade i kriminalitet och missbruk redan i tonåren, var Joel Alme lugnare. Hans destruktiva år skulle komma senare. Sin uppväxt i Götebogsstadsdelen Majorna beskriver han som ensam och ångestriden med hypokondri och tvångstankar, men också aktiv med mycket idrott. Som målvakt i Frölunda vann han junior-SM som 17-åring. Han hade knappt druckit alkohol förrän en bit in i 20-årsåldern. Men sedan kom en tid med på tok för mycket alkohol och andra droger, som sträckte sig fram tills han var 28. Det var inte alkohol och droger som kom först utan det var måendet. 

– En dag när jag satt hemma kom jag på att vad fan ska jag gå runt och må så här för, säger Joel Alme.

– Jag kan ju gå ner till systemet och köpa något att dricka. Så gjorde jag det varje dag tills jag inte orkade mer – och så åkte jag in på psyket ibland.

Han minns exakt när hans ångest tog sig sitt första konkreta uttryck i hypokondri. Det kan ha varit i slutet av låg- eller början av mellanstadiet.

– Jag kollade på ett tv-program om sibiriska tigrar och då bara vällde det över mig. Jag kände något på halsen. Det var bara lymfkörtlarna jag kände men jag gick till skolsköterskan. Sedan var jag hos henne en gång i veckan. Från den dagen har jag mått så här. Jag förstod senare att det inte var fysisk sjukdom, utan att ångesten måste hitta något att hålla i. 

Det du har skildrat med missbruk i familjen, hur ser du på det i relation till dig själv?

– Vi var ju väldigt skyddade av mamma. När jag växte upp så ljög mamma om allt det för oss. Så det var något slags skyddsmekanism. Hon växte upp på barnhem med sina bröder. Deras föräldrar kunde inte ta hand om dem, på grund av alkohol och missbruk. Både mormor och morfar söp ihjäl sig, farfar söp ihjäl sig. Även mammas två bröder blev missbrukare. Min ena morbror dog 2015. Den andra lever men har fortfarande missbruksproblem. Min pappa har också haft problem med missbruk, även om han mår bättre nu. 

Kan du känna att du har ett missbruksarv?

– Det är en svår fråga. Jag kan se att jag skapar mina egna skidspår i hjärnan och att spåren alltid går samma väg. Ibland har jag lyckats bryta dem genom att springa, jogga och äta bättre och hålla mig borta från saker och ting. 

– Jag har aldrig tänkt att man ärver missbruk, jag har tänkt att man ärver mående. När du växer upp bland missbruksproblem så kanske det först och främst är att du växer upp otryggt. Det skapar en dålig självkänsla som gör att glädjen inte finns i dig, vilket gör det outhärdligt ibland. Jag kan se att det alltid har funnits en oro i mig. Och det enda sättet som jag har kunnat stilla det med är med olika typer av droger. Men när jag var mycket yngre kommer jag ihåg att musiken blev en lika stark kraft, hur den fyllde upp den här tomheten som man kan känna, som är en depression av något slag.

Joel Alme började gå i psykoterapi när han var 22 år, hos en psykodynamiker. Efter första samtalet var han alldeles yr av allt som kommit upp.

– Han hette Trygg i efternamn, det var väldigt roligt. 

Trygg var egentligen kritisk till psykofarmaka men såg till att Joel Alme fick Zoloft mot sina panikångestattacker. 

– Jag gick till honom för att jag mådde dåligt, men fortfarande hade jag så mycket ungdom kvar i kroppen, som måste ut på något sätt. Jag levde inte som han tyckte, att man ska slappna av och gå långa promenader och så. Jag satt inne och spelade gitarr, sen söp jag på kvällarna. Hade jag gjort som han sa hade jag kanske mått bättre.

De sibiriska tigrarna har aldrig riktigt lämnat Joel Alme. Ett tag blev han enligt egen utsago portad från en vårdcentral för att han kom dit för ofta, utan att läkarna kunde hitta något fysiskt fel. Men de senaste åren har det varit lugnare, inte minst tack vare att hans läkare rekommenderat motion och natur efter att han drabbats av magproblem.

– Jag har aldrig uppskattat naturen tidigare. Och jag vill inte äta mediciner. Jag har ju adhd-diagnos men jag testade att äta Ritalin och det blev bara konstigt. Jag har gjort mina medicinår. Så att springa och gå i naturen och schemalägga dagarna lite funkar bättre. 

Hur skulle du säga att ditt mående och din kreativitet hänger ihop? 

– Det är precis när det börjar ordna sig som det funkar för mig. Är jag lycklig och tillfreds händer ingenting, och där nere händer ingenting heller. Svängen upp, där får jag en liten skjuts! Det är ungefär som våren. Sedan gillar jag inte sommaren så mycket.

– Jag kan inte sitta och skriva när jag mår dåligt. Då är musiken längst bort. Och bland människor, familjen och barn skäms man ju lite för sitt mående. När man mår dåligt känner man att man kanske inte borde vara här.

Hur tänker du då?

– Det är som att det enda sättet att laga det och få familjen att funka är att man drar och är någon annanstans tills man mår bättre. Men så fick jag de här magproblemen, vilket gjorde att jag började springa. Och det funkar. Direkt när jag kommer ner så gäller det att komma ut, fort. Innan kände jag förtvivlan, att man inte kan lösa det – och jag ville inte äta någon medicin.

När jag frågar om han har andra diagnoser säger Joel Alme att han inte känner något behov av att ta reda på det. Inte minst sedan han hittat löpningen och naturen som får honom att må bättre.

– Jag försöker inte tänka att jag har någon diagnos, utan att jag har en personlighet, som ibland går emot en och ibland går för en.

Vi pratar om hur man hamnat där man är i livet. Om han fick backa bandet, vad hade han ändrat på då? Inte mycket.

– Saker som har hänt har fått mig hit. Man försöker ju försvara hur man har levt, säger Joel Alme.

– Oavsett om man har haft ångest- eller missbruksproblematik så handlar det ändå om att känna att man är en god person. Man har svikit och gjort dumma grejer, men jag ser det inte som så allvarligt längre. Där jag kommer ifrån har ju alla haft det så. För mig är det inte så konstigt.

Den nya skivan Bort bort bort har också varit ett sätt att sluta skämmas för hur han har levt.

– Jag vet inte riktigt vad jag tänkte, jag bara skrev. Allting är exakt som det har varit. Jag har inte hittat på någonting. Och det är egentligen bara en promille av allting. Det är mycket jag inte kan prata om.

Vad har din omgivning sagt om det du har skildrat och att du har skildrat det så öppet?

– Mammas överlevnadsinstinkt när hon växte upp var att man själv var lika kass som de som har satt en i den positionen. Det där arvet gör att folk ser ner på en, alltså är det något man inte pratar om. Men i stället för att det blev skamfyllt så kom folk fram till min mamma och sa: ”Gud vad stolta vi är att du har klarat dig och har tagit dig genom det här.” På något sätt kan hon känna lite stolthet över det vi kommer ifrån. 

Men att den förra skivan togs emot med sådan värme har också satt käppar i hjulen. Under arbetet med de nya låtarna har tvångstankarna kommit tillbaka. Ett tag fotade Joel Alme spisen inför varje gång han skulle gå hemifrån.

– En vanlig människa med rätt nivåer i skallen kollar
spisen och ser att den är avstängd. 

Han knäpper med fingrarna.

– Då plingar det ju till i belöningscentrum. Det är som att man får en kick. Och den kicken ligger kvar och du oroar dig inte. Men om du aldrig får det här plinget i skallen kan du stå och kolla på spisen hur länge som helst. Det är ju de här plingen du vill åt. Spisen är av, pling, dörren är låst, pling, och så ut. Men det plingar inget. Samma har det varit med skivan, det var inget som plingade. Då kan du inte njuta av det.

Men när Bort bort bort väl mött publiken har Joel Alme kunnat njuta desto mer, även om han säger att han har svårare att känna glädje i stunden än i efterhand. Sin turné inledde han under senhösten med tre fullsatta konserter i Stockholm följt av tre lika fullsatta kvällar i Göteborg. Nu spelar han vidare i övriga landet från januari fram till början av mars. Och nog ligger det något i det som vi pratade om inledningsvis, att det är när du öppnar upp för det mest personliga som du når det allmängiltiga och verkligen kan möta en annan människa. 

Jonas Mattssons intervju med Joel Alme publicerades först i Modern Psykologi 1/2020Prenumerera | För skärm (pdf-tidning i app) | Köp lösnummer