Befriade från skuld

Fallet Kevin. Bröderna Christian Karlsson (bilden) och Robin Dahlén växte upp i tron
att de faktiskt var skyldiga till kamratens död. Foto: Emil Nordin

År 1998 förklarades två småpojkar skyldiga till sin lekkamrat Kevins död. Här är berättelsen om ett rättsövergrepp med livslånga psykiska konsekvenser. 

Arvika den 16 augusti 1998. Det är sista dagen på sommarlovet och i bostadsområdet i Dottevik leker barnen mellan gårdarna. Sjuåriga Christian och lillebror Robin, fem år, ska snart ut och fiska med pappa Weine, bonusmamma Eva och en kompisfamilj. Det måste bara bli lite svalare först, har
pappa Weine sagt.

De leker med kompisfamiljens barn, men även andra grannbarn samlas på gården. 

Fyraårige Kevin Hjalmarsson är yngst bland barnen som samlats, men han är van att ta för sig. Han är öppen, frimodig och inte det minsta blyg. Det här är hans trakter, och här känner han alla. 

Inne i lägenheten på andra våningen sitter Weine och Eva med sina två vänner och dricker kaffe. De har precis avslutat sin middag, och i väntan på skymningen och svalkan, hinner de med lite vuxenumgänge. Eftersom de har koll på barnen genom köksfönstret finns ingen anledning till oro. 

Det är sista dagen på sommarlovet, men för Christian är det bara spännande.
I morgon ska han börja första klass. Robin däremot, får vänta ytterligare ett par år. Han är ju bara fem år, och det märks. Robin har myror i brallorna, pratar på utan uppehåll från morgon till kväll. Han är inte alls som storebror, som är mer eftertänksam.

I efterhand kommer Christian inte att minnas sin första skoldag. Den här kvällen händer nämligen något som kommer att påverka familjen Karlsson-Dahléns liv för all framtid. 

Kevin Hjalmarsson hittas död, flytande på en lastpall i Glafsfjorden strax nedanför skolan. Polisen misstänker att Kevin utsatts för ett brott, och inleder en förundersökning om mord. De börjar knacka dörr för att ta reda på vad som hänt fyraåringen. 

En av dem som öppnar dörren och bjuder in polisutredarna är Weine Dahlén, Robins och Christians pappa. Han lovar att hålla ögon och öron öppna. 

Kevins död upprör hela Sverige. I Arvika präglas stämningen av sorg över en liten pojkes död, men också av rädsla för att det går en barnamördare lös. Alla vill hjälpa. Och alla pratar om barnamordet. 

När Robin berättar att han sett något som kan ha med Kevin att göra, stuvar pappa Weine och Eva in pojkarna i baksätet och åker raka vägen till polishuset i Arvika. 

Nu inleds det som kommer att påverka hela barndomen, men också vuxenlivet, för Robin och Christian. Något som ändrar deras tilltro till myndigheterna. Som gör att de än i dag inte litar på någon. 

För snart bestämmer sig polisutredarna för att Robin och Christian har dödat Kevin. Tre månader senare meddelar förundersökningsledaren Rolf Sandberg på en presskonferens att två bröder, fem och sju år gamla, har erkänt att de dödat Kevin. 

I själva verket finns ingen teknisk bevisning. Det finns inte heller något som helst erkännande. Eller några vittnen. I stället finns 31 förhör med barnen. Förhör utförda helt emot de rekommendationer och riktlinjer som finns vad gäller barnförhör. Att det är emot riktlinjerna vet inte föräldrarna. Däremot vet de att utredningen är sekretessbelagd. De har också fått veta att polisen vill hjälpa, och att allt som sker är för pojkarnas eget bästa.

Bröderna förklaras skyldiga, familjen läggs in på barnpsyk i sex månader och sedan griper de sociala myndigheterna in. 

Det är först 2017, när journalisten Dan Josefsson gör en dokumentärserie om fallet, som alla omständigheter kommer fram. Tisdagen den 27 mars 2018 går åklagaren Niclas Wargren ut och berättar att bröderna är avfärdade från utredningen. Nu är pojkarna fria från skuld. 

När vi ses för första gången har det gått drygt två år sedan dess, även om vi har haft sporadisk kontakt under de senaste två åren. 

Christian kör in på parkeringen med musiken dånande ur högtalarna. Han har inte riktigt hunnit få på sig skorna ordentligt och går med bakkapporna nedtrampade. 

– Jag kommer inte ihåg när jag pratade om det här senast, konstaterar han, när han låst bilen. 

Han har hunnit fylla 29 år. Robin har blivit 27. Men, Robin är inte med när vi ses. På grund av coronapandemin har han inte kunnat ta sig ner till Värmland från sitt nya hem i Överkalix. I stället är han med via Facetime av och till under dagen. 

Snart kommer även mamma Annika och Andreas Slätt. Han är vän till familjen och den som tillsammans med familjen Karlsson-Dahlén och Kevins föräldrar har skrivit boken Berättelsen om Kevinfallet: Familjens egna ord om den stora rättsskandalen som ges ut nu i slutet av augusti. 

Stämningen är harmonisk, men samtidigt lågmäld. Kanske har det att göra med att varken Christian, Robin eller mamma Annika är personer som är vana vid att göra väsen av sig. 

Det stämmer i så fall väl överens med den bild jag har fått av hur familjen hanterat tragedin som det inneburit att sönerna pekades ut som skyldiga till Kevins död. 

– Vi har fått lära oss att aldrig prata med journalister och vi har alltid hållit oss under radarn. Pappa har drillat oss, säger Christian. 

– Det var jättesträngt. Vi fick aldrig någonsin berätta för någon. Vi fick veta att det var för att skydda oss, säger Robin.

Vi åkte raka vägen till barnpsyk. Vi kom aldrig hem mer.

Hemma i hallen stod ständigt väskor packade. Väskor som skulle användas om sanningen kring brödernas bakgrund skulle komma fram. I så fall, sa föräldrarna, skulle familjen behöva sticka direkt. Christian minns något tillfälle då hans bror fick frågan om de var bröderna som var inblandade. När Robin kom hem och berättade samlade pappa Weine direkt till familjemöte för att diskutera flytt. 

– Senast det hände var jag 23 år. Då sa jag att ”ni får sticka, jag stannar”, säger Christian. 

Där hemma pratade de inte om det hemska som inträffade när bröderna var fem och sju år. Att de kanske mördat, eller av misstag dödat, en kamrat försökte man glömma så gott det gick.

– Men under åren har jag tänkt väldigt mycket. Jag är den mer grubblande typen, och när jag kom upp i tolvårsåldern började tankarna komma ännu mer, säger Robin.

Christian och Robin frågade sina föräldrar om det verkligen kunde vara så att de kunde ha gjort det de anklagades för. Föräldrarna hade inga svar, och hänvisade till polisutredningen. Men polisutredningen var sekretessbelagd, och gick därför inte att få ut.

– Det är klart att vi har tvivlat på om vi var skyldiga. Men, samtidigt har vi alltid lagt locket på. Polisen sa ju att vi hade gjort det här, att det inte fanns någon tvekan kring vårt erkännande, säger Christian. 

Vi sitter vid en eldstad i ett friluftsområde intill Vänern. Fåglarna tävlar om att överrösta varandra och i närheten kastar några unga killar frisbee. Att prata barnamord en sådan här dag känns absurt. Samtidigt, det är i den världen familjen Karlsson-Dahlén har levt många år. 

Christian har inga minnen från sin första skoldag. Han har egentligen inga andra minnen heller från sin barndom, visar det sig.

– Jo! Jag har ett minne. Robin och jag fick våra första cyklar när vi var inlagda. Och jag minns att jag snubblade i korridoren och slog sönder en tand. 

Christian låter ivrig. För nu minns han en hel del. Han får skratt i rösten när han berättar om hur de åkte pulka i backen bakom sjukhuset, och om hur familjen var tvungen att smyga ut för att inga journalister skulle upptäcka familjen. Hur de var tvungna att leva sex månader på psyket med nedrullade persienner för att ingen skulle fota dem genom fönstret. 

Här, på barnpsyk, bodde de för att genomgå en rad undersökningar och utredningar. 

– Jag glömmer aldrig när jag lurades att dricka en röd vätska innan hjärnan skulle undersökas. Vi var tvungna att dygna eftersom de skulle röntga våra hjärnor. Och jag fick inte äta innan. Och jag kommer ihåg att jag fick med en massa elektroder på huvudet … 

Han tystnar. För, utöver det han just berättat är allt helt svart. 

– Efter ett av förhören i mitten av oktober åkte vi raka vägen till barnpsyk. Vi kom aldrig hem mer, säger Annika. 

I efterhand kan ingen i familjen riktigt redogöra för vad det var som egentligen hände. Det som händer från det att Weine och bonusmamma Eva stuvar in bröderna i bilen för att Robin ska berätta om sin iakttagelse till det att hela familjen hamnar på psyket är obegripligt för familjen.

Det som börjar med ett vanligt vittnesförhör, fortsätter med ytterligare 30 förhör. Vissa pågår i flera timmar. Många genomförs sent på kvällen. Något juridisk ombud finns aldrig på plats, och många gånger får inte föräldrarna närvara. 

Vi åkte till graven, dit jag velat åka i alla år, men inte vågat.

Vid ett tillfälle förhörs den sjuårige Christian i 4 timmar och 26 minuter. 61 gånger ber han att få avbryta, gråter och säger att han vill till sin mamma. Men inte en enda gång under förhöret kommer något erkännande. Strängt ombeds han att titta den nya, uniformsklädda förhörsledaren i ögonen. Christians gråt fortsätter, men snart tystnar han helt. Förvirringen är uppenbar. Han vet ju inte vad förhörsledaren vill att han ska säga. Men, han vet att han vill till sin mamma, och han har fått veta att han ska få komma till henne, bara han sköter sig. 

Efteråt säger förhörsledaren Rolf Sandberg i den tv-sända presskonferensen att det inte råder någon tvekan om att barnen är skyldiga. 

Efter månaderna på sjukhuset är det meningen att syskonen ska skiljas åt och placeras i familjehem. Men då sparkar föräldrarna bakut allt vad de förmår. 

Det slutar med att Annika får vårdnaden om Christian och att Eva och Weine får vårdnaden om Robin. Familjen tvingas flytta till hemlig ort och har assistenter runt omkring sig i stort sett hela tiden. Christian bor deltid i ett familjehem. 

Hur har ni hanterat det faktum att ni trott att ni dödat någon?

– Jag har alltid varit aktiv. Jag har aldrig kunnat sitta stilla. Jag har spelat tv-spel, spelat innebandy, hållit på med trav. Så fort jag suttit still har dipparna kommit, säger Christian. 

Robin har haft en liknande strategi. Han säger att vetskapen varit otroligt jobbig, men att pappa Weine lärt honom att utnyttja det som inträffat på ett positivt sätt. Han har också använt skrivandet för att få ur sig känslorna. 

– Så länge jag kan minnas har jag haft någon ilska inom mig och undermedvetet velat bevisa att jag är bäst på allt: innebandyn, fotbollen, crossen. Det har varit viktigt att jag bevisat för mig själv att jag duger. Men sen har jag tänkt att det spelar väl ingen roll om jag gör bra ifrån mig i skolan efter vad jag har gjort …

De har aldrig pratat särskilt mycket om det inträffade. Inte med varandra, och absolut inte med någon utomstående. 

Både Christian och Robin har haft längre förhållanden, men ingen av deras flickvänner har fått veta. När Kevinfallet kommit upp, har de fått lära sig att hålla masken.

När Dan Josefsson ringde för att prata intervju, la familjen på luren i örat på honom. Weine kallar återigen till familjemöte. 

– Han ringde 2015. Sedan 2014 hade jag på allvar tvivlat på om vi verkligen gjort det, säger Christian och tar ett djupt bloss på cigaretten.

De hade visserligen inte fått ut förundersökningen, men Christian hade läst vartenda inlägg på webbforumet Flashback, och dessutom kontaktat barnpsykologen som fanns med i kulisserna under alla 31 förhören. 

– Då förstod jag att det inte fanns några bevis. 

Robin var den som drev på att Dan Josefsson skulle få göra intervjuerna. Det tog ett halvårs tjat innan familjen gick med på det. 

– Efter frikännandet klappade jag ihop. Jag kunde inte jobba på 1,5 år. Jag har varit rädd hela mitt liv. Rädd för att möta Kevins föräldrar, rädd för att jag skulle ha gjort det. Jag hade svårt att sova, fick panikångest av mörker, säger Christian. 

Hur kändes det att titta på förhören?

– Det kändes ingenting. Förutom det förhöret där jag låg och ropade på mamma. Det var … svårt. Jag insåg att jag kom ihåg det. Men jag trodde att det var ett påhittat minne. 

Samtidigt som han var otroligt lättad, var han rädd för att det bara skulle vara en dröm, och att han skulle vakna till den vanliga vardagen igen. 

Robin berättar att han, när han väl fick förundersökningen, läste allt som gick att läsa. Han var helt fokuserad på att ta reda på vad som hänt. 

– När första avsnittet sändes på tv, då kom alla känslorna på en gång. Det var som en bomb. Jag är väldigt lättstressad och blir lätt spänd. Men nu var det som om hela kroppen slappnade av. Jag hade haft en sån stress inom mig, säger Robin. 

De har fattat beslut om att inte vara bittra. Att inte låta det som inträffat förstöra mer för dem. 

Det kanske viktigaste för Robin och Christian var när de fick träffa Kevins föräldrar. För, som Christian säger, den familjen har ju lidit mer än familjen Karlsson-Dahlén.

– När Kevins pappa Patrik kom fram och gav mig en stor kram … Det var som om en stor sten släppte. Och vi åkte till graven, dit jag velat åka i alla år, men inte vågat och velat, av respekt för Kevins familj. 

Att börja leva ett liv där de plötsligt kunde berätta vilka de var och att inte behöva vara rädda blev en enorm lättnad. Samtidigt har upplevelsen satt spår. Killarna har ju under hela sin barndom och ungdom levt med tron att de varit barnamördare.

Hur har det påverkat er?

– Ja … Jag kan inte lita på någon utanför familjen. Jag har fått svårt för människor och ser mig hela tiden över axeln. Men nu har jag fått en helt fantastisk sambo. Hon lär mig att våga lita på andra, säger Robin. 

Christian har tvärtom haft lätt för att lita på folk, något som gjort att han gång på gång känt sig sviken. 

– Jag trodde att förhörsledarna var mina vänner. Att barnpsykologen var min vän. Och jag har blivit bra på att hålla masken. Jag har haft problem med relationer, eftersom jag aldrig kunnat vara ärlig. Nu har jag lärt mig det, säger Christian. 

Anna-Maria Stawrebergs artikel är hämtad från Modern Psykologi 7/2020: Prenumerera | Lösnummer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s