Vart tog barndomen vägen?

Maria Jernbergs artikel publicerades först i Modern Psykologi 6/2020. Illustration: Emma Hanquist.

Har psykologer och psykoterapeuter tappat intresset för sina patienters uppväxt?

När begrepp som mindfulness, acceptans och självhjälp breder ut sig är det lätt att undra om det har blivit ovanligare att uppväxten nämns för att förstå en människa eller hens problem. Är tiden förbi då psykoterapi förknippades med att gräva i barndomen?

En förklaring skulle i så fall kunna vara att det psykodynamiska perspektivet inte längre dominerar, så som det gjorde fram till 1990-talet. Då var Sigmund Freuds teorier fortfarande levande vilket också märktes i konsten, till exempel i Niklas Rådströms pjäs Hitlers barndom från 1985, som bygger på psykoanalytikern Alice Millers analys av Adolf Hitler som ett missförstått barn. Poeten och psykologen Tomas Tranströmer liknade människan vid en komet, där kärnan var barndomen medan svansen var resten av livet.

Sedan kom SSRI-preparaten. En liten tablett kunde göra stor skillnad för måendet. Det skapade en skepsis mot tidskrävande psykodynamiska terapier. Den kognitiva beteendeterapin, kbt:n, fick genomslag och det ansågs meningslöst att älta barndomen. Folke Tersman, professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet, vill sätta förändringarna i ett större filosofiskt perspektiv. Han kopplar den här utvecklingen till en ökad individualism.

– Med individualismen förändrades vårt samhälle i stort och tanken på vad det är till för. I förlängningen blir individualism en ovilja att se sig som medlem i ett stafettlag där det som finns med från barndomen förs vidare, säger han.

Så vilken plats har barndomen i dagens psykoterapi?

Cecilia Fyring är legitimerad psykoterapeut med kbt-inriktning, och arbetar på Karolinska institutets psykologprogram. Hon hindrar inte sina klienter från att prata om sin barndom men det är relativt sällan som någon vill det.

– Sant är att det inte är så mycket fokus på barndomen i kbt och att den nog fått minskat utrymme i samhället generellt. Jag brukar kortfattat fråga om uppväxten i ett första terapisamtal. Undantaget är om personen har tidiga trauman som påverkar funktionsnivån som vuxen, säger Cecilia Fyring.

Anledningen till att kbt inte lägger större vikt vid barndomen är enligt henne att insikten om varför något är på ett visst sätt inte automatiskt leder till förändring.

– Dessutom är minnen inte en sann bild av verkligheten, utan färgas av aktuell kontext och tillståndet för dagen. Därför är det vanskligt att utgå ifrån dem, säger hon.

Fredrik Odhammar är legitimerad psykoterapeut med psykodynamisk inriktning. Han har varit verksam på Ericastiftelsen i 18 år och undervisar i utvecklingspsykologi på högskolor och universitet. Utvecklingspsykologi är teorier och forskning om hur människan utvecklas under framför allt barndomsåren. Han tycker att barndomen har en viktig plats i dagens psykologi.

– En mängd modern psykodynamisk teori och forskning visar hur barn i relation till sina omsorgspersoner utvecklar styrkor och svårigheter som de får brottas med som vuxna.

Fredrik Odhammar menar att det är klientens typ av problem som får avgöra om det är verksamt att prata om barndomen i terapin. Även om barndomen har en stor betydelse i psykologin som ämne behöver den inte ha det i psykoterapi. En psykolog som arbetar med fobier behöver inte förstå varför en person till exempel är rädd för att åka tunnelbana. Då kan terapin i stället inledas med att titta på bilder på tunnelbanetåg. Därefter ökas exponeringen stegvis tills klienten vågar åka själv.

– När det däremot handlar om självkänsla, tomhetskänsla eller nedstämdhet, kan det behövas en större förståelse för bakgrunden och en psykodynamisk terapi kan passa, säger Fredrik Odhammar.

Han liknar en psykodynamisk terapi vid symaskinens undertråd.

– Som terapeut får du en berättelse: ”Det här och det här hände.” Men att stanna upp och fråga om hur det blev, varför klienten tror att det hände och hur det känns – det är undertråden som jag som terapeut går ner och fångar, och det är psykodynamik för mig.

Kbt däremot är en djupdykning här och nu och ett avstamp mot framtiden, menar Cecilia Fyring.

– Stor vikt läggs vid den egna förmågan, eftersom individen är den enda som kan förändra sin situation och sitt mående, säger hon.

Cecilia Fyring håller med om att barndomen har en stor betydelse för formandet av en människa, men säger att den är mindre viktig i ett terapeutiskt sammanhang.

– Inom kbt-fältet får den en liten plats eftersom tyngden ligger på vad som vidmakthåller problem och inte på vad som orsakat dem.

Cecilia Fyring och Fredrik Odhammar är alltså överens om att barndomen spelar en stor roll i människans utveckling men att den inte har samma självklara plats för att nå önskad effekt i psykoterapi. Särskilt inom kbt, som varit det dominerande perspektivet de senaste två decennierna, är barndomen ett nedtonat tema. Exponering, mindfulness, acceptans och självmedkänsla är i stället centrala inslag.

Det är begrepp som i dag också är välkända för många utanför psykologivärlden. För intresset för psykologisk kunskap är stort och brett. Människor vill förstå varandra och sig själva. De vill kunna förändra sina liv i önskad riktning. Aktuell forskning och nya teorier sprids genom medier, skola och arbetslivet. Det finns således en växelverkan mellan vad som sker inom det psykologiska fältet och samhället i stort. När barndomen får en minskad betydelse i psykoterapi påverkas dess status också bland allmänheten.

Folke Tersman betonar att psykologiska förklaringsmodeller är viktiga för människor, eftersom de påverkar hur vi ser på oss själva och andra.

– De har stor betydelse för hur vi förklarar andras handlingar, vilket i sin tur får konsekvenser för hur vi agerar gentemot varandra, säger han.

Hur påverkar det då människor i allmänhet, när barndomen får en minskad betydelse som förklaringsmodell?

– Det personliga narrativet har nog förändrats, säger Folke Tersman.

– Uppväxten har inte en lika given plats i berättelserna om oss själva, som den hade tidigare. I dagens samhälle är vi vår egen lyckas smed. Vi skapar oss själva och tänker att vi på det viset når en högre grad av autonomi, men egentligen kan det vara tvärtom. 

Folke Tersman anser att en medvetenhet om barn-domen och de känslor som var vanliga då, som sårbarhet och utanförskap, skapar möjlighet att upptäcka drivkrafterna till vad som händer i nutid.

– Att se att det finns saker i ens bakgrund som påverkar och utifrån det kunna välja och göra avvägningar ger i själva verket en större autonomi.

Han menar att en närhet till upplevelserna från barndomen är en förutsättning för att utveckla självreflektion.

– Något som i sin tur är viktigt för att kunna leva ett bra liv och vara en bra medmänniska.

Folke Tersman beskriver hur barndomens betydelse som förklaringsmodell har minskat på ett sätt som påverkar bilden av oss själva, men även hur vi förstår andra. Han ger ett exempel från sin vardag som universitetslärare:

– Om jag har en student som inte visar så mycket av sina kunskaper men som jag ser egentligen är lika begåvad som flera andra på kursen, påverkas min bedömning av hur jag förklarar situationen för mig själv. Utgår jag från att alla faktiskt har samma förutsättningar eller är jag uppmärksam på att en låg självkänsla kan vara orsaken? Jag tänker att självkänsla är något vi får med oss i olika grad från vår uppväxt och att det har betydelse i en rad sammanhang genom livet.

Folke Tersman menar att enskildas förklaringar tillsammans får verkningar på hela samhället.

– Om många människor inte tycker att barndomen är viktig för hur en person blir och mår, kommer det att få stor betydelse för hur vi utformar samhället, säger han.

Illustration: Emma Hanquist.

Barndomen i kbt – kognitiv beteendeterapi

Kbt är ett paraplybegrepp där olika teorier och behandlingsformer ryms. Vissa terapeuter arbetar mer med den kognitiva delen. Där står tankar och tankemönster i centrum, medan andra är beteendeinriktade och utgår ifrån inlärningsteori.
Kbt har sitt fokus här, nu och framåt.
Ett viktigt begrepp inom fältet som anknyter till barndom är inlärningshistoria – hur en person har lärt sig att världen fungerar och saker går till i livet. Exempel på antaganden som inlärningshistorien kan ge är att tänka att andra inte vill en väl, att se världen som en farlig plats eller att vara rädd för nya sociala situationer.
Det kan vara viktigt att peka på inlärda mönster men det är att göra förändringar i den aktuella situationen som leder till bättre psykisk hälsa.

Källa: Cecilia Fyring, legitimerad psykolog och psykoterapeut med kbt-inriktning.

Barndomen i pdt – psykodynamisk terapi

Även den psykodynamiska inriktningen bör ses som ett paraplybegrepp, men i de flesta former finns ett fokus på tidigare och nutida relationer. Att förstå och bearbeta barndomsupplevelser kan vara betydelsefullt.
Anknytning är ett viktigt begrepp som syftar på det band som uppstår mellan barnet och omsorgspersonen. Anknytningen kan ha olika kvaliteter. Det handlar om hur barnet får stöd och tröst och samtidigt kraft och uppmuntran att utforska världen. Föräldrar har olika förutsättningar att ge detta och gör det på olika sätt, vilket sedan kommer att prägla barnet och fungera som en arbetsmodell i livet.
Exempel på arbetsmodeller kan vara ”det är ingen idé, det kommer ändå gå åt skogen” eller ”gemene man är snäll och vill mig väl”.

Källa: Fredrik Odhammar, fil. dr, legitimerad psykolog och psykoterapeut med psykodynamisk inriktning och specialist i klinisk psykologi.

Maria Jernberg är legitimerad psykolog och frilansjournalist. Hennes artikel publicerades först i Modern Psykologi 6/2020: Prenumerera | Lösnummer | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s