Bejaka din inre nörd

Författaren Ada Lovelace snöade in på matematiska kuriositeter. Målning av Alfred Edward Chalon/Science Museum Group.

När jag fyllde 30 gav min storebror mig en bok som förändrade mitt liv: en Hitler-biografi. Det var som att en sovande gen på min Y-kromosom plötsligt aktiverades, och jag blev förutsägbart besatt. Ett år senare hade vi åkt på utflykt till pansarvagnsmuseer, jag hade letat kameravinklar i Wien för att hitta precis var talarpodiet stod 1938, och varit på allvarliga akademiska seminarier om den tyska sociologin vid krigsslutet. Det här var ingenting jag ville – att plötsligt bli en sådan medelåldersmans-kliché! Men lyckligtvis var det en övergående livsförändring. Nästa sommar bytte jag, och lärde mig i stället allt om Volvo Pentamotorer från 1970-talet, och året efter det var det bronsåldersgravar. Kort sagt: specialintressen.

Den här sortens intensiva och distinkta fascinationer kan faktiskt också vara ett psykiatriskt symtom. Enligt diagnosmanualen DSM-5 är specialintressen, tillsammans med begränsade sociala färdigheter, ett kriterium för diagnosen autism. Men både autister och icke-autister kan ha specialintressen. Så är det här verkligen rimligt att se det som ett symtom vid en diagnos – någonting som borde ”botas”? Personer som själva har autism tycker i allmänhet inte det. I en undersökning från Vrije Universiteit Amsterdam från 2018 frågades 687 vuxna autister om deras inställning till sina egna specialintressen, och fann att tre fjärdedelar tvärtom såg sina specialintressen som en tillgång i livet.

Sven Bölte, professor i barnpsykiatri vid Karolinska institutet, tycker knappast att det är förvånade:
– Specialintressen kan vara en enorm styrka. De ger trygghet och avkoppling. För de flesta med specialintressen utvecklas de också till en egen expertis, säger han.
Katrin Dahlbäck, som arbetar med en klass autistiska elever på Fryshusets gymnasium i Stockholm, håller med.
– Specialintressen kan också användas för att skapa situationer där personen kan lära sig nya färdigheter och kunskaper, som det annars kanske inte skulle finnas motivation till att göra.
Och forskningen ger henne rätt. En nyligen publicerad översiktsartikel hittade 20 vetenskapliga studier som publicerats om hur specialintressen hos autistiska elever kan lyftas in i skolans olika ämnen – och genomgående funnit att detta har höjt elevernas akademiska inlärning och resultat.

Specialintressen kan tas in i undervisningen på två sätt: antingen genom att använda elevens specialintresse som förstärkning för att göra skoluppgifter (exempelvis: göra 10 matteuppgifter och därefter få titta på Youtube-klipp om flygplan), eller också genom att väva ihop uppgifterna och förstärkningen (exempelvis: de tio matteuppgifterna handlar om flygplan) – metoderna tycks sammantaget vara ungefär lika effektiva, men passar naturligtvis olika bra för olika ämnen.
– Det är lättast i ämnen som svenska och engelska, när det handlar om att skriva, läsa eller prata om olika ämnen. För några år sedan hade jag en elev som väldigt intresserad av zombier, specifikt The walking dead. Eleven fick läsa The walking dead, spela The walking dead och titta på The walking dead. Eleven kunde diskutera det hen läst, jämföra boken med tv-serien, och motivera de val som hen gjorde i spelet, berättar Katrin Dahlbäck.
Intressant nog visar studierna också att en bieffekt är att även den sociala interaktionen hos autistiska elever ökar då specialintressena ges utrymme i skolan. Katrin Dahlbäck har sett även detta:
– Det kan vara lättare att prata med jämnåriga om sitt specialintresse, än om tankar och känslor. Med specialintresset följer ofta en helt annan självsäkerhet, säger hon.

Även samhället i stort drar nytta av att vissa personer, autistiska eller ej, ”snöar in” på snäva intressen, och därmed kan göra helt nya vetenskapliga framsteg. Ett exempel är författaren Ada Lovelace som hela sitt liv hade ett intensivt matematikintresse, och särskilt en talsekvens som kallas Bernoulli-tal. Hon var så fascinerad av denna synbart oanvändbara matematiska kuriositet att hon, för att kunna räkna ut fler av talen i serien, uppfann programmeringskod för datorer – 100 år innan den första datorn byggdes! Medan just hennes intresse var av naturvetenskaplig karaktär, är det annars lätt hänt att kvinnors specialintressen förbises, menar psykiatriprofessorn Sven Bölte.
– Det finns en stereotyp bild av specialintressen, säger Sven Bölte. Det är alltid de här manliga intressena inom naturvetenskap eller historia. Men många autistiska kvinnor har specialintressen som förbises, som mode, design eller matlagning. De typiskt kvinnliga intressena glöms lätt bort.

Men självklart kan det bli för mycket av det goda. I den nederländska studien jag nämnde inledningsvis visade det sig också att de som aldrig tog paus från sitt specialintresse, som ägnade sig åt det sju dagar i veckan, rapporterade lägre livskvalitet – antagligen på grund av ensamhet. För att specialintresset ska bli en styrka måste man kunde vara lite flexibel kring det, och även kunna prata och fråga om vad andra är intresserade av.
En av eleverna i Fryshusets autismklasser, Max, är medveten om detta:
– Jag brukar låta den andra personen prata klart om sitt intresse, och sedan pratar vi lite om mitt. Så det finns balans, och inte bara handlar om en persons grej. Då blir det tråkigt. Men ibland har man ju ett intresse tillsammans, eller man kan hitta någon som har det online.
Kanske är detta anledningen till att vi associerar specialintressen med just autism. Sven Bölte menar att egentligen är specialintressen inte ens en grej – det är bara intressen, ingenting konstigt. Snarare är skillnaden mellan autister och andra hur väl man klarar att vara flexibel kring det, om det går att också prata om det som andra är intresserade av och att hålla igen sitt eget intresse en stund.

I psykoterapi är det mer fruktbart att försöka öka än att minska beteenden. I stället för att säga åt någon som tråkar ut andra med sitt specialintresse att prata mindre om det, så är det lättare att ge förslag på andra ämnen eller frågor som personen också borde försöka få med i konversationer. I mitt eget kliniska arbete med autister, särskilt tonåringar, dyker det här ofta upp – vilka samtalsämnen brukar man använda när man småpratar, som ofta funkar? Tv-serier, vad man gjorde i helgen, eller att försöka hitta gemensamma beröringspunkter, är bra förslag här. Det sistnämnda, den inledande fasen i småprat då man tillsammans letar sig fram till ett gemensamt samtalsämne, kallas förresten för topic selection, och är en färdighet som de flesta människor är svindlande skickliga på, utan att ens märka det själva. Det här fenomenet beskrevs först av den kanadensiska sociologen Erving Goffman, en man som var extremt osmidig socialt, men vars livslånga specialintresse ironiskt nog var just social interaktion.

Både autistiska och icke-autistiska personer har alltså intensiva intressen, och så länge de kan hållas på en rimlig nivå är de nånting fantastiskt. Att hänge sig åt en plötslig passion, att komma på sig själv med att tänka på en idé i duschen eller att vakna mitt i natten och skriva upp nånting att pröva imorgon på jobbet – är en ynnest. Ibland är ens intressen kanske inte så unika eller användbara (min Hitler-period ledde exempelvis aldrig till någonting konstruktivt), men som forskare kan det verkligen vara till ens fördel om man kan och vågar surfa på sina nördperioder. Psykologiforskaren B.F. Skinner menade att det viktigaste rådet att ge unga forskare är detta: ”Om du hittar någonting intressant, släpp allting annat!”.

Lars Klintwall är psykolog och forskare vid Stockholms universitet.