Hon såg Palmemordet

För 34 år sedan var Anna Hage 17 år och en av dem som försökte hjälpa Olof Palme när han blivit skjuten. Foto: Caroline Andersson

Så har behandlingen av vittnen förändrats.

Strax efter klockan 23 på kvällen den 28 februari 1986 sitter Anna Hage i baksätet i en väns bil på Sveavägen i Stockholm. De har varit på bio och ska få skjuts hem. Ungdomarna lyssnar på musik och pratar högljutt i bilen, som stannat vid ett rödljus. Anna tittar ut genom rutan – och ser hur en man på andra sidan gatan faller till marken. Hon går andra året på vårdgymnasiet och tror att han har fått en hjärtinfarkt. Utan att riktigt tänka igenom vad hon gör springer hon över gatan för att hjälpa mannen och den förtvivlade kvinnan vid hans sida.

Anna Hage var en av de första på plats när Sveriges statsminister Olof Palme sköts till döds på Sveavägen i Stockholm.

– Jag försökte ge honom hjärt- och lungräddning, men han var bortom räddning. Fast det visste jag inte då, jag förstod inte att det var han. Jag märkte ju inte ens att han var skjuten först, säger Anna Hage i dag, när det nästan har gått 32 år sedan händelsen. Fortfarande har hon svårt att tala om det som hände den där kvällen.

Det var när Annas trygga familjeliv ersattes av ensamma nätter, i samband med en skilsmässa för några år sedan, som hon inte längre kunde hålla minnena från mordnatten och tiden efteråt ifrån sig.

– När mitt äktenskap tog slut insåg jag att jag hade byggt min trygghet runt en annan människa i stället för runt mig själv. Jag började få fysiska symtom, hörde konstant susande ljud i öronen och trodde att jag hade tinnitus.

I samma veva uppmärksammades 30-årsdagen av Palmemordet och efter en panikångestattack sökte Anna hjälp hos en terapeut. Sakta började hon att nysta i det hon burit inom sig. I terapin fick hon för första gången verktyg för att hantera sina känslor av otillräcklighet och rädsla för att lita på andra. Hon säger att hon alltid vetat att dessa känslor på många sätt bottnar i det hon varit med om, men att hon inte fått den hjälp hon behövt tidigare.

– Jag hade vid några tillfällen sökt hjälp hos terapeuter där det fungerat bra, tills jag berättat vilket mord det handlar om. Då har de liksom blivit sensationslystna, säger Anna, som berättar att hon brottats med mycket skuld- och skamkänslor från mordkvällen.

Polisförhören upplevde hon som mycket pressande. Hon var trött, skakad och frusen när poliserna började fråga ut henne om vad hon sett och gjort.

– Det var kallt och jag hade nerblodade kläder. Jag fick aldrig någon klarhet i hur det gått för honom, om han hade kunnat räddas. Jag kände ett enormt ansvar – för det jag sa och för det jag inte sa. Direkt efteråt fick jag ju läsa protokollet till mitt förhör och kände sedan skuld för att jag inte hade haft närvaro nog att reda ut exakt alla detaljer och vilka ord jag borde använt. Som vuxen kan jag i dag se att det var ett alldeles för stort ansvar för en 17-åring.

Att som ögonvittne känna skuld på det sätt Anna beskriver är inte ovanligt, enligt Pär Anders Granhag, som är professor i psykologi vid Göteborgs universitet och internationellt tongivande forskare inom rättspsykologi.

– Som vittne kan man påverkas oerhört starkt. Man kanske ser något otäckt, eller känner dåligt samvete för att man antingen inte ingrep eller, som i det här fallet, försökte rädda livet på någon och det inte gick – även om personen inte hade klarat sig ändå, säger han.

Pär Anders Granhag talar om sekundärt trauma, eller sekundär viktimisering.

– I dag är man mer vaksam på det än vad man var för 30 år sedan. Att vittnen är med om något väldigt obehagligt och kanske senare också får ett bemötande som man inte förväntat sig – till exempel utsätts för press under förhören – det kan få stora konsekvenser.

Han påpekar också att en stressad person kan göra sämre ifrån sig under ett förhör, eftersom en person som mår dåligt ofta presterar sämre minnesmässigt. I vittnesförhör behöver man tänka på andra faktorer än att just tömma personens minne, vilket är lätt hänt när man har en brottsutredning och ser personen som ett slags resurs, inte som en människa som har varit med om något obehagligt.

– Samtidigt kan man förstå att de så nära inpå händelsen ville förhöra henne, för det händer mycket med minnet de första timmarna – första halva dygnet tappar man som allra mest. Så att man förhör henne är försvarbart, men det måste ju alltid balanseras mot hur chockad och skärrad en person är, säger Pär Anders Granhag.

Som föredömligt exempel nämner han väninnan till Anna Lind, som var med henne när hon knivhöggs på NK i Stockholm i november 2003, och förhördes kort därefter.

– De förhörsledarna gjorde ett fantastiskt jobb. Men då hade man tekniker som man inte hade 1986. Dessa är väldigt effektiva och kan hjälpa personer att komma ihåg mer och tar också mer hänsyn till hur det mänskliga minnet är organiserat.

Man borrar exempelvis djupare i vissa nyckelsekvenser och styr inte på samma sätt med en massa frågor som vittnet ska svara kort på, utan hen får berätta på sitt sätt och i sin egen ordning, förklarar Pär Anders Granhag.

– En sådan kognitiv intervju ger mycket mer än en traditionell intervju. Men den här tekniken började utarbetas i USA först i mitten av 1980-talet, och hade inte nått Sverige när Olof Palme blev skjuten.

Efter förhöret blev Anna hemskickad till sin kompis, som också varit med under natten. I efterhand förstod hon att det handlade om att man befarade att hon kanske skulle vara i fara i och med sin roll som huvudvittne, men det berättade ingen för henne. Dagarna därefter började en jakt på Anna som hon inte var beredd på. Journalister lurpassade utanför hennes hus och hon hade vid flera tillfällen Säpo i hälarna, också det utan att man gett henne information.

– Det här fallet är ju på det sättet verkligen unikt, och hon har uppenbarligen fått lida mer på grund av det, säger Pär Anders Granhag.

Han tror att Anna i dag hade kunnat få bättre uppföljande hjälp genom brottsofferjourer, och att man inom polisen har blivit bättre på att informera om till vilka instanser vittnen kan vända sig för att få hjälp.

Men trots att både polisförhören och journalisternas jakt på henne var otroligt pressande, så är det rättegångarna, där hon kallades till Christer Petterssons försvar, som varit absolut tuffast, berättar Anna Hage.

– Jag upplevde aldrig att jag fick någon information om någonting – till den första rättegången blev jag kallad dagen innan. Från början till slut hade jag en känsla av att allt jag sa var fel, av att jag gjorde fel och att de inte var nöjda med mig.

I dag har hon sett transkriptioner från domstolen, men själv minns hon väldigt lite från rättegångarna. Att hon minns så lite tyder på att hon haft en mycket hög stressnivå, menar Pär Anders Granhag.

– Det innebär inte att hon gjorde dåligt ifrån sig i domstolen som vittne, men det säger verkligen något om hur hon har upplevt det hela. Den enorma mediebevakningen måste också ha skapat en extra anspänning. Vittnen kan uppleva det som händer i domstolen som värre än polisförhören, och då beror det ofta på att de inte vet vad som ska hända. Hade hon varit mer förberedd så hade det säkert varit tufft ändå, men kanske lättare att hantera.

Trots att Anna Hage som 17-åring på så många plan föll mellan stolarna i Palmeutredningen så har hon klarat sig bra i livet. Hon har en bra karriär, två vuxna barn och, trots skilsmässan, en fin relation att se tillbaka på. Och så har hon ett stort umgänge med många vänner. Men hon har haft problem med att känna tillit.

– Jag litar inte på att människor ska hjälpa och stötta mig och jag litar inte på myndigheter. Jag tror att det delvis är en effekt av det jag varit med om.

Hon säger att hon aktivt tryckt bort minnena och valt att inte prata så mycket med sina vänner om sina erfarenheter från Palmemordet.

– Jag har inte vetat hur jag ska paketera det. Det är ju inget man bara säger sådär över ett glas vin. Men jag har den senaste tiden lärt mig att när jag släpper in och låter någon stötta mig så kommer vi varandra närmare. En anledning till att jag tidigare inte pratat om det är att jag inte kunde berätta i en följd. Jag såg bara fragment som i ett kalejdoskop – ibland gick mönstret ihop, ibland inte. Jag tappade ord och blev stressad, säger Anna Hage.

Men nu har processen lett till att hon skrivit boken 30 år av tystnad: Mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme om sina erfarenheter. Den kommer ut på Forum bokförlag 2018.

– Det har varit en viktig terapi att skriva ner min berättelse, att återfå kontrollen över den, för att kunna börja prata om vad jag har varit med om. Jag kan inte låta fler år av mitt liv präglas av de negativa bitarna. Allt jag försökte göra var att försöka rädda en människas liv. Det är dags för mig att andas min egen historia nu.

Palmemordet

Efter ett biobesök sköts statsminister Olof Palme till döds på Sveavägen i Stockholm den 28 februari 1986. Ett antal spår följdes och dådet orsakade den mest omfattande och uppmärksammade polisutredningen i Sverige någonsin – och har från början kantats av kontroverser. I juli 1989 åtalades och dömdes Christer Pettersson av Stockholms tingsrätt till livstids fängelse för mordet, men domen överklagades och han frikändes i november samma år av Svea hovrätt. I juni 2020 meddelar åklagare Krister Petersson och spaningsledare Hans Melander på en digital pressträff att den så kallade Skandiamannen, Stig Engström, låg bakom mordet på statsminister Olof Palme. Men något vapen har inte kunnat knytas till skotten på Sveavägen. Utredningen läggs ner, då Stig Engström avled 2000.

Karin Skagerberg är redaktör på Modern Psykologi. Artikeln publicerades först i Modern Psykologi 2/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s