I huvudet på Annika Norlin

Mats Almegårds intervju med Annika Norlin publicerades först i Modern Psykologi 3/2020. Foto: Erik Abel.

Hon har länge hyllats för sina sångtexter. Nu debuterar hon som novellförfattare – och skriver en hel del om psykologi.

När Annika Norlin debuterar som skönlitterär författare sker det med novellsamlingen Jag ser allt du gör. De åtta noveller som ingår i samlingen tar alla upp psykologiskt intressanta teman, som bekräftelse, suicid, sorg och gruppdynamik.

Annars är det som popartist och sångerska många känner henne. Hon slog igenom stort med sitt engelskspråkiga projekt Hello Saferides första album ”Introducing …” år 2005. Två år senare sjösatte hon artistnamnet Säkert! där hon sjunger på svenska. Under hela sin karriär har hon hyllats för sina egensinniga, humoristiska och eleganta texter, så steget till att skriva noveller verkar logiskt.

– Jag har aldrig sett mig själv som en artist och kallar mig heller inte författare nu. Jag är en som skriver. Det har förmodligen med min bakgrund och min klasstillhörighet att göra. Jag ser också jantelagen som något fint, säger Annika Norlin.

Detta trots att hon tagit emot sex Grammisar under karriären, bland annat i kategorierna Årets textförfattare (2009) och Årets kvinnliga artist (2008 och 2011). För sina noveller har hon mottagit pris i Magasinet Novell (2008) och fått Sveriges Radios novellpris förra året.

– Ja, men jag ser det inte som något negativt. Det bara är så. Vissa kan säga ”jag är konstnär”. Men det kan jag inte. Jag skriver.

Möjligen är hon som en av sina personer i novellen ”Bekräftaren” (vi ska återkomma till den) som beskrivs så här: ”Han är bara verb. Alla andra försöker vara adjektiv.”

– För mig är det nog drömmen: att vara. Jag är mycket hellre ett verb än ett adjektiv.

Att skriva är hon van vid. Hon har en bakgrund som journalist och arbetade för olika tidningar under några år, innan popkarriären tog fart av en slump. Det var när hon spelade en låt på en väns födelsedagskalas. En annan kompis, som hade ett litet skivbolag, var på plats och frågade om hon ville spela in låten till en samlingsskiva med indieartister. Historien har beskrivits många gånger.

En annan välkänd historia om henne är den om hur hon led av utmattningssyndrom efter sin första skiva. Men det är inget hon vill prata så mycket om i dag. Annika Norlin tycker att det redan har fått för mycket uppmärksamhet.

– Utarbetning överlag är vanligt i min bransch. Folk som spelar fotboll får knäskador och popartister blir utarbetade, men det betyder inte att en persons enskilda knäskada 2005 är så viktig. På ett allmänt plan är det mer intressant med utbrändhetsproblematik för det säger så mycket om det samhälle vi lever i.

I många artiklar om Annika Norlin refereras det också till att hon ville sadla om – från journalist till psykolog. År 2008 flyttade hon från Stockholm till Umeå. Det var ungefär då som hon också bestämde sig för att sluta som journalist (”för dåliga arbetsvillkor”) och lägga musikkarriären på hyllan (”för osäkert för att kunna försörja sig”) och i stället utbilda sig till psykolog.

– Men jag hoppade av psykologutbildningen efter tre och ett halvt år, säger Annika
Norlin. Jag märkte att jag saknade skrivandet för mycket och så snöade jag in på detaljer och började tänka kreativt kring det. De andra var mer fokuserade på behandling och av att hjälpa folk. Jag var nog lite för mycket av en drömmare – så där ”Stendahls syndrom, tänk att det finns!”, säger Annika och skrattar.

Hon säger att hennes bana kan framstå som ”hattig”, men att hon själv ser en tydlig linje i det hon gjort.

– Jag är väldigt intresserad av människor. Både som journalist och psykolog lyssnar man på folk, frågar dem saker. Det var det jag tyckte bäst om som journalist: att få ställa frågor och få svar av dem jag intervjuade. Nu blir jag frustrerad av att du sitter där och ställer frågor och har en tanke bakom, som jag inte får fråga dig om. Det är onaturligt för mig på något sätt. Men i alla fall, jag tänkte att som psykolog får man också ställa frågor – och hjälpa folk på ett annat sätt. Det lät fantastiskt!

I dina noveller kan man dock ana ett fortsatt stort intresse för psykologi.

– Jag läser fortfarande mycket om psykologi. Kanske inte forskarrapporter, utan mer populärpsykologiskt. Och jag intresserar mig mycket för kulturyttringar som drar åt det psykologiska hållet.

Vi gör intervjun på Skype och vi började med att prata om hur vanskligt det kan vara, eftersom det brukar lagga och störa. Men vi har tur. Uppkopplingen är bra och vi ser varandra tydligt där vi sitter – Annika i sitt kök i Umeå, jag i mitt kök i Stockholm. Men plötsligt börjar ett slags robotröst tala och jag skruvar nervöst på min dator när jag ser att Annika hastigt reser sig:

– Förlåt! Jag har en robotdammsugare som säger till att den ska starta. Jag ska bara stänga av den.

Hon stänger av dammsugaren och återvänder till sin stol. Vi lämnar hennes bakgrund och pratar om den nya novellsamlingen. Efter att i många år ha fokuserat på låttexter var det naturligt att prova på att skriva längre.

– Men det är inget nytt. Jag har skrivit skönlitterärt länge, men inte riktigt fått till det. Låttexter går så snabbt att skriva och det har gjort att jag fått snabbare kickar av det tidigare. Jag behövde hitta ett nytt sätt att skriva som var lika härligt som att snabbt hälla ur mig en låttext.

Det är på förmiddagarna hon har skrivit. Hon säger själv att det kanske är ”okonstnärligt” men hon behöver komma upp på morgonen och sätta igång att skriva.

– Först dricker jag kaffe, sedan sätter jag igång och skriver. Ofta tycker jag det är genialt och klappar mig själv på axeln. Sen försvinner kaffekicken och jag tycker att det är rätt dåligt. Självförtroendet går upp och ner, men det som spelar roll är att jag fick något skrivet, säger hon och lägger till:

– Jag tycker det talas alldeles för lite om kaffets avgörande betydelse för att vara kreativ. Någon gång läste jag att filmregissören David Lynch dricker fyrtio koppar om dagen och jag har full förståelse för det.

Ja, men han dricker amerikanskt kaffe. Det kanske motsvarar fem till tio koppar svenskt.

– Det är förstås sant, men jag förstår honom så väl. Jag kan inte skriva utan kaffe. Men en annan sak som varit skön är att jag har kunnat söka mig fram och fått hjälp av en redaktör som kommit med feedback. Det är man knappast van vid som låttextförfattare. Faktiskt inte heller som journalist. Då är det mer: kan du stryka ner tusen tecken.

– Att skriva noveller har mer varit att söka och gnaga på saker jag tänkt på länge. Jag har plockat upp tankar och vridit och vänt på dem. Det liknar nog psykologarbete på något sätt.

Intresset för psykologi märks som sagt i hennes noveller. Främst kanske i den inledande novellen ”Bekräftaren” som handlar om en psykolog som ger sig själv ett annat yrke: ”Confirmer står det med stora bokstäver på mitt visitkort. Det betyder bekräftare men låter bättre på engelska, som att det faktiskt är ett jobb som existerar.”

– Jag har i flera år tänkt så mycket på bekräftelse och vårt enorma behov av det. Först tänkte jag skriva en låt om det, men det funkade inte. Det var en novell som gick oerhört lätt att skriva.

Vad är det i bekräftelse som intresserar dig så mycket?

– Det är så dubbelt. Vi vill alla ha bekräftelse, samtidigt är det genant att erkänna det. När jag började som artist fick jag väldigt mycket bekräftelse på en gång och det var smått chockerande för mig. I det sociala sammanhang jag växte upp i i Östersund bekräftade folk inte varandra alls. Jag är glad att jag debuterade sent, annars hade all bekräftelse blivit helt ohanterlig.

– Men det finns fler aspekter. När jag pluggade på psykologprogrammet pratade vi om att rak bekräftelse kan vara dåligt för patienterna. Det blir en kortsiktig belöning som kan ta fokus från annat. Man ska ju hitta sätt som de kan hjälpa sig själva på. Sitter man i psykologstolen får man alltså passa sig för att bekräfta för mycket och det var en instinkt som var svår att stänga av för mig. Min första instinkt när någon berättar något jobbigt är att jag vill bekräfta.

Precis som med ”Bekräftaren” har de andra novellerna också kommit till på så sätt att hon funderat länge på ett ämne, men när hon sätter sig för att skriva har hon ingen konkret plan som rör novellens handling eller persongalleri. Hon börjar skriva och ser vart texten leder henne. Novellen ”Gå” var inget undantag. Annika Norlin började med frågan: ”hur bearbetar olika människor jobbiga saker och känslor?” I novellen låter hon en kvinna vandra för att hantera sorgen efter ett barn som gått bort.

– Jag går alltid själv när jag har något att bearbeta. Så det kändes självklart. Men först fick jag fundera på vilket slags sorg hon skulle vara med om för att motivera att hon vandrade genom hela Norrlands inland. Förlusten av ett barn kändes tillräckligt stor för att göra läsaren intresserad. Om sorgen var för liten skulle det inte vara motiverat på samma sätt.

Att Annika Norlin går för att bearbeta blir tydligt under vår intervju. Första gången hon reser sig och tar med datorn i handen är när robotdammsugaren sätter igång. Andra gången är när jag ställer en följdfråga om det utmattningssyndrom som följde på skivdebuten.

– Hormonsystemet blev kaos, mitt ansikte exploderade i akne, jag var konstant förkyld och drack olivolja på scenen för att klara av spelningarna. Kunde inte hantera livet. Men som sagt, det är inte så intressant att prata om
 i dag, säger Annika Norlin som nu går runt i sin lägenhet med datorn i handen.

Annika Norlin hade gett upp tanken på att kunna skriva i det längre formatet när hon för tre år sedan fick en romanskrivarkurs i födelsedagspresent. Det blev starten till novellsamlingen. De andra deltagarna och läraren har läst hennes texter och kommit med synpunkter. En sak som de reagerade på i en novell som ”Gå” är hur lite miljöbeskrivningar Annika Norlin använde sig av.

– Just ”Gå” kommenterade de, eftersom den kvinnliga huvudpersonen går så långt genom naturen. Jag trodde ingen var intresserad av att veta hur träden såg ut. Själv brukar jag hoppa över miljöbeskrivningar när jag läser. Men då fick jag lära mig att andra faktiskt bryr sig om miljöer, säger
Annika och skrattar.

Men själv är hon egentligen mer intresserad av stämningar och beskrivningar av männi-skor.

– Skrivande handlar för mig mycket om känsla och jargong. Jag kanske prioriterar att man ska känna en stämning framför något annat. Min bästa grej är att sätta mig på ett fik när jag reser och bara glo på folk. Bortkastade respengar kan man tycka, men det är så intressant. Jag har alltid tyckt om att betrakta hur människor rör sig och samtalar med varandra.

Genomgående i Annika Norlins noveller finns en stor kärlek till människorna som befolkar hennes texter. De är inte sällan rätt vardagliga personer, kanske lite tilltufsade av livet. Men de skildras varmt och nära – med en stor dos lågmäld humor. Som i ”Balthoran” – som jag läser som en underfundig och komisk kritik av hur vi svenskar tar emot människor från andra kulturer.

– Okej, jag tänkte inte så mycket på det måste jag erkänna. Det var bara väldigt roligt att skriva den novellen. Den kom till mig när jag hörde en person på stan som helt oladdat sa ordet ”balthoran”. Det är ju minst sagt ett ord som är negativt laddat, men den här personen sa det som den skulle ha sagt ”syltburken”, ”kaffekoppen”, eller vad som helst. Det satte igång mina tankar.

I novellen ”Aliens vid Piteälven” berättar Annika Norlin historien om hur några ungdomar som älskar skräckfilmer får fatt i en kopia av en b-film som är inspelad av en amatörregissör vid Piteälven. I slutet av filmen kliver ett skelett ombord på ett tåg och lämnar regissören, P. Alexander, ensam kvar på perrongen. I stället för ”The end” står det sedan: ”Adjö”. Ungdomarna som ser filmen uppfattar det som ”rena rama självmordsbrevet”. Ett allvarligt ämne, även det beskrivet med mycket humor.

– Jag har träffat på väldigt mycket folk som är intresserade av kultfilm. Den novellen började med det. Mikael, som är en av huvudpersonerna i novellen, har fått många av mina egna drag. Han blir exalterad över småsaker som dåliga filmer och han vill se humorn i livet, även när det är tungt och allvarligt. Så tycker jag det är. Livet är tungt men det är också roligt om man väljer att se det så. Jag har funderat mycket på det här på senare tid för jag har varit så stressad och deppad över klimatet, så det är extra viktigt att saker också kan vara roliga.

Har du klimatångest?

– Jag gillar verkligen inte det ordet. Det låter som att det viktiga är min ångest och inte människans utdöende. Jag tycker det är bra och logiskt med klimatångest om man tänker på vad vi står inför.  Det kan vi gott ha, särskilt om det leder till handling. Men jo, definitivt. Det är nog vad jag har haft. Nu har jag satt mig in i frågan och hittat saker att göra i det lilla. Då har det blivit lättare att hantera. Dessutom har det gynnat skrivandet att bli miljömupp.

På vilket sätt?

– För att jag åker tåg och där finns det inget annat att göra än att läsa och skriva. Det är oerhört skönt.

Att i novellerna ha fått ut-rymme för att vrida och vända på olika tankar har gett Annika Norlin mersmak.

– I en låt använder jag en stark känsla eller möjligen några olika som liksom hugger mot varandra. I novellform kan jag göra det samtidigt som jag bygger en hel värld. Det har varit fantastiskt härligt.

Är det något som stressat dig med att nu byta musiken mot litteratur?

– För det första känns det pinsamt att skriva noveller. Vad heter det ”att spänna en båge”?

Tänker du på Verner von Heidenstams dikt Åkallan och löfte: ”Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge”?

 – Kanske. Men samtidigt är det pinsamt att spänna bågen. En låt är obågspännande eftersom den tar en timme att göra och det är enkelt att ha en mer avslappnad attityd kring det. Men i mina noveller handlar det om ämnen, de är inte direkt genanta, men de ska vibrera. Det ska hända något i mig när jag tänker på dem, som bekräftelse. Att tänka på det gör mig till en vibrerande klump för det är så intressant.

Förra året röstade lyssnarna fram Annika Norlins högstadieskröna ”Mattan” till vinnare av Sveriges Radios novellpris. I den berättar hon om hur läraren som kallas ”Frallan” blir inrullad i en matta av en elev. När hon vann hade hon redan kommit ganska långt i arbetet med novellsamlingen, men priset blev en bekräftelse på att hon var på rätt väg.

– Det mest underbara med priset var att alla som röstade också skrev en motivering till varför och jag fick läsa motiveringarna. Det var det härligaste jag läst.

Varför då?

– Det var Kurs A i att folk uppfattar olika saker. En del lyfte fram kärlek, andra uppväxt. Många lärare skrev om hur härligt det var att någon äntligen tog upp mobbning av lärare. Det fick mig att inse hur vilda folks hjärnor är och att det inte går att förutse vad de ska tänka. De kommer hitta egna infallsvinklar.

Det här med mobbing av lärare. Är det vanligt tror du?

– När jag gick i skolan i Östersund fick alla lärare olika öknamn. Jag har i dag många nära och kära som arbetar som lärare och jag blir smått tokig på att någon man älskar ska få ett taskigt öknamn av 30 femtonåringar. Jag vill inte gå in på detaljer men den här händelsen att elever rullar in en lärare i en matta, det går tillbaka till en verklig händelse. Jag tror det händer mycket sånt, men det talas inte om det eftersom det nog anses att lärare ska kunna tåla det, typ.

Annika Norlin har tidigare sagt att en låttext känns angelägen om det samtidigt är lite genant och pinsamt att folk ska få höra den. Jag undrar om det är så nu när hon debuterar i novellform också. Men nej, det verkar inte vara fallet.

– Jag tror inte det. Men jag minns inte exakt vad jag sa i artikeln du refererar till. Jag är en person som ändrar mig ganska mycket. Jag tycker det är lite obehagligt att framstå som en konstant person.

Jag har full förståelse för det. Det skulle inte kännas toppen om någon tog fram flera år gamla citat från mig och så skulle jag behöva ta ställning till dem i dag …

– Nej du ser. Men det är ju också det jag pratade om förut. Att du får ställa frågor om allt som journalist!

– Men det är svårt, för jag har som mål att ändra mig hela tiden.

Redan i mars märks denna förändring på Littfest i Umeå. Tidigare har hon varit där i egenskap av moderator. Nu ska hon i stället bli intervjuad om Jag ser allt du gör.

– Det ska verkligen bli kul. Men det är också lite läskigt. När jag skrivit låttexter finns det alltid något annat man kan tänka på – som att någon lagt ett snyggt piano under eller så. Nu är det bara jag och då blir det lite mer utmanande.

Mats Almegårds intervju publicerades först i Modern Psykologi 3/ 2020: Prenumerera | Lösnummer | Google play | Itunes 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s