Hitta mening med hjälp av Viktor Frankl
Vad är livets mening, och hur hittar man den? När forskare, filosofer och praktiker försöker besvara frågorna är det ett namn som återkommer: Viktor Frankl.
Det hände att Viktor Frankl under sin tid som fånge i koncentrationslägren fick syn på en liten blomma. En liten tanig växt, som fyllde honom med en känsla av mening. Det kunde också hända att en annan fånge såg på honom och sa ”God morgon”, och se – där fanns den där känslan av att livet inte bara var lidande, svält och förnedring, utan att det mitt i allt detta kunde vara meningsfullt.
Vi sitter i en av de svarta sofforna där i hörnet till vänster i receptionen i Roehampton university i London. Inte professorn i neurologi och psykiatri och logoterapins grundare, Viktor Frankl, och jag – han dog 1997 – utan bredvid mig har jag hans närmaste medarbetare, Alfried Längle, professor i psykiatri och grundare av The international society for logotherapy and existential analysis i Wien. Han är här, tillsammans med forskare och praktiker från hela världen, för att tala på den första europeiska konferensen om mening. Det är lite som en klassträff, gruppen är inte så stor, och under ett antal år har de stött och blött sig mot varandra varje år i Kanada, där professorn i klinisk psykologi, Paul Wong, med ihärdig entusiasm hävdat att det går att forska på något så obestämt som mening.
Men vad är det egentligen vi talar om? Är mening det jag uppfattar som meningsfullt? Eller finns meningen oavsett om jag hittat den eller inte? Är det något vi skapar hela tiden, automatiskt, eller är det något vi måste söka rätt på? Och betyder det något för oss människor om vi känner mening eller inte? Förvänta er inte ett enda enskilt svar – konferensen var ett enda långt utforskande.
Det var Viktor Frankl som väckte frågan inom psykologin och psykiatrin under det tidiga 1900-talet, och hans bok Livet måste ha mening, som kom 1946, är ett standardverk i de här kretsarna.
– Många tror att det var Frankls tid i koncentrationslägren som fick honom på spåret, men så var det inte, säger Alfried Längle nu. Redan i gymnasiet läste han filosofer som Søren Kierkegaard och Friedrich Nietzsche – och som ung psykiatriker skapade han tillsammans med kolleger en metod för att hjälpa unga deprimerade studenter att finna en tydlig riktning.
Men det är klart, där i lägren blev det tydligt för honom att de människor som upplevde någon form av mening – den kunde vara religiös, politisk eller vara kopplad till relationer – hade större chans att överleva de vidriga omständigheterna.
Vad höll honom själv uppe?
– Han berättade för mig att det framför allt var tre saker: relationer, en bok och med tiden religionen. Han hade lovat sin fru att de skulle mötas igen när de släppts ur fångenskapen och kriget var över, och tanken på det återseendet drev honom vidare. Han var närmast nihilist före kriget, men där i lägren hittade han tillbaka till judendomen och viljan att inte ge upp kontakten med livet, oavsett vad han utsattes för. Och så ville han bli klar med sin första bok.
Redan före kriget hade Viktor Frankl börjat skriva på Psykiatern och själen, men på grund av nazisternas ockupation av Österrike kunde han inte ge ut den. I koncentrationslägret fortsatte han i hemlighet att skriva på nätterna på papper han lyckats komma över.
Det hände att Viktor Frankl grät när de två männen delade liv och erfarenheter, grät över vad han varit med om och över sin känsla av skuld för att han var den enda i familjen som överlevde. De båda männens relation var djup, intensiv och respektfull. De pratade, de vandrade, de forskade, nära, nära varandra i ett decennium, från 1982 till 1992.
Vad lärde du dig?
– Det är så mycket, men det som kanske är viktigast i dag är att lägga stor vikt vid orden. Vad är det egentligen vi säger och menar? Han var på mig hela tiden. Var exakt, sa han, en oklar tanke är det samma som en oklar praktik.
Så låt oss börja med ordet mening, vad det betyder. Redan här har vi problem. På svenska och engelska kan ordet användas för många olika saker. Du läser de här orden, den här meningen, du har en mening, en åsikt om den, och vi kan också tala om livets mening, som lätt framstår som något bestämt: ”en mening”. På tyska, berättar Alfried Längle, används i stället ordet Sinn, der Sinn des Lebens, som mer beskriver en upplevelse som har med sinnena och med-vetandet att göra. Och samma sak ser vi här på konferensen, både när det gäller praktiken och forskningen. Vissa talar om mening som något man kan hitta, medan andra, som Längle, beskriver ett förhållningssätt, en form av relation till oss själva och världen. En kontakt.
Alfried Längle själv menar att det inte går att närma sig meningen kognitivt, med tanken, utan att vi för att finna ett svar, en riktning och meningsfulla handlingar måste gå i dialog både med vårt eget inre och världen. Mening uppfattar den som får kontakt, säger han och lutar sig fram mot mig.
– Känner du nu när jag kommer närmare hur kvaliteten i vår relation förändras, fördjupas? Ju längre bort du är från dig själv och allt som rör sig inom dig och som omger dig, desto svårare blir det att uppfatta meningen.
Det gäller, säger han, att i det där mötet hitta ett inre samtycke, ett tydligt ”Ja” som pekar ut den individuella meningen. Men hur gör man då? Den existentiella analysen, som Längle företräder, baseras på fyra frågor till fyra av livets dimensioner:
Först fakta, vår plats i världen, och frågan: Vad är möjligt att göra? Sedan frågan till livet som process, till relationer och de egna känslorna: Vad vill jag göra? Vad är värdefullt? Sedan med respekt för sitt eget jag, sin individualitet: Vad skulle jag kunna göra? Och så i relation till ett större sammanhang: Vad bör jag göra?