Homeland: Final för den bipolära agenten

Så fick bipolär sjukdom en huvudroll i Homeland. Möt skådespelarna Claire Danes och  Mandy Patinkin.

Få tv-serier, om någon annan, har skildrat yttre och inre terror och länken mellan de två lika illustrativt som Homeland, vars åttonde och sista säsong nu visas på SVT. Thrillerdramat har sedan starten år 2011 utforskat de flesta kategorier av säkerhetspolitiska hot som västvärlden har ställts inför i kölvattnet av 11 september-attackerna. Från jihadistisk terrorism till manipulation av politisk opinion, despotiska världsledare, övervakningssamhällets baksidor, högerpopulism och vit maktrörelser. Serien är full av spioner, självmordsbombare och geopolitiska spel på liv och död.

I centrum står Homelands oskiljaktiga duo, terroristbekämparen och den nu före detta CIA-agenten Carrie Mathison, spelad av Claire Danes, samt hennes mentor, den buttre CIA-veteranen Saul Berenson, spelad av Mandy Patinkin. Homeland har speglat USA:s mest alarmerande politiska tendenser under det senaste decenniet, och blivit ett diskussionsforum för många av vår tids största etiska och politiska frågor, ofta med häpnadsväckande aktualitet. För att skapa den här trovärdigheten har det hållits ett årligt symposium i Washington D.C. för seriens manusförfattare och skådespelare, skämtsamt kallat för Spy camp. Där har de träffat underrättelsetjänstemän och andra från den miljö som serien skildrar.
– En av de saker jag kommer att sakna mest är just det direktutbytet med dem som verkligen utgör den här världen, säger Claire Danes, när vi träffar henne ihop med Mandy Patinkin och seriens skapare och producenter i Los Angeles.

Parallellt med den geopolitiska utvecklingen har Homeland hela tiden utforskat ett annat hot, det som kommer inifrån i form av psykisk sjukdom. När serien inleds är Carrie Mathison en CIA-agent specialiserad på terroristbekämpning. Hon är en stark och dynamisk karaktär – som lider av bipolär sjukdom. Claire Danes minns hur entusiastisk hon var över att få ta sig an en huvudroll som var så komplex.
– När jag först fick manuset blev jag så lättad över hur Carrie drev berättelsen framåt. Hon hade stort inflytande, oberoende och auktoritet – och hon var så tuff. Jag hade varit rädd att bipolariteten skulle behandlas som en gimmick, eller som ett berättarverktyg som vi skulle använda oss av enbart när det var bekvämt för storyn. Men hennes bipolära sjukdom fungerade som en naturlig del av hennes personlighet.

Att Carrie Mathison alls kom att lida av bipolär sjukdom härrör från en promenad som Homeland-skaparen Alex Gansa tog med sin fru, skådespelaren och manusförfattaren Lauren White. Under arbetet med pilotavsnittet hade seriens hemkanal Showtime efterfrågat något som gjorde Carrie mer unik, berättar han.
– Vi hade lagt mycket tid på att försöka hitta vad det karaktärsdraget skulle vara. Under promenaden nämnde Lauren att hon noterat att bipolaritet var ett återkommande tema i nyheterna och debatten. Hon hade nyligen läst boken En orolig själ: En berättelse om att vara manodepressiv av Kay Redfield Jamison. Jag läste den direkt efter det och upptäckte hur bipolaritet kändes väldigt passande för Carrie Mathison, så i nästa utkast av manuset blev karaktären bipolär.

Den amerikanska psykologiprofessorn Kay Redfield Jamisons bok om sin egen kamp med sjukdomen kom att bli en ”bipolaritetsbibel” för manusförfattarna till första säsongen av Homeland. Inte minst på grund av att Kay Redfield Jamison, som har skrivit flera böcker om bipolär sjukdom, länge hemlighöll sin diagnos för sina kolleger i psykiatrin, precis som Carrie Mathison hemlighåller den för sina CIA-kolleger. Och utöver en ambitiös men konventionell research som i vilken högkvalitativ tv-serie som helst, fanns det fler anledningar till att serien känns autentisk.
– En av våra producenter och manusförfattare, Meredith Stiehm, hämtade mycket ur erfarenheterna av att växa upp med sin syster, journalisten Jamie Stiehm som har bipolär sjukdom. Jamie Stiehm har också skrivit i The New York Times om gestaltningen av Carrie Mathisons bipolaritet, berättar Alex Gansa.
– Visst har vi tagit oss många konstnärliga friheter, men samtidigt har vi varit väldigt noggranna med att backa upp med dokumenterade upplevelser, flikar Claire Danes in.

När Homeland började sändas hyllades den av många i USA:s psykiatri-kretsar. Bland annat betonade National alliance on mental illness att Carrie Mathison ”inte definieras av sjukdomen” samtidigt som den plötsligt kan ”vända livet upp och ned”, precis som i verkligheten. Med i hyllningskören var även Jeffrey Lieberman, prefekt vid Psykiatriska institutionen på Columbia university, som 2014 i tidningen Psychology Today sammanfattade varför han anser att Homeland träffade så rätt i sin skildring av Carrie Mathison. ”Hennes karaktär är trogen sjukdomens kliniska dimensioner. Alla aspekter av hennes beteende stämmer med symtomen, de psykologiska karaktärsdragen och de känslomässiga nyanserna hos bipolära. Även hennes mediciner, som klozapin, litium, nortriptylin och klonazepam, är korrekta.”

Mängder av patienter med sjukdomen har på olika sätt visat sin uppskattning. Det är inte bara Claire Danes som fått ta emot berömmet, utan även medskådespelare som Mandy Patinkin:
– Under mina resor i världen de här åren har så många kommit fram till mig och sagt något i stil med: ”Kan du vänligen framföra ett tack till era manusförfattare och hur de har diskuterat bipolaritet. Jag kan inte nog uttrycka hur mycket det har betytt för mig och många andra.”

För att göra gestaltningen av både Carrie Mathisons sjukdom och hennes krävande yrkesroll så angelägen som möjligt, berättar Claire Danes att hon hittade en användbar tankemodell.
– Carrie vet att hon inte kan ta sin mentala hälsa för given. Hon vet att saker kan explodera på det planet, och är alltid på sin vakt för att allt kan gå väldigt fel, väldigt snabbt. Den här vaksamheten kan hon även använda i sin syn på landets säkerhet. Därför blir hennes beskyddande instinkter och vaksamhet inför faror så påtagligt närvarande.

Men alla har inte lovordat skildringen av bipolär sjukdom i Homeland. I synnerhet de senare säsongerna har inte ansetts vara lika kliniskt stringenta som de tidigare, enligt vissa. Detta påpekas bland annat av sociologen Meron Wondemaghen vid University of Southampton, i uppsatsen med den självförklarande titeln Homeland and its use of bipolar disorder for sensationalist and dramatic effect i den vetenskapliga tidskriften Social Semiotics 2018. Wondemaghen skriver att serien under sin gång kom att gestalta Carrie utifrån ”de vanligt förekommande stereotypa skildringarna: som impulsiv, irrationell, oförutsägbar, instabil, farlig och förvirrad”. En som tycker tvärtom är journalisten Hannah Jane Parkinson, som själv lider av sjukdomen. I en artikel i The Guardian 2014 påminde hon om att seriens underhållningsvärde ligger i dess extrema natur, men att skildringen av bipolaritet är seriens minst sensationalistiska aspekt.

De scener som skildrar sjukdomen genomgår där-till särskilt minutiös analys både vid inspelning och redigering, berättar seriens medproducent och återkommande regissör Lesli Linka Glatter.
– Inför de scenerna brukar jag och Claire alltid avsluta med att prata om var hon befinner sig i det maniska skedet. Inte sällan spelar vi in flera versioner av scenen, där vi ofta väljer de versioner som är mer återhållsamma. Men inte alltid, förstås. Allt är noggrant avvägt.

Det som kanske främst har ifrågasatts är dock den återkommande idén om att Carrie Mathisons exceptionella förmåga både som CIA-agent och i övriga yrkesroller i serien skulle vara ett resultat av hennes sjukdom – och då i synnerhet när hon inte har tagit sin medicin och är i, eller på väg in i, ett maniskt tillstånd. Till dem som har påpekat detta hör  Rebecca Beirne vid University of Newscastle, som har forskat om skildringen av psykisk sjukdom i tv-serier mellan 2006 och 2016. Hon reagerar på den ”övernaturliga intuition” som Carrie Mathison tillskrivs i sina maniska episoder, då hon har gjort flera av sina största genombrott i kampen mot seriens skurkar. Carrie förklarar själv det hela med att ”ett fönster öppnas, när man har all den här galna energin, och samtidigt kan tänka klart och logiskt, och det är alltid då jag gör mitt bästa arbete”.

Rebecca Beirne får medhåll av Natasha Tracy, författare till boken Lost marbles: Insights into my life with depression and bipolar år 2016. På bloggen Breaking bipolar skriver hon att ”tv-serien upprätthåller myten om att de med bi-polaritet utrustas med speciella gåvor, medan vi i själva verket är precis som alla andra, med eller utan särskilda förmågor”.

Homeland parar dock dessa maniska ”geni”-ögonblick, och yrkesmässiga framsteg som då möjliggörs hos Carrie, med grava konsekvenser i privatlivet. Förtroenden krossas, gränser överskrids och relationer avslutas. Genom att visa hur Carrie blir en fara för sig själv, påminner tv-serien ständigt om vikten av medicinering. Man gestaltar även hur behandlingsformen ECT, elektrokonvulsiv behandling, kan användas för att behandla vissa av de tillstånd som sjuk-domen kan utlösa. I det sista avsnittet av säsong ett får Carrie behandlingen (med god effekt), där Saul Berenson får agera den hysteriska rösten som vill avbryta, medan Carrie – nästan pedagogiskt undervisande inför publiken – säger att närminnet visst kan påverkas, men bara tillfälligt.

Att ha spelat in sista säsong-en av Homeland är en omvälvande och mångfacetterad upplevelse, säger Claire Danes. Och långt mer än Spy camp, kommer hon att sakna Carrie Mathison.
– Jag är så intimt sammanlänkad med den här karaktären vid det här laget, och har burit med mig henne i nästan ett decennium. Så jag känner mig väldigt splittrad just nu. För mig är den här serien också mer än bara underhållning. Den sätter igång diskussion på ett sätt som är unikt. Så det kommer att bli ett tomrum, och jag kommer att sakna detta. Samtidigt vet jag hur krävande serien är att göra. Vi fick alla gräva ganska djupt för att klara av den sista säsongen.

Dock långt ifrån hur krävande det kan vara att faktiskt leva med bipolär sjukdom, poängterar hon.
– Det jag beundrar, och det jag har lärt mig av att försöka skildra detta, är hur hårt bipolära ofta måste jobba för att ta sig igenom en vanlig dag. Och hur mycket vi andra tar för givet.

Erik Augustin Palms artikel publicerades först i Modern Psykologi 2/2020: Prenumerera| Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes)