Pandemin sätter tilliten på prov

Jonas Cullbergs artikel om corona publiceras i Modern Psykologi 4/2020. Foto Michael Amadeus/Unsplash

Det är en onsdag i mitten av mars och toalettpappershyllan på snabbköpet i mitt kvarter är helt länsad. Folk hamstrar förnödenheter inför risken att behöva sitta isolerade hemma när det riktigt stora utbrottet av covid-19 kommer. En stressad kvinna med munskydd fyller med snabba rörelser sin kundvagn med rispåsar och konservburkar. Kön till kassorna löper genom halva butiken trots att det brukar var halvtomt här på tidiga vardagseftermiddagar.

En man som fingrar på ett pastapaket nyser högt i armvecket, vilket blixtsnabbt tömmer gången han står i på folk. För varje dag blir gatorna allt mer glesbefolkade. Staden och världen stänger sig gradvis i väntan på en osynlig fiende, på en kris vars konsekvenser det är mycket svårt att förutse.

Många möter situationen med svår stress. Vissa som har möjlighet funderar på att lämna staden, oroliga för att det ska bli upplopp och att samhället ska falla sönder totalt när smittan bryter ut på bred front och sjukhussalarna fylls.

Runt om i USA, där jag bor, är köerna till vapenbutikerna långa av samma anledning.
I medierna kommer vittnesmål om rasistiska attacker mot asiatiska amerikaner, som trakasseras eftersom viruset som orsakar sjukdomen har sitt ursprung i Kina.

Men det finns också människor som reagerar med ett helt annat lugn. På vägen hem från mataffären passerar jag ett kafé där det är fullt med folk som sitter tätt intill varandra med sina laptops, utan att bry sig om uppmaningar om social distansering. I Aftonbladet berättar Lars-Göran Fors, ordförande för en PRO-avdelning i Malmö, att många äldre ser rekommendationerna om att personer över 70 ska stanna hemma ”som ett skämt”. En svensk medieprofil berättar för Expressen att hon fortsätter att gå på möten och till gymmet, trots att hon som 73-åring tillhör riskgruppen. ”Jag är inte rädd av mig, möjligen rädd att folk ska skälla på mig”, säger hon till tidningen.

Vi befinner oss mitt i en pandemi, alltså en infektionssjukdom som sprids över stora delar av världen och drabbar en stor andel av befolkningen i varje land. Att människor reagerar kraftigt och på vitt skilda sätt är inte märkligt. Pandemier som covid–19 är särskilt svåra för människor att riskbedöma och hantera psykologiskt, enligt Ann
Enander, professor som forskar inom risk- och krispsykologi vid Försvarshögskolan i Karlstad:
– Det rör sig om någonting diffust som experter har olika uppfattningar om, säger hon.
– Det finns katastrofpotential. Det kan bli okontrollerbart och det är osynligt. Alla de här ingredienserna kan förstärka människors upplevelse av risken.

Hur folk agerar beror också på deras personliga egenskaper. Människor med personlighetsdraget negativ affektivitet – det vill säga hög grad av negativa känslor som missnöje, låg självkänsla, oro och vilsenhet – har inte helt oväntat svårare att hantera ett pandemiutbrott. Det säger Steven Taylor, professor i psykologi vid University of British Columbia i Vancouver, Kanada. Han har specialiserat sig på hur människor reagerar på pandemier och kom i vintras ut med en bok i ämnet, The psychology of pandemics (Cambridge scholars publishing)
– Vårdarbetare med hög grad av negativ affektivitet löper nog risk att bränna ut sig under det här pandemiutbrottet, säger han.

På andra sidan av spektrumet finns så kallad optimism-bias. I fallet med pandemier kan det innebära att en person underskattar risken för egen del och lugnt sitter på en fullsatt bar mitt under pågående smittoutbrott.
– Många av oss har en sådan bias i någon grad, säger Steven Taylor.
– Vi förväntar oss att bra saker ska hända oss, att vi är mer kapabla än genomsnittet och så vidare. Detta bias korrelerar med låg ångest vid pandemier vilket kan föra med sig negativa konsekvenser.
– Folk som har en hög grad av orealistisk optimism är mindre benägna att vaccinera sig och tvätta händerna. Det är ett bekymmer eftersom dessa människor starkt kan bidra till smittspridningen.

Sådan optimism visade USA:s president Donald Trump åtminstone i pandemins inledningsfas – sedan har han vänt i sin inställning. Men till en början tonade han ner riskerna med covid–19 och hävdade att den kommer att drabba landet betydligt lindrigare än en vanlig influensa. Trump har även kallat coronaviruset för en bluff som medier och oppositionspolitiker upp-funnit för att han ska förlora höstens presidentval. I mitt Facebookflöde har jag sett hur hans väljare upprepat de falska budskapen. ”Vissa av oss har lite sunt förnuft och tappar inte förståndet totalt av denna mediedrivna hysteri”, skriver en kvinna. Republikaner i USA är betydligt mindre bekymrade över covid-19 än personer som röstar på Demokraterna, visar mätningar.
– Folk vänder sig till sina ledare för att få information och vägledning. Människan som art är i grunden tribalistisk. Vi har utvecklats och arbetat i små grupper, och det är först relativt nyligen som vi har börjat bo i stora städer. Den känslan av tribalism kan också vara en anledning till att främlingsfientlighet så snabbt uppstår när människor hotas av en pandemi, säger Steven Taylor.

Under digerdöden i medeltidens Europa fick judar skulden för smittan och attackerades. I samband med såväl sars-epidemin 2003–04 som covid-19 har rapporter om rasism gentemot östaasiater, och i synnerhet kineser, duggat tätt.  Restauranger i Tokyo, Seoul och Rom har satt upp skyltar som förbjuder kinesiska matgäster. Effekten har även märkts i Sverige, där personer med östasiatiskt påbrå vittnat i medierna om hur medresenärer bytt plats på pendeltåget för att slippa sitta intill dem och hur de plötsligt mötts med misstänksamma blickar. Den obehagliga tendensen att människor i samband med pandemier blir mer skeptiska till grupper som avviker från majoriteten hänger ihop med en psykologisk mekanism som kallas det beteendemässiga immunförsvaret, förklarar Steven Taylor.
– Det bygger på idén att vårt immunförsvar inte är tillräckligt för skydda oss från smitta. Eftersom människor inte kan se virus eller bakterier med blotta ögat letar vi efter andra tecken, säger han.

När vi försöker upptäcka tecken på sjukdom fastnar vi lätt hos människor som ser ut att komma från andra platser, eftersom främlingar tidigare i människans historia kunde fungera som källa till smittsamma sjukdomar.När två grupper träffades och den ena bar på en smitta saknade den andra immunitet, som till exempel när Christofer Columbus och hans expedition förde med sig europeiska mässlingsvirus och smittkoppor till Amerikas oförberedda ursprungsbefolkning.
– På sätt och vis är vi programmerade att vara främlingsfientliga, säger Steven Taylor.

Här kan namnet på en pandemi ha betydelse tillägger han.
– Jag tycker att Världshälsoorganisationen gjorde ett genomtänkt och bra val att döpa sjukdomen till covid–19, säger Steven Taylor och funderar på hur det hade gått om smittan i stället uppkallats efter djuret som ska ha spridit den från början och platsen i Kina där det började.
– Om den hade döpts till ”Wuhans fladdermusinfluensa” kan man tänka sig mer rasism, diskriminering och onödigt dödande av djur.

Panikhamstrande av toalettpapper är den handling som hittills mer än något annat kommit att symbolisera coronavirusets framfart. Fenomenet tycks ha börjat under virusutbrottet i Hongkong i vintras, där toalettpapper blev en sådan hårdvaluta att ett beväpnat gäng rånade en varuleverans till ett snabbköp på 600 rullar den 17 februari, enligt lokala tidningar. Sedan har toapapperpaniken spritt sig i takt med viruset.

I Sverige hinner butikerna inte fylla på hyllorna i samma takt som de töms. Att regeringar runt om i världen upp-manat folk att inte bunkra har varit fruktlöst.
– Rädsla är smittsamt, säger Steven Taylor.
– Om du är i en butik och någon verkar rädd och lastar mängder av toalettpapper i sin kundvagn är det troligt att andra kommer att göra samma sak.

Men varför just toalettpapper som, till skillnad från handsprit som också blivit en bristvara, inte ger något skydd mot viruset? Visst behövs ett lager med toapapper om man tvingas sitta i karantän i sin lägenhet en längre tid, men Steven Taylor tror på en kompletterande förklaring.
– Toalettpapper är kopplat till hygien, vilket är kopplat till äckel. Äckel och infektioner är tätt sammankopplade. En av äckelkänslornas funktioner är nämligen att få människor att undvika smittämnen, rutten mat eller andra källor till sjukdom. För några människor blir toalettpapper en inlärd källa till trygghet som man förknippar med att fly från äckel, förklarar Steven Taylor.

I sociala medier cirkulerar gott om filmklipp med desperata människor som brottas med varandra om paket med toalettpapper i matbutiker. Men det är det ytterst sällsynt att pandemier utlöser storskaliga oroligheter och masspanik.
– Det vanliga i ett samhälle som drabbas av en pandemi är att människor går samman och hjälper varandra, säger Steven Taylor, och fortsätter:
– Med detta sagt, i enstaka fall förekommer upplopp och liknande. Då har det handlat om att folk har fått uppfattningen att myndigheterna misskött sig. Till exempel finns det fall där folk har trott att regeringen spritt viruset, eller varit så oroliga över bristen på mat och medicin att de plundrat snabbköp och apotek.

Förtroendet för samhället och myndigheter spelar alltså stor roll i en kris. I Sverige är det högt jämfört med många andra länder. Filip Arnberg är docent vid Uppsala universitet med inriktning på katastrofpsykologi.

Han förklarar att grupper som utsätts för ett hot och upplever en låg tilltro till samhällets funktioner tenderar att ha en ökad sannolikhet att bete sig egoistiskt vid en kris.
– I länder med lägre tilltro ser vi en högre förekomst av plundring av mataffärer och andra antisociala beteenden, säger han och sammanfattar varför myndigheterna måste odla tilliten:
– Myndigheter måste göra allt de kan för att förtjäna och bevara människors tillit, för det har positiva effekter på hur människorna kommer att agera.

Foto: Unsplash

3 x vad vi behöver från myndigheterna

För att människor ska kunna hantera den pressande situation en pandemi för med sig krävs tre saker från myndigheter och regeringar, enligt Ann Enander vid Försvarshögskolan:

  1. Att människor förstår vad de är utsatta för.
  2. Att människor vet hur de ska agera. Ingenting är värre än att ha en diffus riskupplevelse och inte veta vad man ska göra. Där kan även enkla instruktioner vara betydelsefulla, som att man ska tvätta händerna och undvika att röra sig i ansiktet.
  3. Att ha en känsla av gemenskap, att man är del i ett kollektiv och inte känner sig övergiven. Kriskommunikation bygger mycket på att förstärka de här tre aspekterna.

Jonas Cullbergs artikel publiceras i Modern Psykologi 4/2020 som kommer ut i butik 30/4: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

2 kommentarer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s