Motverka paniken kring corona med psykologisk kunskap

Text:

DEBATT. I Lars Wilderängs roman ”Stjärnklart” smulas världens all elektronik sönder till ett mystiskt damm och samhället kollapsar på bara några dagar. I skrivande stund upplever vi en sällan skådad dramatik i Europa och världen som överträffar fiktionen.

Just nu är det högkonjunktur för panikslagna åtgärder och ageranden från både beslutsfattare och medborgare. I stället för att hålla huvudet kallt underblåser många aktörer en masshysteri i samhället. Vårt mänskliga sociala system är skört och vi behöver agera med förnuft. Det är inte alltid omtanken om nästan som är utgångspunkten för såväl presidenter som enskilda ledares och medborgares beslut, utan reflexmässiga överlevnadsinstinkter som riskerar att leda till fler problem och mer lidande. Vårt grundläggande rädslosystem i hjärnan kickar igång och där vi försöker hantera hot mot vår överlevnad. Då agerar vi kortsiktigt och känslostyrt.

De politiska beslut som nu tas av ledare i Europa baseras inte alltid på rationella argument, utan känslor får ofta överhanden. Ledarna vill signalera handlingskraft men besluten att stänga gränser och förbjuda resor mellan länder verkar inte ha stöd i forskningen. Det kan fördröja smittspridningen något men inte stoppa den. Experter som till exempel brittiska hälsomyndigheter (som gör liknande bedömningar som svenska myndigheter) menar att målet dessutom inte är att stoppa smittspridningen helt, utan att bromsa en lavinartad ökningstakt i samhället. Vi människor har generellt svårt att väga olika risker mot varandra. Nobelpristagaren och psykologipristagaren Daniel Kahneman berättar om en intressant studie om synen på risk i sin bok Tänka snabbt och långsamt. Till exempel värderar vi hotet som större om vi får höra att ”risken att dö av en epidemi är 1 286 personer av 10 000 personer” som allvarligare än upplysningen att samma sjukdom ”dödar 24,14 % av 100 personer”. Vi har helt enkelt svårt att värdera risker eftersom vårt rädslosystem i hjärnan aktiveras när vi tänker på personer jämfört när vi tänker på procent och det gör att vi får svårt att tänka rationellt. Även experter har svårt med sannolikhetsbedömningar men de gör mer balanserade bedömningar av felslut som dessa enligt Kahneman.

När politiker nu signalerar handlingskraft genom hårda undantagslagar är det underliggande budskapet att det är rätt att agera i affekt och panik. Att hotet är ännu större än vad det är. Drastiska beslut smittar och skapar i sin tur ännu mera oro. Människor skyndar då naturligt till butikerna och hamstrar mat. En rimlig men ogenomtänkt taktik. För när vi egoistiskt tänker på oss själva, att kräva att just vi skall få göra en provtagning eller när vi köper mat i onödan så kommer provtagningsutrustningen bli en bristvara och maten ta slut på varuhyllorna. Sjukvårdssystemet riskerar att att kollapsa för att vi som inte behöver belasta systemet, gör just det. Åtgärden att stänga skolorna har troligen också liten eller kanske till och med negativ inverkan på smittspridningen enligt Folkhälsomyndigheten. Det är sannolikt att mor- och farföräldrar riskerar att börja passa barnen och på så sätt bli smittade. Det är samtidigt förståeligt att människor hamstrar om de måste passa barnen om skolor stängs. Det som är rationellt på individnivå blir irrationellt på grupp- och samhällsnivå.

USA:s president fattar ett känslomässigt beslut med udden riktad mot Europa och stänger landet för inresor från Europa och börserna rasar. Trots att experter menar att rese- och flygförbud inte har så stor effekt på smittspridningen (den finns redan spridd i världen) förloppet kan möjligen skjutas några dagar framåt, så tar ändå Trumpadministrationen och många andra länder i världen till drastiska beslut. Istället för att bekymra sig om att hantera smittan i sitt eget land, spär Trump på en isolationistisk politik. Helt logiskt störtdyker marknaderna och företagen börjar redan säga upp personal.

Fler länder stänger gränserna och man tävlar om att vidta drakoniska åtgärder för att förhindra smittan. Men man glömmer att om alla länder stänger sina gränser och flöden av människor, varor och tjänster så kastas hela världen in i en turbulent och okontrollerad ekonomisk kris. Det var precis så som depressionen på 1930-talet fördjupades när länder vidtog själviska och kortsiktiga åtgärder som i sin tur spädde på krisen och nedgången. Nu ser vi en våg av protektionism som kommer dra ner oss alla (italienare, amerikaner, danskar och svenskar) i en malström av problem, mycket svårare än den ursprungliga smittan.

Jag vill helst inte ens tänka på alla företag som kommer gå i konkurs under 2020. Jag vill inte tänka på all oro och rädsla i samhället som kommer härja i onödan. Jag vill inte tänka på alla de medborgare som blir arbetslösa eller de medmänniskor som tar livet av sig för att deras framtid slås i spillror. Eller för den delen alla de fattiga och utsatta människorna som kommer gå hungriga och till synes utan hopp om framtiden i länder med svaga eller inga sociala skyddsnät. Vi måste börja diskutera om åtgärderna för att hantera denna smitta är berättigade och i proportion till den fara den orsakar. Vi måste ställa de få svenska dödsfallen i jämförelse med de 300 som dör varje år i trafiken. Eller de 1 500 självmord som sker varje år i Sverige. Eller de cirka 1 000 döda varje år i vårt land på grund av fallolyckor i hemmet. Eller för den delen säsongsinfluensa som skördar upp till 1 000 dödsfall bara i Sverige varje år, trots att många i riskgruppen ändå vaccineras. För detta stoppas inga flygningar, stängs inga skolor eller gränser eller skickas inte människor hem från sina arbeten.

Pandemier är farliga. Vi måste vara bättre förberedda för pandemier och än värre naturkatastrofer som klimatförändringarna med säkerhet kommer ge oss. Men om människors omdöme och kritiska förmåga sätts ur spel på grund av en masshysteri då är vi illa ute. Just nu sprids en noja och brist på tillit till myndigheterna. Den är skadlig för oss som kollektiv. Mediernas sätt att skildra corona-virusets framfart har bitvis underblåst irrationell oro. Vi måste alla ta vårt ansvar, besinna oss och lita på experternas avvägningar.

Att medier, beslutsfattare och medborgare dras med i en masshysteri är ett allvarligt hot mot såväl hälsa, liv som stabilitet i samhället. Vi behöver fler och mer psykologisk kunskap hos beslutsfattare för att hantera ryktesspridning, informations- och kommunikationsbehov hos människor. Vi skall bemöta människors oro, inte underblåsa den. Vi behöver använda psykologi för att på ett förnuftigt sätt motverka den panik som just nu löper genom vårt samhälle.

”Keep calm and carry on”, var Churchills budskap i upptakten av andra världskriget när världen stod i brand och nazismen vällde över Europas kontinent. I jämförelse med det är coronapandemin en västanfläkt. Än har vi tid att besinna oss och verkligen skydda de mest utsatta och göra val som inte baseras på reflexmässiga instinkter som vore vi en svärm gräshoppor utan på rationella avvägningar av risker.

Jonas Mosskin är organisationspsykolog och återkommande krönikör i Modern Psykologi.