Så påverkar boendet vår psykiska (o)hälsa
– Det intressanta med Frome är att det inte bara var de som tidigare varit ofrivilligt ensamma som mådde bättre. Även de som hjälpt till och bidragit med sin tid mådde bättre. De kände sig nöjda över att kunna hjälpa, och det är ju så vi människor fungerar: vi är sociala varelser som behöver känna oss behövda, säger Lina Zakrisson.
Den ofrivilliga ensamheten är något som psykologen Anna Bennich har funderat på och arbetat mycket med. Hon är aktuell med boken Att vinna över ensamheten. Psykologens bästa råd (Norstedts 2019). Svenskarna är ett sekulariserat, individualiserat folk och antalet ensamhushåll i Sverige uppgår till 40 procent, men detta faktum gör inte att vi känner oss så ensamma jämfört med andra länder där andelen ensamhushåll är färre, konstaterar Anna Bennich – det är en myt att vi är ”ensammast i världen”, men många svenskar lider ändå av ensamhet på olika sätt, menar hon.
– Svenskar rapporterar faktiskt högre nöjdhet med sina relationer än vad man gör i flera andra länder där man bor tajtare, till exempel över generationsgränserna. Kanske handlar nöjdheten om att vi i högre grad kan välja de vi vill umgås med. Men långt ifrån alla kan ju det, och för dessa kan ensamboendet vara en riskfaktor i sig. Över 300 000 svenskar uppger att de är socialt isolerade, vilket innebär ett enormt lidande. Det är för många! säger Anna Bennich.
– Vi kan ju sköta väldigt många uppgifter och göromål hemifrån i dag vilket gör att inte ens de små samtalen och ögonkontakterna med andra blir av. Att prata med butiksbiträdet, klaga ihop i postkön, diskutera någon bok i bokhandeln – allt det där kan ju gå förlorat i och med de digitala tjänster som finns. Sitter vi dessutom ensamma på kammaren och betalar räkningar och beställer hem bokpaket, ja då kan det bli väldigt ensamt.
En ny rapport från analys- och teknikkonsultföretaget WSP, som ägnar sig åt samhällsutvecklingsfrågor, visar att hela 59 procent av de svenskar som de tillfrågade kände sig ensamma ”ofta eller ibland”. Undersökningen genomfördes som en webbenkät, i vilken 1000 deltagare från hela Sverige i åldrarna 18 och uppåt besvarade frågor om sitt boende och om ofrivillig ensamhet. Av de 59 procent som uppgav att de kände sig ensamma ”ofta eller ibland” var det 29 procent som upplevde detta faktum som ett problem. Dessutom var andelen ensamma ”ofta eller ibland” högre i storstäderna, där hela 69 procent svarade ja på frågan. På landsbygden var motsvarande siffra 47 procent.
– Inom modern stadsutveckling är detta en fråga man inte ägnat sig så mycket åt tidigare: hur våra stadsmiljöer bidrar till ensamhet. Ensamhet har ju funnits i mänsklighetens hela historia, men på senare år har den uppmärksammats extra mycket och vi vet nu att ensamhet utgör en grogrund för psykisk ohälsa. Vi tyckte att det var spännande att undersöka hur vi kan bidra ur ett stadsbyggnadsperspektiv, säger Helena Klintström, som är ansvarig för hållbar stadsutveckling på WSP.
I undersökningen tillfrågades deltagarna om vilka stadskvaliteter som gör det mer inbjudande att vistas i det kollektiva rummet.
– Vi noterade att det egentligen inte handlar om så svåra saker. Deltagarna efterfrågade rena och snygga miljöer, parker och grönytor, bra kollektivtrafik samt trygga och säkra promenadstråk. För stadsplanerare innebär det att inte bygga bort parker och inte spara in på gemensamma utrymmen i lägenhetshus. Exempelvis under 1980-talet byggdes det fortfarande så, men det har prioriterats bort av ekonomiska skäl. Nu ser vi att det inte var något bra beslut, säger Helena Klintström.
– Vi kan se att det finns ett behov av väderskyddade gemensamma mötesplatser, alltså platser där det går att mötas utan att behöva konsumera. Något slags modernt folkets hus, där människor kan träffas och umgås, säger Lina Kumlin, som är senior planeringsarkitekt på WSP och också medverkat till rapporten.
Psykologen Anna Bennich instämmer i att en mer genomtänkt samhällsplanering kan ge effekter. Hon poängterar hur kultur, helst kostnadsfri sådan, och möjligheter och tillgång till sociala aktiviteter kan minska ensamhet och utanförskap. Mötesplatser i stadsbilden där man kan dela upplevelser kan vara en viktig del.
Att få människor i olika generationer att samverka och interagera är också något som rapporten från WSP pekar på – som ett sätt att minska den upplevda, ofrivilliga ensamheten.
Lina Kumlin nämner ett pågående projekt i Huddinge utanför Stockholm där det byggs integrerad förskola och ålderdomshem. Helena Klintström lägger till att Akademiska hus nyligen initierat ett annat projekt i samarbete med bland andra Kungliga tekniska högskolan som handlar om framtidens delade boende.
– Det bubblar verkligen ute i landet. Fler och fler inser att vi måste bygga bort ensamheten så gott det går. Det är inte en återgång till klassiskt kollektivboende, utan rymmer mer flexibla lösningar. Kanske vill någon ha egen lägenhet, men dela vardagsrum med andra? Kanske några bor tillsammans ena veckan och själva nästa, säger Helena Klintström.
Hon pekar på att de senaste årtiondenas boendelösningar har varit ganska ensidiga. Nu försöker de i högre grad beakta att alla människor är olika och därmed har olika behov. Det satsas på en större bredd på vårt boende.
– Men man får komma ihåg att gemensamhetsboenden inte passar alla människor. En del värnar mycket egen tid och ”hemmets trygga vrå” och hämtar mycket energi i ensamheten. Men för andra kan det verka rent livsuppehållande att ha människor runt sig. Att ha möjligheten till bara lite mer social interaktion kan mota den farliga ensamheten i grind – och allt som följer med den: skam, nedstämdhet, orkeslöshet, bristande tilltro till sin förmåga. Det behöver finnas fler möjligheter att kunna välja den typen av boenden. Särskilt när vi vet hur livsavgörande det kan vara för många individer, säger Anna Bennich.
Lina Zakrisson är övertygad om att frågan om ensamhet och boende är mycket viktig framöver. Hon har nyligen sagt upp sig på Bergsundet och startat ett eget bolag: Ensamhetsrevolutionen AB. Där ska hon fortsätta arbeta med frågor som rör boende och ensamhet och erbjuda sina tjänster till olika företag, organisationer och kommuner. Hon menar att intresset är stort.
– Fler och fler inser hur viktigt det är att reflektera över boende och ensamhet. Vi tillbringar oerhört mycket tid i våra hem och den psykiska ohälsan är ett stort problem som vi måste komma till rätta med.
Bo ensam = vara ensam?
I en essä i Svenska Dagbladet i oktober, skriver vetenskapsjournalisten Henrik Höjer att omkring 300 000 personer beräknas vara socialt isolerade i Sverige, och hänvisar till den senaste rapporten som publicerades av Statistiska centralbyrån (SCB) i somras. Det handlar i första hand om gruppen äldre, och framför allt äldre män, men även låginkomsttagare, arbetslösa och storstadsbor.
En förklaring, menar Henrik Höjer, kan vara att ensamhushållen är så vanliga i Sverige, kanske till och med vanligast i världen. Först efter mitten av 1900-talet började ensamhushåll bli en vanlig boendeform, eftersom vi först då uppnådde ett sådant välstånd att större grupper hade råd att bo själva. En annan orsak är kvinnoemancipationen som gjort det lättare för kvinnor att vänta med giftermål, men också att ta ut skilsmässa. Även teknikutvecklingen och urbaniseringen har medfört möjligheter att kunna leva ensam utan att vara ensam. Det ökande ensamboendet hänger även ihop med att man i den moderna världen har allt fler olikartade faser i livet – man kanske pluggar, jobbar utomlands, reser, gifter sig, skiljer sig, lever som särbo – och kanske lever man ensam i någon eller några av dessa faser.
Ensamboendet ökar i nästan hela världen, men är vanligast i de rikaste delarna: Europa och Nordamerika. Henrik Höjer hänvisar till en rapport från SOM-institutet på Göteborgs universitet från 2015: ”Bortsett från att andelen ensamboende är högre i Sverige tycks svenskarna snarare vara mindre ensamma än människorna i de flesta andra europeiska länder.” Rapporten bygger bland annat på European Social Survey, där man undersökt flera komponenter av ensamhet. Var fjärde svensk har till exempel ”låg umgängesfrekvens”. Det är illa i sig, men det europeiska snittet är över 40 procent.
Städerna avfolkas
I filmen Push följer dokumentärskaparen Fredrik Gertten FN:s särskilda rapportör i bostadsfrågor, Leilani Farha, på hennes resor runt om i världen. Filmen undersöker ett mönster på den globala fastighetsmarknaden: multinationella kapitalfondbolag köper upp billiga lägen-heter, renoverar dem och chockhöjer hyrorna. När hyresgästerna ”trycks ut” (därav titeln) används lägenheterna som kapitalplacering för storbolagen. De står tomma och städerna avfolkas, vilket leder till större ensamhet i städerna. Ett ännu större problem är att ”vanliga människor” inte har råd att bo kvar.
– Antalet hemlösa ökar drastiskt i många städer runt om i världen, säger Fredrik Gertten.
Att tvingas bort från sin lägenhet innebär stort psykiskt lidande.
– De är oerhört stressade. Boendefrågan tär på dem varje dag. Först grubblar de över om de har råd att bo kvar, sedan vart de ska ta vägen när de flyttar. De känner också hopplöshet över faktumet att de jobbar arslet av sig, men ändå inte har råd att bo kvar.
Så stressigt är det att byta bostad
År 1967 bestämde de båda amerikanska psykiatrikerna Thomas Holmes och Richard Rahe sig för att undersöka huruvida stress bidrog till sjukdom. I en undersökning med mer än 5 000 deltagare frågade de om dessa hade upplevt någon av 43 livsförändringar under de senaste två åren. De konstruerade sedan en skattningsskala där dessa livsförändringar gavs olika poäng, beroende på hur stressande och stora dessa förändringar var. I topp hamnade maka eller makes död som fick 100 poäng. Andra exempel på livsförändringar var äktenskap, nytt yrke och barn som flyttat hemifrån. Även byte av bostad listades som en livsförändring som ger ”stresspoäng”: 20 poäng. Jämfört med makas eller makes död är det förstås ett relativt lågt tal, men ändå en rejäl markering för ökad stress.
Mats Almegård och Karin Skagerberg.
