Möten är mer än språk

190904_mp_per_naroskin_0120-webb
Per Naroskins krönika publicerades först i Modern Psykologi 10/2019. Foto: Martin Stenmark.

KRÖNIKA. Jag hade sett dem vid tidigare besök: Den alltid förvirrade och ofta upprörda gamla damen och undersköterskan som tar sig tid att prata med henne. Inte förrän
i dag lyckades jag höra deras samtal. Redan det faktum att de sitter och pratar länge med varandra gör dem ovanliga, tyvärr.

Under hösten har jag av både privata och professionella skäl haft anledning att besöka några olika demensboenden. Bristen på samtal är ibland hjärtskärande. Jag är ingen expert på neurodegenerativa sjukdomar men det är knappast ett långsökt antagande att samtal borde kunna bromsa upp förloppet.

Eller i varje fall lindra.

Till en del beror det säkert på personalens bristande svenska, i kombination med de boendes dåliga hörsel, dialekter, gammaldags uttryck och varierande grad av förvirring. Det kan inte vara lätt att konversera då. Lättare då att kompensera med käck svada och retoriska frågor som inte inväntar de långsamma äldres svar.

Kommunalarbetarförbundet har skrivit en rapport om språksvårigheter i vården och jag förstår att det här är ett utbrett problem. Men det är inte bara en språkförbistring; samma vänliga, men lite okänsliga icke-dialoger är vanliga även med den helt svenskspråkiga personalen.

Tillbaka till den gamla damen jag nämnde inledningsvis. Hon använde vanliga svenska ord men utlyfta ur sina sammanhang. De kom till användning allteftersom de dök upp och plockades in där det råkade finnas plats. Det gav dem oväntade, udda betydelser. Dessutom kompletterade hon med helt egna ord. Undersköterskan verkade följa med i resonemanget. Han växlade mellan instämmande, nyfiken förvåning och lätta huvudskakningar. Ibland insköt han bekräftande fraser: ”Säger du det, det måste har varit konstigt, vad tyckte du om det, så bra att det löste sig.”

Det var ett märkligt samtal, men präglat av respekt. Jag frågade honom hur mycket han förstod av vad hon sagt. Han sa sig inte vara särskilt nyfiken på hennes tankars vindlingar. Huvudsaken var att hon blev lugn. Lurade han henne när han spelade med och fick henne att känna sig förstådd, fast hon inte var det?  Nej, jag tycker inte det, för kanske blev hon förstådd, i en djupare mening.

Det är bra att uppmärksamma den utbredda ensamheten i samhället. Det kan vara bra att även påminna oss om den ensamhet som breder ut sig i andras sällskap när förståelse inte uppstår. Och att förståelse innebär så mycket mer än språk.

Per Naroskin är legitimerad psykolog, författare och spanare i Sveriges Radio P1. Hans krönika publicerades först i Modern Psykologi 10/2019: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s