Psykopaten: Älskad i fantasin – fruktad i livet

Populärkulturen svämmar över av psykopater. Men vad säger forskarna om verklighetens känslokalla brottslingar?

I videon till en av 2018 års stora hitlåtar, Sweet, but psycho, bjuder sångerskan Ava Max hem en intet ont anande kille som hon förför och sedan drogar. Hon ska börja tortera honom men han lyckas fly in i en garderob och hittar ett lik som ser exakt ut som honom själv. Den förföriska kvinnan har ett vackert yttre, men under ytan lurar en seriemördare.

Så brukar bilden av psykopater se ut. På film och i tv-serier vimlar det av psykopater som på ytan är städade och kontrollerade, men därunder blodtörstiga monster som på de mest gruvliga sätt tar död på sina offer. Ända sedan Norman Bates skrämde slag på tittarna i Alfred Hitchcocks Psycho 1960 är psykopaten en av skräckfilmgenrens mest frekventa karaktärer.
– Psykopater på film har ingen känsla för rätt och fel. Det ger en frihet för manusförfattare och regissörer som kan gå mycket längre, säger Magnus Blomdahl, filmkritiker och författare till två böcker om skräckfilm.

Ta tv-serien Dexter till exempel: på nätterna mördar han så att blodet skvätter, på dagarna arbetar han som kriminaltekniker och hjälper poliserna att fånga andra mördare. Liknande dubbelnaturer finns i Lars von Triers senaste film The house that Jack built och i klassiker som När lammen tystnar, Farlig förbindelse (där Glenn Close kokar kanin) och American Psycho. Den sistnämnda är baserad på Bret Easton Ellis skandalomsusade satirroman om Patrick Bateman – en sex-mördande best och extremt kontrollerad finansman.

Bret Easton Ellis är långt ifrån den enda författare som tematiserat den sortens egocentriska, impulsiva och orädda känslokyla som utgör kärnan i de psykopatiska personlighetsdragen. Den svenska deckarförfattaren Dag Öhrlund har tillsammans med sin danska kollega Dan Buthler skrivit en hel serie om psykopaten Christopher Silfverbielke – en omtyckt stjärnmäklare i Stureplans finansvärld som under den ordnade ytan ägnar sig åt bestialiska mord. I en ny serie böcker skriver Dag Öhrlund på egen hand om psykopaten Suzanne Eriks. Böckerna om Silfverbielke och Eriks är drivna deckarberättelser med mycket action. Men det ligger också mycket research bakom personporträtten.

– Jag har arbetat ihop med flera meriterade läkare och överläkare i psykiatri, varav två länge arbetat åt kriminalvården med att diagnostisera brottslingar, bland annat mördare, med komplicerade psyken, säger Dag Öhrlund.

I spänningsromanen Bara du från 2018 bygger författaren Ninni Schulman upp ett handlingsförlopp som baseras på en av de fiktiva personernas psykopatiska drag.
– Idén kom av att jag en gång i tiden hade en relation där mina upplevelser av saker och ting inte riktigt godkändes. Det är intressant att se tillbaka på hur lätt, och hemskt, det var att börja ifrågasätta sina egna upplevelser, säger Ninni Schulman.

Hon tänker att fascinationen för psykopater delvis beror på att de utmanar föreställningar om hur en mellanmänsklig relation ska vara.
– Jag tror att många som drabbas av en psykopat väldigt länge försöker förstå den personen. Det går inte att tro att någon är så känslomässigt tom, så man försöker in i det sista med sina vanliga verktyg: man pratar, skriker och gråter. Till sist får man inse att det inte går. De vanliga kommunikationsreglerna är inte applicerbara och det är en skrämmande insikt.

Hur var det att gestalta en person med psykopatiska drag?
– Det var ganska befriande. Jag är själv en person som alltid har känslospröten ute. En känslokall psykopat ligger långt ifrån mig själv så det innebar bra avkoppling från självet!

Men hur verklighetstrogna är egentligen alla dessa populärkulturella skildringar av psykopater? Ett kort svar är att det varierar.

– Ja, en del lyckas gestalta personer med psykopatiska drag trovärdigt. Andra är inte så bra och en del är rent av tendentiösa. Många tror att alla hemska brott görs av psykopater, men det stäm-mer inte, säger Marianne Kristiansson, läkare och specialist inom rättspsykiatri.

Hon arbetar som avdelningschef och överläkare på Rättsmedicinalverket och är adjungerad professor på Institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet. Hon har 40 års erfarenhet av att utreda psykopatiska drag hos personer inom rättssystemet. Att fascinationen för psykopati är så stor i kulturen beror enligt henne nog mest på ”ordens kraft”.
– Att säga att någon är ”psykopat” är så negativt laddat och det väcker så mycket tankar och föreställningar, säger Marianne Kristiansson.

Karolina Sörman är forskare och enhetschef för fortbildningen på Centrum för psykiatriforskning vid Karolinska institutet. Hon påpekar att den populärkulturella bilden av psykopater även ställer till problem för dem som arbetar med brottslingar.
– Det är extra allvarligt eftersom deras uppfattningar om psykopati kan komma att påverka deras beslut, säger hon.

Karolina Sörman varnar för det faktum att ”psykopat” har blivit en etikett som betecknar allmän ondska och som kan klistras på exempelvis en före detta pojkvän. Tillsammans har Marianne Kristiansson och Karolina Sörman skrivit boken Psykopaten: Verkligheten bortom myten (Natur & Kultur 2019). De försöker komma bortom klichéerna och i stället redovisa var den aktuella forskningen om psykopati står – och ge inblickar i psykopatins komplexa sidor.
– Vi vill sprida modern kunskap om psykopatibegreppet och diskutera vart vi tror att det är på väg i framtiden. Sedan hoppas vi så klart att det blir en ökad debatt om psykopati både inom och utanför professionen, säger Marianne Kristiansson.

Begreppet psykopati kan spåras tillbaka till den franske 1700-talsläkaren Philippe Pinel, men det var i och med Hervey Cleckleys bok The mask of sanity från 1941 som dagens psykopatiberepp fick tydligare konturer. Han formulerade 16 kriterier för psykopati baserat på fallrapporter över ett antal patienter som han träffat. Bland kriterierna fanns egenskaper som ytlig charm och hög intelligens, avsaknad av vanföreställningar, avsaknad av nervositet, opålitlighet, avsaknad av skamkänslor och ånger, liksom grandiosa drag.
– Det var alltså inte forskningsbaserat, utan byggde på ett subjektivt urval, säger Marianne Kristiansson.

Sedan dess har begreppet finslipats, inte minst tack vare den kanadensiska psykologen Robert Hares Psychopathy checklist – som kom i sin första version på 1980-talet och är en vidareutveckling av Hervey Cleckleys lista.

Bokutgivningen vimlar av titlar med löften av typen ”så avslöjar du om din chef/partner är psykopat”. Det är lätt att få uppfattningen att de lurar bakom vartannat hörn. Det är precis en sådan myt som Karolina Sörman och Marianne Kristiansson vill slå hål på. De hänvisar till en brittisk undersökning från 2009 som uppskattade att cirka 1,3 procent av alla män kan sägas vara psykopater.Det finns inget forskningsstöd för att det skulle vara särskilt mycket mer än så. Men bland personer som begått grova brott ser det annorlunda ut. I fängelsepopulationer på slutna anstalter handlar det kanske om 20 procent av de intagna. Detta enligt Marianne Kristianson och Karolina Sörman, som i sin bok endast använder ordet psykopat för personer som är kriminella.

Psykopati är heller ingen psykiatrisk diagnos, sjukdom eller störning. Begreppet ”inkluderar en rad olika personlighetsdrag och beteenden som vart och ett för sig delvis är avvikande” skriver de. Att frihetsberövade personer i vissa fall genomgår en psykopatibedömning har att göra med strävan efter att kartlägga vilka som är återfallsbenägna. Bland personer i fängelse med uttalade psykopatiska drag har forskningen visat att det föreligger en stor risk för återfall i brott. I fyrtio år har Marianne Kristiansson mött personer inom rättssystemet och intervjuat dem enligt Robert Hares checklista. Listan, som har reviderats i omgångar, består av 20 bedömningspunkter som skattas individuellt med syfte att bedöma graden av psykopatiska personlighetsdrag.
– Då gör flera personer djupintervjuer med den frihetsberövade personen samtidigt som vi samlar in dokumenterad information om beteende och bakgrund. Intervjusvaren och bakgrundsinformationen används sedan för att utifrån en poängskala skatta i hur hög grad personen uppvisar psykopatiska drag, säger Marianne Kristiansson och tilläger en detalj som komplicerar bedömningen.
– Det är viktig att påpeka att vi då utgår ifrån att personen vi intervjuar ljuger. Det ingår i psykopatidragen att personen är manipulativ och visar upp en fasad.

Rättsligt har psykopatibedömningen ingen påföljd i Sverige. Men i vissa delstater i USA kan en intagen som bedöms ha psykopatiska drag dömas till hårdare straff, vilket kan bero på att psykopati just  är associerat till återfall i brott. Det finns också forskning som visar att föreställningar om psykopati bland dem som arbetar inom rättsväsendet i vissa fall kan färga besluts-processer. Men det handlar inte om att göra en bedömning för att kunna sätta in behandling. För någon direkt behandling existerar inte.
– Nej, det är ju personlighetsdrag och beteenden vi talar om, och hittills finns inget forskningsstöd för att någon enskild behandling skulle vara effektfull, säger Karolina Sörman.

Inom forskningen råder också en viss oenighet om vilka beteenden och personlighetsdrag som ”ska” finnas med för att en person ska betecknas som psykopat.

– Vi skulle helst se att man inte alls använde termen ”psykopat” utan i stället talade om personer med olika typer av psykopatiska drag. Det är ett mer modernt sätt att uttrycka sig, säger Marianne Kristiansson.

Deras egen definition av psykopatiska drag baseras delvis på den så kallade triarkiska modellen – som är ett relativt nytt försök att förena olika teorier kring psykopati. Modellen innehåller tre domäner: nedsatt impulskontroll, extrem djärvhet och stresstålighet samt kylighet och oförmåga att bry sig om kon-sekvenser av sitt beteende.
– Den triarkiska modellen är inte svaret på vad psykopati ”är”. Men den är ett bra steg på vägen eftersom den försöker frigöra sig från stela kategorier och i stället se till hur människor fungerar. Det gör bedömningarna säkrare eftersom det är något vi kan betrakta och förstå, menar Marianne Kristiansson.
– Forskarna som har lagt fram denna modell har med de viktigaste komponenterna. Sedan har de kriminella jag bedömer mer eller mindre av de olika domänerna. Till exempel kan personer med psykopatiska drag vara mer eller mindre kontrollerade. De som inte har nedsatt impulskontroll är förstås farligare eftersom de kan planera sina brott.

I boken finns inga kvinnliga exempel. Forskningen är helt enkelt för skakig på den punkten.
– Vi vet för lite. Det kan ha att göra med att kvinnor begår färre grova brott, säger Marianne Kristiansson.

Både hon och Karolina Sörman hyser en viss tilltro till att utvecklingen inom hjärnforskningen, med nya avbildningstekniker, ska ge ökad förståelse för hur olika beteenden som impulskontroll relaterar till olika nätverk i hjärnan.
– Preliminära fynd visar att det kan finnas avvikelser i struktur och aktivitet i hjärnan som går att koppla till psykopatiska drag. Men det är ett forskningsområde i sin linda, säger Karolina Sörman.

Forskningen går vidare, förhoppningsvis mot en djupare förståelse för vad psykopatiska drag är, hur de uppkommer och utvecklas. Samtidigt fortsätter olika bilder av psykopaten att spridas i musik, film och böcker. Kanske kan de också, med hjälp av forskningen, bidra till en fördjupad kunskap, bortom klichéerna.
– Ju mer jag lär mig, desto mer förstår jag hur oerhört komplicerad psykopatin är.  Under de år jag studerat och skrivit om psykopater har jag blivit mer och mer irriterad över alla som lättvindigt svänger sig med uttryck som att ”han/hon är psykopat”, säger Dag Öhrlund.