Så kan sociala medier ge psykiatrin nya verktyg

”Att dö
är en konst, som allt
annat,

Jag gör det mycket skickligt.
Jag gör det så det känns helvetiskt.
Jag gör det så det känns verkligt.
Man kan säga att jag
har ett kall.”

Dessa rader skrevs av den amerikanska poeten Sylvia Plath bara ett år innan hon tragiskt nog gasade ihjäl sig med hjälp av ugnen vid 31 års ålder, medan hennes två barn låg och sov lugnt i rummet bredvid. Hennes dikter och berättelser, många gränslöst sorgliga, älskas än i dag av läsare över hela världen. Men verken har inte bara ett litterärt värde. De senaste åren har analyser av språket i Sylvia Plaths texter även hjälpt forskare att bättre förstå depressionens innersta väsen.

Forskningen om depression och språk har exploderat de senaste decennierna. James Pennebaker, professor i psykologi vid University of Texas, är en av pionjärerna. Han intresserade sig tidigt för kreativt skrivande och var nyfiken på om det gick att identifiera deprimerade skribenter utifrån deras texter. Med hjälp av kolleger utvecklade han i mitten av 1990-talet ett datoriserat textanalysprogram som sedan dess använts flitigt av forskare för att analysera språkbruket i allt från välkända dikter till sociala medier och vardagligt tal. Resultaten visar att depression faktiskt är kopplat till ett visst språkbruk — inklusive specifika ord.

Vi vet redan att depression förändrar människor fundamentalt, från hur vi sover till hur vi rör oss. Man diagnosticerar ofta med hjälp av specifika frågor om hur individen mår eller enkäter. Men det är en ganska tidskrävande process, särskilt för de forskare som vill följa ett stort antal personer över en längre period. Alla är inte heller ärliga, och vissa är oförmögna att uppskatta sitt eget mående. Forskare letar därför efter enkla, objektiva mått på depression som skulle kunna underlätta diagnostiken eller i alla fall sålla ut dem som är i riskzonen.

James Pennebaker identifierade tidigt språket som en potentiell markör. Hans program, Linguistic inquiry and word count, var helt enkelt till för att hitta ledtrådar – omedvetna ordval som faktiskt tyder på depression. Programmet mäter procentandelen av ord i en given text som faller i en eller flera av över 80 kategorier – från pronomen till känsloord som förmedlar nedstämdhet eller ilska.

I en studie från 2001 använde James Pennebaker programmet för att jämföra hundratals dikter av nio poeter som begått självmord, inklusive Sylvia Plath, med dikter av nio icke-suicidala poeter. Han fann att de suicidala poeterna använde fler ord som rörde det enskilda jaget — till exempel ”jag” och ”mig” — än de icke-suicidala poeterna. De suicidala poeterna var också något mer benägna att använda ord relaterade till död och döende.

Kopplingen mellan personliga pronomen i första person singular (jag, mig, min) och depression har man sett i många sammanhang, såväl i personliga uppsatser som i vardagligt tal. Sambandet är inte övertydligt men det är ändå en av de mest robusta språkmarkörerna för depression, enligt en sammanställning av forskningen från 2017. Det verkar helt enkelt som om deprimerade personer är mer självfokuserade än andra, något som enligt James Pennebaker är naturligt. ”När du har ont – oavsett om det är känslomässig eller fysisk smärta – så studsar din uppmärksamhet alltid tillbaka till dig själv.”

Andra studier har också visat en koppling mellan depression och ord som uttrycker negativa känslor – till exempel ”ledsen”, ”saknad” och ”tårar”.

En av de mest uppmärksammade studierna i ämnet hittills kom ut förra året. En grupp forskare från USA lyckades på en lokal akutmottagning rekrytera 683 personer som var villiga att dela med sig både av sina Facebookinlägg och sina elektroniska vårdjournaler.  Det visade sig att 114 av personerna hade fått diagnosen depression, och forskarna ville ta reda på vilka de var, baserat endast på deras Facebookinlägg. För att undersöka språket i inläggen använde de sig dels av James Pennebakers program och dels av ett ännu mer avancerat program som automatiskt hittar ordgrupper som är associerade med varandra i en text. Resultaten är slående och många forskare är imponerade. De fann en klar koppling mellan depression och språkmarkörer som personliga pronomen i första person singular samt ord relaterade till nedstämdhet (gråta, smärta), ensamhet (sakna, mycket) och grubblande (sinne, rädd, upprörd, oroa sig).

Studien leddes av Andrew Schwartz, biträdande professor i datavetenskap vid Stony Brook university. Han förklarar att effekterna uppskattas med ett mått som kallas Area under the curve, AUC, vilket visar hur bra en modell kan skilja mellan två diagnostiska grupper. Ett resultat på 0,5 betyder att det är helt chansartat medan 1 betyder att parametern perfekt kan urskilja en grupp. När de tittade på inlägg som var gjorda sex månader före en diagnos eller senare fick de en AUC på 0,73 för sin algoritm, vilket räknas som god diskriminering. Kopplingen mellan BMI och en diabetesdiagnos i samma data gav bara utslaget 0,66. Och frågeformuläret Patient health questionnaire-9, vilket hjälper läkare att diagnosticera depression, ger ett resultat på 0,68, enligt Andrew Schwartz.

Men det är inte bara själv-fokus och negativitet som är förknippade med depression. En annan studie som publicerades förra året visade att även ord som är förknippade med ett svartvitt tankesätt – genom att förmedla absoluta magnituder och sannolikheter – också används mer av personer som är deprimerade. Exempel på sådana absolutistiska ord är ”alla”, ”ingenting”, ”ständigt”, ”definitivt” och ”totalt”. Det verkar onekligen ligga någonting i konceptet. I Nirvanalåten You know you’re right – skriven av Kurt Cobain, som tog livet av sig efter en tids depression – återkommer orden ”aldrig”, ”ingenting” och ”alltid” 12 gånger totalt.

Studien utfördes av Mohammed Al-Mosaiwi, doktorand vid University of Reading i Storbritannien, och hans kollega Tom Johnstone. De använde James Pennebakers program för att analysera språket på 64 engelskspråkiga ångest- och depressionsforum (till exempel Mentalhealth-forum.net och Depressionforums.org), som hade totalt 6 400 medlemmar. De jämförde sedan resultaten med 19 neutrala forum (till exempel Mumsnet.com och Studentroom.co.uk). Och intressant nog var absolutistiska ord ungefär 50 procent mer vanliga i ångest- och depressionsforum och cirka 80 procent mer utbredda i forum för personer med självmordstankar (till exempel Suicideforum.com).

Duon såg liknande effekter för personliga pronomen i första person singular och negativa ord. Men det fanns en viktig skillnad för negativa ord — dessa var paradoxalt nog vanligare i ångest- och depressionsforum än i självmordsforum. Detta betyder att absolutistiska ord är en bättre markör för depression än negativa ord, eftersom antalet absoluta ord verkar stiga i takt med hur allvarliga depressions-symtomen är — från depression till självmords-benägenhet.

– Resultatet är mycket intres-sant men det behöver återskapas i fler studier, säger James Pennebaker.

Men vad betyder allt detta? Språket återspeglar ju hur vi tänker, och det verkar som om depression gör oss mer egocentrerade, svartvita och negativa i vårt tänkande. Men det skulle också kunna vara precis tvärtom — att personer som tänker på det här sättet lättare drabbas av depression. Vad som är hönan och ägget finns det tyvärr inget bra svar på i nuläget. Det kan dock vara en avgörande fråga. Om ett visst tankesätt kan öka risken för depression, skulle vi då kunna förhindra symtom genom att förändra dessa tankemönster? Och skulle vi kunna behandla depression genom att hjälpa de drabbade att ändra sitt språkbruk?

Det råder det olika mening-ar om. James Pennebaker tror absolut inte att man kan behandla depression genom att uppmana patienter att säga ”jag” mindre.

– Det finns studier som visar att om man ber människor att stå upp rakryggade så känner de sig mindre deprimerade – och det gör de förmodligen i cirka 30 sekunder, säger han.
– Men de är fortfarande deprimerade och olyckliga.

ATT EN KOPPLING mellan språkbruk och depression finns, står dock klart. År 2016 publicerade Johannes Zimmerman, professor i personlighetspsykologi vid Universität Kassel i Tyskland, och hans kolleger, en pilotstudie som visade att självfokuserat språk kan förutsäga depressionssymptom. Han gjorde långa intervjuer med 29 deprimerande patienter som var inlagda på sjukhus och gjorde ett återbesök efter 8 månader.

Han fann att de som använde ord som ”jag” och ”mig” mest inte nödvändigtvis var de som hade värst depressionssymptom, men de hade däremot de mest uttalade symtomen vid återbesöket.

– Detta stödjer tolkningen att självfokus inte bara är ett depressionssymtom, säger Johannes Zimmerman.
– I stället är det en process, som är relaterad till depression och som kan öka risken för kronisk sjukdom.

Det finns liknande tecken i Mohammed Al-Mosaiwis forskning om absolutistiska ord. Han tittade nämligen också på internetforum för personer som tillfrisknat från depression. Där visade det sig att språket var mycket mer positivt än i depressionsforumen. Men absolutistiska ord användes ändå mer än genomsnittet.

– Om det är så att ett absolutistiskt tankesätt är en risk-faktor för depression, så borde detta tänkande finnas kvar även efter depressionen, säger han. Detta stöds av det faktum att personer som varit deprimerade har större risk för att bli det igen. Men det kan också vara så att absolutistiskt tänkande blir en vana under depressionen som det tar ett tag att bli av med.

Att vi inte vet vad som orsakar vad, hindrar dock inte forskarna från att försöka använda resultaten för att hjälpa människor. Men de verkar vara överens om att användandet av individuella ord som ”jag” inte kan användas för diagnosticera en patient. Däremot skulle man kunna använda en kombination av språkmarkörer för att sålla ut de individer som behöver hjälp i en riskgrupp, till exempel nyblivna mammor eller personer som varit deprimerade tidigare. Andrew Schwartz arbetar för tillfället på att utveckla en mobil-app som räknar ord i meddelanden hos personer som behandlas för depression.

– De som går i terapi är mest sårbara mellan besöken hos terapeuten, säger han. Genom appen skulle psykologen kunna följa patientens mående – utan tillgång till innehållet i meddelandena – så att hen kan ingripa om det finns suicidala tendenser.

Andra hoppas på att kombinera resultaten med ytterligare markörer för depression. Julien Epps, professor i signalbehandling vid University of New South Wales i Sydney, menar att rösten vore ett bra tillägg – vi vet att den blir märkbart långsammare och mer monoton när vi är deprimerade. Genom att sedan använda maskininlärning för att analysera tal så skulle vi kunna få ännu bättre resultat.

Enligt Mohammed Al-Mosaiwi skulle forskningen också kunna användas för att behandla depression. Man skulle kunna be patienter att skriva texter om hur de mår för att identifiera deras underliggande tankesätt och anpassa terapin baserat på om patienten till exempel främst tänker negativt eller svartvitt.

Människor har drabbats av depression i alla tider. Och det har aldrig rått brist på idéer om vad sjukdomen är — från demoner och rubbningar i kroppsvätskor till undermedvetna processer och kemisk obalans. Trots det är det en sjukdom som faktiskt ökar i dag, särskilt bland barn och unga. Kanske är det dock de enorma mängderna av digital information som forskare i dag har tillgång till som i slutänden kommer kunna ge den inblick vi behöver för att kunna förhindra tragiska självmord som Sylvia Plaths.

Behöver du psykologiskt stöd?
På föreningen Mind kan du få stöd via chatt, mejl och telefon: 90101, mind.se