En upptäcksresa i det mänskliga psyket

Jakten på utveckling. Foto: Istock

Utvecklingens psykologi av Kristina Elfhag. Fri Tanke 2019.

BOKRECENSION. Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern skapade rubriker när hon sa att hon ville mäta tillväxt på ett annat sätt än genom BNP. Landet har introducerat ett nytt mått på utveckling som också inkluderar lycka och välmående. Kristina Elfhag, psykolog och forskare vid Karolinska institutet i Stockholm, är inne på lite samma spår i Livsutvecklingens psykologi. Hon menar att många i dag, trots hög levnadsstandard, upplever en ”vilsenhet i meningsskapandet” som leder till samhällskostnader som depression, våldsbrott, otrygghet och missbruk.

Även om boken skulle kunna läsas som en politisk kommentar så är den ändå först och främst en upptäcktsresa i det mänskliga psyket.

Till skillnad från barnets utvecklingsfaser, som stötts och blötts i otaliga former saknas, enligt Kristina Elfhag, en heltäckande psykologisk modell för det vuxna jagets utveckling och ett språk för vårt inre växande.

En av styrkorna med boken är att hon har en förmåga att förklara komplicerade begrepp och teorier på ett sätt som är spännande även för en oinitierad läsare. Det är till och med riktigt roligt att följa hur hennes resonemang rör sig mellan vetenskap och populärkultur.

Den amerikanska utvecklingspsykologen Robert Kegans modeller för jagutveckling återkommer genom boken och samsas med utvecklingen hos fiktiva -karaktärer i filmer som The Truman show och Insidan ut, där huvudpersonerna på olika sätt genomgår förändringar som får dem att se på världen och sig själva med nya ögon.

För vad innebär egentligen livsutveckling? Kristina Elfhag söker svaren inom både filosofi och psykologi. Kanske illustreras det bäst av exemplet att återvända till en bok vi läst för länge sedan och upptäcka nya bottnar. Förändring är nästan omöjlig att peka på när den pågår, men när vi ser tillbaka blir det tydligt att vi inte är riktigt samma personer som de vi en gång var.

Vi människor letar alltid efter mönster och mening i den strida ström av intryck som möter oss. Först i den lilla världen bestående av föräldern och familjen och sedan i vidare sammanhang och miljöer. Att ha ett jag som inte svarar mot de utmaningar vi möter upplevs som en dissonans. Även om vi har en naturlig strävan efter jämvikt så är det snarare dissonansen som är vårt naturliga tillstånd. Drivet att sträcka sig lite högre, mot nya utmaningar bär vi med oss hela livet.

Robert Kegan uttrycker det till och med som att ”vi förlorar vårt jag när det inte längre räcker till”. Men det vi har varit med om och de personer vi har varit finns alltid kvar inom oss när vi går vidare.

När man befinner sig i en svår situation är det skönt att luta sig mot tanken att den åtminstone är utvecklande. Jag bär med mig insikten att de som bäst klarar av att skapa mening i livet och förmår uppfatta nyanser i omvärlden, ofta är de vars liv inte varit enkelt.

Charlotte Lundquists bokrecension är hämtad ur Modern Psykologi 5/2019: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s