Ångest är vår arvedel

Men mår verkligen dagens unga (tjejer) sämre än tidigare generationer?

Munnen blir torr, hjärtat snabbar på, magen knyter sig och yrseln slår till. Ångestreaktionen, bekant för de flesta, är ofarlig i sig och ofta en normal reaktion på livet. Att känslan är obehaglig har fyllt och fyller ett viktigt syfte genom att den förbereder oss för allvarliga hot.

– Ångesten uppstår när vi förutspår att en katastrof närmar sig och till skillnad från rädsla, som är snabbt övergående, pågår ångesten tidsmässigt längre. Kroppsliga reaktioner är typiska men även känslor och tankar är involverade, säger Anna Kåver, legitimerad psykolog och psykoterapeut.

Några gör allt för att slippa råka ut för reaktionen igen, vilket typiskt nog leder till undvikandebeteenden som förvärrar ångesten. Vid riktiga panikattacker är ångesten för själva reaktionen så stark att man tror att man håller på att dö, få hjärtinfarkt eller ”bli galen”.

– I dag lever många med en stark rädsla för själva livet, för att misslyckas, bli sjuk och övergiven. Andra har problem med känslor och upplevelser som sker innanför skinnet. En del lever med en konstant påliggande ångest, säger Anna Kåver.

Många talar om att ångestsyndromen har ökat bland unga på senare år – både sett till hur många som vårdas och medicineras för ångestsjukdomar samt till hur många som själva uppger att de har ångest. Unga kvinnor och flickor tycks vara mer drabbade än jämngamla män och pojkar, enligt dessa sätt att mäta.

I Socialstyrelsens rapport Utvärdering av vård vid depression och ångestsyndrom, som släpptes i våras, framgår att drygt 1,5 procent av flickorna mellan 10 och 17 år vårdades för något ångest-syndrom 2017, vilket är ungefär dubbelt så många som 2011. Bland unga kvinnor 18 till 24 år gick ökningen från omkring 2 till nästan 3 procent.
Modern Psykologi har bett Socialstyrelsen att ta fram kompletterande siffror som visar utvecklingen av olika ångestdiagnoser hos unga, däribland GAD, generaliserat ångest-syndrom.

GAD kännetecknas av ständig oro och ångest över att något hemskt ska ske, vilket ger spänningar och sömn-svårig-heter som ökar ångesten ännu mer.

Gränsen mellan helt normal vardagsoro och GAD är inte tvärskarp, hävdar Anna Kåver.

– Det handlar om hur mycket oron stör det liv som
du vill leva, säger hon.

Siffrorna visar att GAD ökar snabbare både hos flickor och unga kvinnor än de mer vanliga diagnoserna som går under de diffusa be-näm–n-ingarna ”ospecificerat ångest-tillstånd” och ”blandade ångest- och depressions-tillstånd”. Nära dubbelt så många kvinnor mellan 18 och 24 år diagnostiserades med GAD 2017 jämfört med 2011. I gruppen flickor mellan 10 och 17 år ökade GAD som huvuddiagnos nästan trefalt. 

Socialstyrelsen har gjort antagandet att kulmen inte är nådd än, utan att de psykiatriska diagnoserna kommer att öka ännu mer. Anna Kåver tror absolut att det är fler som hamnar i psykiskt lidande i dag än för 40 år sedan.

– Men samtidigt har psykiatrin också blivit bättre på att identifiera och kartlägga problemen och placera folk i diagnoser. Det finns dessutom en benägenhet hos läkare och psykologer att sjukdomsförklara naturliga reaktioner på en i grunden osund och sjuk miljö, säger Anna Kåver. Hon anser att många skulle behöva jobba med det här med att leva med tillvarons ovisshet.

– Vi har ju alla grader av oro som ibland ökar till något som man skulle kunna kalla ångest, och just då skulle man kanske kunna uppnå kriterierna för en ångestdiagnos – och vissa fastnar där, säger Anna Kåver.

Alla är inte lika förtjusta i Socialstyrelsens siffror och tolkningar av omfattningen av de ungas psykiska ohälsa. En som är starkt kritisk till Socialstyrelsens sätt att mäta är Sven Bremberg, forskare på Institutionen för folkhälsovetenskap vid Karolinska institutet. Han hävdar att den ökande psykiska ohälsan hos unga är en myt och att det inte alls är säkert att man mådde bättre förr.

– Det här visar visserligen att det finns en ökad benägenhet att söka vård. Däremot behöver det inte betyda att förekomsten av ångest i befolkningen har ökat. Socialstyrelsen menar ju att vårdkonsumtion och förekomst i befolkningen kan jämställas. Men enligt Världshälsoorganisationen, WHO, som också sammanställer data om psykiska hälsoproblem, kan man inte se att de kliniska diagnoserna har ökat mellan år 1990 och 2017, säger han.

Enligt Sven Bremberg är WHO:s uppgifter om psykiatriska diagnoser säkrare än Socialstyrelsens data.

– I befolkningsstudierna, som ligger till grund för datan, kallas de med uttalade symtom till en intervju och där framgår det om de har någon diagnos. Någon säkrare källa för förekomst i befolkningen finns inte, säger han.

När det rapporteras om psykisk ohälsa är det inte enbart antalet diagnoser och vård-besök som vi brukar tala om utan också den så kallade självrapporterade hälsan. Även här är det hos unga tjejer som ångesten ser ut att öka mest.

– Det är en större öppenhet för psykiska besvär i dag och det är ju önskvärt att fler kan prata om det; det är ju en strävan vi har haft i samhället. Men det är motiverat att hålla isär utvecklingen av kliniska diagnoser från de besvär som ungdomar som svarar på frågeformulär uppger, säger Sven Bremberg.

Susanna Calling, forskare på Institutionen för kliniska vetenskaper vid Lunds universitet, har gjort en djupdykning i självrapporterad psykisk ohälsa utifrån SCB:s enkäter om levnads-förhållanden, där folk har svarat på om de har besvär med ängslan, oro eller ångest. Studien, som publicerades i den vetenskapliga tidskriften BMC Psychiatry, visar att den självrapporterade ångesten hos unga kvinnor mellan 16 och 23 år trefaldigades mellan 1980 och 2004, från 9 till 29 procent. Även bland de unga männen ökade den självrapporterade ångesten markant, från 5 till 12 procent.

– Det var en ganska stor ungdomsarbetslöshet på 1990-talet, så det kanske berodde på det, säger hon.

Tittar man på mer färska folkhälsoenkäter, som SCB har gjort på uppdrag av Folkhälsomyndigheten, kan man se att trenden fort-sätter. Susanna Calling arbetar även som distrikts-läkare inom primärvården och har många patientmöten i sin vardag.

– Jag har sett att både yngre och medelålders har svårt med livskriser, man vet inte hur man ska hantera dem. Jag tror att man upplever mer stress och krav utifrån och att vi allmänt har högre krav på hur livet ska vara, säger hon.

Självrapporterad ångest är ett något diffust begrepp eftersom det kan innefatta alltifrån mild oro och ängslan till svåra ångestbesvär.

Men 2016 uppgav 13 procent unga kvinnor mellan 16–29 år att det handlade om just svåra besvär, och 2018 hade andelen ökat till 20 procent. Bland männen i gruppen uppgav ”bara” 7 procent svåra symtom.

– Man pratar mer om den psykiska hälsan, vilket är både positivt och negativt. Fler tar hjälp men man kan kanske även fastna i ett negativt tänkande. Jag tror också att en stor del av förändringen är att unga i dag använder de här orden mer lättvindigt, säger Susanna Calling.

Har ordet ångest fått en annan, mer urvattnad, inne-börd? Går vi långt tillbaka i tiden så verkar det så. Patrik Möller, forskare i idéhistoria vid Göteborgs universitet berättar att ångest definitivt har ändrat betydelse genom psykiatrihistorien.

– I sjukjournaler från förra sekelskiftet kan jag hitta att ordet ångest verkar kopplat till stark oro, livsleda, eller ”äckel över livet”, säger han.

Men annars har utvecklingen gått mot ett betydligt större intresse för känslor. Känslo-uttryck stod knappast i fokus inom den tidiga psykiatrin.

– Psykiatrin fram till modern tid har framför allt fokuserat på störningar i för-ståndet och förnuftet och så har man tänkt sig att känslorna är effekter av dessa störningar. I en viktig lärobok om psykiatri från 1920-talet finns inte ens något enskilt kapitel om ångest men det nämns som ett viktigt symtom i så kallad neurasteni, som var ungefär som utmattningssyndrom, säger han.

Men vad betyder ångest för unga i dag? Betyder det samma sak som på 1970- och 1980-
talet i alla fall? Anette Wick-ström, biträdande professor på den tvärvetenskapliga Institutionen för tema vid Linköpings universitet, pekar på att begreppet har utarmats.

– Man ska inte dra för stora växlar på undersökningar där komplexa frågor om psykisk hälsa mäts genom självskattningsskalor. Alla dessa undersökningar måste kompletteras med vad ungdomarna avser, säger hon.

De ungdomar som Anette Wickström har intervjuat i sin forskning verkar själva vara på det klara med att ångest kan betyda lite olika saker.

– De kunde säga ”ja, jag har ångest, men andra kan få ångest-ångest”, säger hon.

Därför bör vi urskilja vad som menas med psykisk ohälsa, tycker hon.

– För om man säger till ungdomar att nedstämdhet och ledsenhet handlar om ohälsa och att de inte ska ha sådana här känslor, finns en risk att de får en negativ bild av sig själva, säger Anette Wickström.

Just nu sammanställs resultaten från ett forsknings-projekt där hon har undersökt vad som egentligen döljer sig bakom siffrorna om ökad psykisk ohälsa bland unga.

– Man mäter symtom men vet inte vad de står för. Vi ville vända oss till ungdomarna själva och göra en studie av hur de tolkar de begrepp som man använder sig av i självskattningsskalan i enkäten Skolbarns hälsovanor, säger hon.

Anette Wickströms studie bygger på intervjuer med 51 elever i årskurs 9.

– Resultaten pekar på att ungdomarna menade helt olika saker, beroende på om de hade allvarliga problem som de handskades med eller om de mötte svårigheter och bekymmer i vardagen, till exempel en anhopning av prov i skolan eller konflikter med en kompis eller förälder, säger Anette Wickström.

Att flickorna enligt självskattningsformulär ser ut att må sämst då? Avstigmatiseringen av psykisk ohälsa kan ha gått längre bland flickor, tror Anette Wickström. Det kan vara en förklaring till att tjejer ser ut att ha mer problem än killar när man tittar på hur ungdomar svarar i sådana här enkäter.

– Samtidigt tror jag ändå att pressen och stressen kan vara olika hos tjejer och killar. De lever med olika förväntningar på sig, säger hon.

Anna Kåver har ungefär samma resonemang.

– Visst kan det vara så att det finns andra sorters krav på tjejer, men det kan också vara så att det inte är någon genusskillnad. Killar kanske är mindre benägna att söka hjälp och prata om det.

Det faktum att vissa individer får ångest har att göra med både miljö, erfarenheter och biologi, påpekar Anna Kåver.

– Ångest uppstår inte i ett vakuum utan i en kontext, och i dag lever vi i en existens som är väldigt komplex.