Beate Grimsrud: ”För varje krasch i livet har förmågan att se bara blivit starkare”

Beate Grimsrud har skrivit en roman om vad sjukdom – och etiketter – gör med oss.

UR ARKIVET. Det har gått fyra år sedan Beate Grimsrud gav ut sin senaste roman, Evighetsbarnen. Den var i sin tur uppföljaren till En dåre fri från 2010, där läsaren får följa författaren Elis psykossjukdom, som bland annat tar sig uttryck i rösterna Espen, Emil och Erik. När vi träffas i hennes lokal i hjärtat av Södermalm i Stockholm lägger hon sista handen vid sin nya roman, Jag föreslår att vi vaknar. Även den handlar om en allvarlig sjukdom, cancer den här gången. Att Beate Grimsruds eget liv och hennes romaner har en del med varandra att göra, men ändå inte, ska snart stå klart.

En väggklocka tickar medan Beate Grimsrud söker efter orden som ska beskriva det fleråriga skrivarbetet. Hon sitter uppkrupen på sängen som är placerad längs fönster-väggen med fotändan mot skrivbordet. Till slut säger hon att den handlar om hur man på något sätt tappar greppet, men korrigerar sig:
– Nej, man tappar inte greppet, man tappar makten. Boken handlar om allvarlig sjukdom och maktlöshet: om man har en egen makt att bestämma över sin kropp, och om man kan man bestämma sig för en egen verklighet, säger hon.

Hur då egen verklighet? Fysisk sjukdom är så definitivt.
– Det är det jag tänker. Kan man bryta benet och låtsas som om man inte har brutit benet?

Själv drabbades Beate Grimsrud av cancer år 2015, något som hon har berättat om i Siri Ambjörnssons radiodokumentär Det jag inte klarar är att dö. I den nya romanen tampas huvudpersonen Vilde med de föreställningar som finns kring cancer.
– Allt det språk som redan finns kring den här cancersjukdomen, det vill hon inte vara i närheten av. Som kamp, eller resa som är så populärt. Hon hatar de orden. Hon vill nog gå tillbaka till vem hon har varit som barn, och som vuxen också. Hon vill inte ens höra ordet cancer och hon tål inte andras berättelser.

Handlar det om skam?
– Nej, jag vet inte riktigt vad skam är. Det var någon som frågade någon gång om jag kände skam och då förstod jag inte frågan: Vadå skam? Skam för vad?

Skam för att vara sjuk?
– Nä, det begrep inte jag. Det finns något att man känner sig äcklad eller annorlunda eller så, men det har inte med skam att göra. Vilde känner ju inte att hon har gjort något fel. Eller att hon bär någon skuld. Tappar i status gör man så klart. Men har det med skam att göra?

Beate Grimsrud pekar för första, men inte sista, gången under intervjun på vikten av att skilja romanen från hennes eget liv.
– Det här bygger delvis på egna erfarenheter, men det är ett konstverk, ett bygge, en tanke och en berättelse som är helt en egen värld. Jag sitter med en menig eller två meningar och försöker liksom lösa en situation med de känslor och förutsättningar jag har byggt upp, så det är långt ifrån att man skulle kunna ta något och säga att det är jag. Fast det bygger på alla de erfarenheter som jag har upparbetat.

Hon liknar författandet vid ett schackparti där hon spelar mot huvudpersonen i boken.
– Det är ett parti som är helt oförutsägbart. Och det är ett arbete som folk inte tänker på, utan de ser det som att jag har plåtat av något slags verklighet. Det är så intressant när de frågar: Stämmer det här?
– Det lustiga är att även om jag skulle beskriva en påhittad barndomsupplevelse för min tvillingbror så skulle han nog kunna göra det till: ”Ja, men så var det. Det där var ju vi med om.” Om jag sedan skulle visa att det finns väldigt lite i det som verkligen hände, så skulle han väl inse det. Men i och med att det har blivit en berättelse så litar han på det som om det också var hans minne. Böcker, filmer, andras berättelser blir också ens eget minne. Det är intressant.

Den nya romanen är inte bara sjukdomsberättelse utan – kanske mest av allt – en kärleks-berättelse, förklarar Beate Grimsrud. Och hon har arbetat hårdare än någonsin tidigare.
– Den här boken har behövt mig så mycket mer än jag från början anade. Den har inte bara behövt min tid de senaste åren, helger som semesterdagar. Detta är mitt livs märkligaste, häftigaste och djupaste arbetsresa. Jag har nog aldrig tidigare borrat i existensen som nu – och upp flöt först och främst kärleken.

Den uthållighet som krävs för att skriva romaner har Beate Grimsrud delvis idrotten att tacka för, eller om träningen och litteraturen kan ses som två grenar på samma träd. Hon har ägnat sig åt bland annat fotboll, boxning, längdskidor och backhoppning.

Hur det har påverkat ditt skrivande?
– För det första: Jag ger aldrig upp. Jag har det här som gör att jag skulle kunna ha varit elitidrottare. Man måste vara en som klarar att stå på ett löpband i 10 000 timmar. Egentligen tänker man att det är jättedumt att använda sitt liv till att hoppa en centimeter längre, till exempel. Men vissa ramlar dit, där den centimetern är deras livsval. Jag överförde det på skrivandet. Jag kom också på att skriva kunde man göra hela livet. Det var en längre karriär än idrott. Jag trodde ett tag att man skulle sluta med det, men det har jag ju inte gjort. Jag tränade i går och jag ska träna i dag.

Beate Grimsrud föddes 1963 i Baerum utanför Oslo. Till Sverige kom hon genom Biskops Arnö författarskola utanför Stockholm i början av 1980-talet. Debuten med novellsamlingen Det finns gränser för vad jag inte förstår från 1989 har följts av nio romaner, den kommande inräknad, samt barnböcker, filmer och pjäser. Sitt publika genombrott fick hon med med barndomsskildringen Jag smyger förbi en yxa år 1999.
– Det är kanske min bästa bok. När jag skulle skriva den så hoppade jag över allt det där med vad som är en bra och en dålig uppväxt. Jag försökte tänka: Hur är det att vara sju år? Man vet ju inte om det här är bra eller dåligt, det som de håller på med hemma.
– Jag tror att en del av den positiva kritiken som jag fick var för att jag på något sätt hade tagit bort det. Man kunde inte riktigt veta vad som stjälpte och vad som hjälpte. Då blev man som läsare mera närvarande själva i händelsen, för man fick själv känna efter.

Det är något jag gillar i dina böcker, att det inte finns så mycket värdering.
– Ja precis! Det tror jag kom fram i den. Det vet jag att jag också försökte göra med Vilde i Jag föreslår att vi vaknar. Världen är så komplex att jag hela tiden måste gissa. Jag tittar väldigt mycket på andra och tänker: ”Jaha, de gör så. Jag kan ju också göra så eller så.”

Varifrån tror du att det kommer?
– Jag tror att jag fick väldigt lite sådant hemifrån. Det var väldigt stor frihet, på gott och ont. Till exempel har jag aldrig känt att någon har stått över eller under mig i någon sorts hierarkier. Det var ingen som berättade om sådant. Inte som jag minns, eller så hörde jag inte det.

Barndomshemmet beskriver hon som en fristad där kompisarna kunde snickra vid köksbordet och njuta av en frihet som de inte alltid hade hos sig. På en återträff, berättar Beate Grimsrud, hade fröken med sig en pjäs som klassen hade skrivit på mellanstadiet. Det var Beate som drog igång pjäsen, men eftersom hon var både dyslektisk och synskadad fick någon annan skriva ner det hon dikterade utifrån klasskamraternas svar på pjäsens tema: Hur lever du om 20 år?

Vare sig dyslexin eller synfelet renderade någon extra insats från skolans sida. Och när Beate Grimsrud nu frågade sin lärare varför hon inte hjälpte till med det blev svaret: ”Nej, vi gjorde inte det på den tiden. Det fanns de som blev slagna hemma och det gjorde vi inte heller något åt. Tyvärr.”
– Men jag fick å andra sidan göra som jag ville. Som när jag sa: Ska vi inte göra en pjäs?

På återträffen delade fröken ut pjäsmanuset som hon hade sparat i alla år och nu kopierat upp. De fick läsa sina repliker från femman om sina liv om 20 år. Det blev väldigt kul. Själv var hon en snickare som även skrev böcker. Hennes tvillingbror ville bli en som fyllde bensin i bilarna på macken. Fröken påminde de nu medelålders barnen om att de dragit ut på sin barndom på ett ovanligt sätt. Hur de lekte gamla barnlekar långt upp i sexan när andra stod och rökte.

Men under tonåren förändrades det och Beate Grimsrud ”provade allt” när hon fick chansen. Skrivandet och idrotten blev det som på sätt och vis höll henne upprätt. Hon kunde hänga med gänget som söp – och gå upp och träna på morgonen.
– Är man med i ett lag så måste man ju komma! Drömmarna om att skriva och träna och umgås och vara vaken har varit starkare än de destruktiva krafterna.

Det driv som hon alltid haft har intensifierats på senare år. Dels kan det ha med åldern att göra, menar Beate Grimsrud, men också med sjukdomen, att hon känner att det börjar bli bråttom. Även om hon inte har någon medicinsk dom hängande över sig. Livets olika chocker, nu senast cancersjukdomen, har däremot skärpt hennes sinnen. Beate Grimsrud talar om två vägar eller sätt att reagera på. Men den ena, att sluta sig i depression, har aldrig legat för henne.
– Det som snarare hänt är att ögonen är vidöppna och sinnesförnimmelserna så starka. För varje chock eller krasch i livet så har förmågan att ta in och se – och också nödvändig-heten av att skriva ner det – bara blivit starkare och starkare. De här chockerna har satt igång det sinnes-vidgande.

Trots att Beate Grimsrud säger sig ha svårt för sammankopplingen mellan psykisk sjukdom och kreativitet, låter hon en terapeut i En dåre fri säga: ”Hört röster har människor gjort i alla tider. Filosofer, visa människor och konstnärer.” Och en läkare säger till huvudpersonen Eli: ”Du har ett toalock till drömmarnas värld som står och slår.”

Det kan man ju se som kopplingar mellan psykossjukdom och ett kreativt flöde.
– Ja.

Sedan, på ett annat ställe, står det att ”skrivandet är som ett hål i sjukdomen”.
– Precis, att det är det friska. Det som jag tycker är svårt om man pratar om mig, det är att jag ser mig själv som en hel varelse och väldigt mycket Beate. Jag har väldigt svårt för etiketter som att man skulle vara norsk eller kvinna eller sjuk eller frisk eller ha en viss sexualitet.

Men om du tänker bort etiketter och ser bara på dig själv?
– Om jag bara tänker på mig själv så tänker jag att ända sedan jag var liten har jag varit väldigt kreativ och haft olika världar omkring mig. Vad var en normal sårbarhet och vad var en översårbarhet? Där har jag tänkt olika vid olika tillfällen.

I En dåre fri skriver Beate Grimsrud, angående psykisk sjukdom, att antingen är man så illa däran att man inte kan gå ut och tala om det, eller så har man tagit sig ur det och då vill man inte tala om det offentligt.

Upplevde du att du blev ett ansikte för psykisk sjukdom?
– När det gäller mig själv så var jag väldigt klar över att jag inte ville vara något ansikte för psykiatrin. Det har just att göra med att jag ville fortsätta vara i mig. Jag hade skrivit en roman och inte ett vittnesmål. Det gäller den här cancergrejen också – jag vill inte vara något ansikte för det heller.
– Det är också det att jag är författare. Det är inte så att jag har en bok om mitt liv och det är Jag föreslår att vi vaknar, En dåre fri, Jag smyger förbi en yxa, Evighetsbarnen eller Har någon sett mig någon annanstans? Att blanda ihop en bok med ett liv är både att förminska livet/människan och språket/konsten.

Om hon ska ha en etikett är det författare: Beate och ”författare”, säger hon.
– Jag blev respekterad för att jag inte ville prata om egna erfarenheten utan om det som stod i boken. Sedan läser ju folk den utifrån vad de vill och behöver och kan, så jag kände att den boken klarade sig utan mig.
– Varje bok är som ett helt eget pussel. Jag tänker också när jag har erfarenheter, att det viktiga är när jag har något att berätta. Det tycker jag att jag har i den här boken som kommer nu. Så tyckte jag att det var med En dåre fri också, men jag var tvungen att lämna den och springa vidare.

Vi talar om mediciner och psykoterapi. Beate Grimsruds syn på saken är att det är ”farligare att knarka och det är farligare att inte sova och det är farligare att ha en psykos än att ta tabletter om de dämpar psykosen”.
– Men det är också svårt att veta om något fungerar. Det vi med säkerhet vet som förändrar en och också hjälper en är tiden, att man blir äldre.

Och med psykoterapi?
– Där är det lite samma sak. Man tänker att det här förlösande ögonblicket ska komma med en psykoterapeut – att man hittar en nyckel. Och det gör man nästan aldrig, så det är som folk säger: Det är tiden som läker sår. Med åren blir man lugnare, man blir tryggare och man blir nöjdare. Det är det antagligen inte pillren eller terapierna som har gjort, utan det är livet eller tiden.

Beate Grimsrud ser det som att ”man ramlar ner i sin egen kropp”.
– Jag tror att när man är ung så måste man stå på tårna. Och på ett sätt är man väldigt självupptagen. Men det måste man: Ska jag hitta ett jobb, ska jag hitta en partner, ska jag hitta ett land, ska jag hitta ett liv? Sedan ramlar man ner och plötsligt ser man blommor och sånt. Det är den naturliga livscykeln.

När det gäller terapi så handlar det enligt Beate Grimsrud om att hitta någon som man tycker om att prata med. Det kan man hitta utanför terapisalen och man kan hitta det där.
– Sedan tror jag att när det gäller de här genombrotten när man blir sjukare, då är det viktigaste att ha människor omkring sig som stödjer en. Om man skulle vara inne på en institution så handlar det väldigt mycket om bemötande från personalen som är där hela dagarna, snarare än den där läkaren som man träffar kanske en kvart, säger hon.
– Och det viktigaste tror jag är att man inte heller särskiljer så mycket, att nu är du sjuk om du har hamnat på den grenen i livet.

Med det sagt är hon heller inte intresserad av att dela med sig av vad vården sätter för etiketter på henne.
– Nej, jag har ingen diagnos som det funkar att berätta om. Jag behöver ha en värld som är min.

7 x Beate Grimsrud
Aktuell med: Romanen Jag föreslår att vi vaknar (Albert Bonniers förlag) som kommer ut 27 augusti 2019.
Född: 1963 i Baerum utanför Oslo, Norge.
Bor: I Stockholm sedan 1984.
Skönlitteratur:Det finns gränser för vad jag inte förstår, 1989, Continental Heaven, 1993, Jag smyger förbi en yxa, 1999, Vad är det som finns i skogen barn? 2002, Har någon sett mig någon annanstans, 2007, En dåre fri, 2010, Bonniers julbok, 2011.
Barnböcker, tillsammans med Inger Alfvén: Serien om Alba och Adam, 2007, Serien om Lyda, 2007, Dinosaurier och de dansande träden, 2010, Mammas affär och kattbesvär, 2010.
Filmmanus: Konungen, 1993, En film om fotboll, 1994, En film om boxning, 1999, Några frågor om boxning, 2000, Bollen i ögat, 2000, Det brukar gå bra, 2010.
Priser i urval: Sveriges Radios romanpris för Jag smyger förbi en yxa och En dåre fri, som även nominerades till norska Bragepriset, Ungdomens litteraturpris samt till Nordiska rådets litteraturpris av både Norge och Sverige.
Favoritcitat ur Jag föreslår att vi vaknar: ”Man vill inte bli gammal, men inte heller låta bli att bli det.”