Levde Alice Miller som hon lärde?

ESSÄ. Sonen Martin Millers biografi kastar nytt ljus över psykoanalytikern Alice Miller, som mamma och som traumatiserat krigsbarn. 

Människan har utvecklat en psykisk förmåga att undvika smärtsamma erfarenheter, för att det vänder oss bort från livet – gör ont och skadar oss. Vi undviker den heta elden för att den bränner vår hud. Men kanske lika starkt, om inte starkare, verkar vi utvecklat en förmåga och strävan att inte glömma bort våra smärtsamma erfarenheter. Vi tycks, medvetet eller omedvetet – söka upp vissa tidigare erfarenheter igen, vilja förstå och bearbeta det. Om dessa två polariserade psykiska krafter är aktiva samtidigt, vore det logiskt att anta, att det för en individ uppstår en inre psykisk konflikt. Eller klyvning, lånat från gammal Kleinsk objektrelationsteori.

Denna psykiska paradoxala drivkraft, har många ägnat sitt yrkesliv åt att undersöka. En något kontroversiell figur som gjorde det var författaren och psykoanalytikern Alice Miller (1923–2010), eller Alicija Englard som hennes ursprungliga namn egentligen var. Hon skrev ett dussin facklitterära böcker om hur och på vilket sätt traumatiska erfarenheter påverkar relationen mellan barn och förälder i det vuxna sociala livet. Böckerna fick enorm uppmärksamhet, och Alice Miller blev under 1980-talet en omtalad psykoanalytiker i debatter om uppfostran och roten till våld, kontroll, barnaga och ondskefulla ageranden. Till skillnad från andra inom branschen tycktes hennes böcker nå en bredare publik. Hon hade en till synes kompromisslös syn på vilken lojalitet eller illojalitet man bör ha gentemot sina föräldrar. Nyckeln för att förstå och förklara människans ondskefulla handlingar fanns enligt Alice Miller i obearbetade trauman från barndomen. När barnet agas, försummas eller mer subtilt inte får sina behov tillgodosedda av sina omhändertagare, utvecklar hen på ett omedvetet plan ett falskt själv för att överleva. Föräldrarna är de som bär det fulla ansvaret ansåg Alice Miller även om hon stundtals skiftade i det resonemanget. Ofta använde hon exempel från kända figurer, som i boken I begynnelsen var uppfostran, där en omtalad essä lägger upp en tes om underliggande motiv till Adolf Hitlers beteende gentemot judar under andra världskriget. Ämnet låg henne nära eftersom hon själv var tonåring när hennes hemby invaderades av Hitlers trupper år 1939.

Jag har länge haft svårt att få grepp om Alice Miller och vem hon var som människa. Det finns frågetecken i många av hennes teoretiska ståndpunkter. Alice Miller pratade sällan öppet om sitt privatliv eller sin uppväxt i konkreta exempel, och omvärlden har egentligen inte vetat särskilt mycket än det lilla hon berättat i enskilda intervjuer. Enligt henne själv är anledningen till det att läsarens livsberättelse inte skall hamna i skymundan för hennes egen. När jag nu läser Alice son, psykoterapeuten Martin Millers bok om sin mor, The True ”Drama of the Gifted Child”: The Phantom Alice Miller – The Real Person som till slut översattes till engelska förra sommaren 2018, klarnar dock bilden. Martin Miller redogör nyktert sin mors liv och deras relation. Och han gör det utan bitterhet, hämnd eller smutskastning. Enligt Martin Miller råder det för honom inte något tvivel om att hans mor, som blivit symbol för barns perspektiv och rättigheter, aldrig bearbetade sina egna krigstrauman från andra världskriget under sin uppväxt. Trots att det var precis detta hon propagerade för att vuxna var tvungna att göra – för att inte utagerande och destruktiva beteenden fördes vidare till nästa generation. Under hans efterforskning uppdagas det en annan bild av hans rötter än den han fått beskriven av sin mor. I intervjuer med släktingar får han reda på att han som spädbarn hittades skrikandes i deras lägenhet för att Alice inte stått ut med honom. Han omhändertogs efter det av en släkting under sex månaders tid. Vid sex års ålder, i samband med att Martin fick en lillasyster, lämnades han bort ytterligare, denna gång till ett främmande barnhem i två år utan kontakt med sin familj. Tiden efter det med sin mor och far, Andreas Miller, fram till deras separation, beskriver han som förvirrad och dunkel bestående av alienation, psykisk utfrysning, tysta regler, oförutsägbart våld och kontrollerande ritualer med fadern. I sitt postuma brev i slutet av boken, beskriver Martin Miller hur besviken han är på sin mor. Hennes kamp emot sexuella övergrepp i den offentliga debatten, samtidigt som hon varje morgon i tysthet tillät och bevittnade när Andreas Miller utförde kontrollerande intima ritualer med Martin Miller i deras dusch. Alice Miller och Andreas Miller pratade därtill bara polska med varandra och bjöd aldrig in Martin Miller socialt att få vara med i denna kommunikation. I en intervju av Uta Blohm strax efter Martin Millers bok lanserades beskriver han hur denna tid påverkat hans identitet i förhållande till judisk tradition:

”I was always excluded. I learned neither Jewish nor Polish culture, only my artificial Swiss culture. I was the foreigner in my own family. Of course, I did not understand the real reason. They told me they found immigration to Switzerland difficult but the real reason was different. My father was cruel to me to the end of his life. He treated me with a degree of disgust. I have to say when people ask me about my Jewish identity that I have no Jewish culture. When people wish me well at Rosh Hashanah [Jewish New Year] I am wondering what that is all about. When I see that Jews are being persecuted, killed in France, it affects me personally.”

Det finns flera lager i Martins Millers egen komplexa upplevelse av sin judiska identitet. Under den tid Alice Miller levde beskrevs det för honom att hon under kriget (enligt henne själv på grund av att hennes mor hållit fast vid sin judiska identitet) åkt fast på grund av en man som sade sig samarbeta med Gestapo. Han utpressade efter det henne med betalning av smycken för att undvika att han skulle tipsa om deras judiska härkomst. Det visar sig att denne man var Andreas Miller, Martin Millers far. Alice Miller flydde alltså till Schweiz tillsammans med den person som förtryckt henne.

Som vuxen beskriver Martin Miller att han bara varit chockad och förvirrad av den offentliga bilden av sin mor. Den offentliga Alice Miller beskriver han likt en fiktiv karaktär som inte existerat i verkligheten. När Alice Miller mötte motstånd, frågor hon inte tyckte om eller när det sattes gränser framför henne, visade hon oftast dörren eller blev starkt upprörd, beskriver Martin Miller. I dokumentärfilmen Hvem var Alice Miller? från 2015 av Anne Elisabeth Andersen beskriver regissören hur Alice Miller i slutet utpressat producenten att om materialet ska kunna användas offentligt kräver hon att få med sig allt råmaterial och att hon efter det skickar utvalda bitar som de får lov att använda i klipprummet. För mig resonerar dessa exempel med hennes flera plötsliga avfärdande av tidigare åsikter och ställningstaganden, som när hon under 1980-talet helt tar avstånd från den psykoanalytiska traditionen, eller lovordar Konrad Stettbachers terapi i ett förord för hans bok Om lidandet ska ha en mening (Wahlström & Widstrand 1989):

”J Konrad Stettbachers ger nämligen bevis på att det är möjligt att upphäva bortträngningen av barndomen på ett sätt som varken är farligt eller förvirrande /…/ Det är en revolutionerande upptäckt som kommer att få vittgående konsekvenser. /…/ Ingen seriös terapeut kan efter detta kosta på sig att ignorera denna upptäckt.”

Senare i ett offentligt meddelande på hennes hemsida avfärdar hon Stettbachers kliniska arbete samt avslutar texten med att reservera sig för rättslig åtgärd om någon publicerar eller använder hennes tidigare hyllningar offentligt. Det uppdagas senare att Stettbacher saknade licens och var anmäld för sexuella övergrepp. Fem år innan förordet till Stettbachers bok skrevs, föreslog Alice Miller sin son Martin att genomgå terapi hos vederbörande, övertygad om att det skulle göra honom fri. Efter nio års aggressivt trugande gick han till slut med på uppmaningen. I The True “Drama of the Gifted Child: The Phantom Alice Miller – The Real Person uttrycker Martin Miller det själv så här:

”She had reserved a place for me in his therapy practice. Out of the blue, I received in September of 1983 a letter from Stettbacher, in which he asked me to transfer a five-figure sum to reserve a place with him for 1985. /…/ Over and over again, she harangued me, until finally in 1992, because of a severe personal crisis I effectively gave in. /…/ She placed me with a student of Stettbacher in Munich. /…/ What I did not know was that my therapist sent recordings of our sessions to Stettbacher; he reported to my mother, and she in turn tried to influence me in her letters in line with her own interests. /…/ The situation escalated in such a way that my mother tried to eliminate me professionally as a therapist based on Stettbacher’s slanderous attempts to thwart my career.”

Alice Miller forcerar utifrån sin egen agenda vad hon anser att sin son behöver för att kunna läka och bli hel. Hon ljuger och bryter mot lagen om tystnadsplikt mot sitt eget barn, förklädd i en skev god vilja vad som är hans bästa. En typisk sammanblandning av sina egna behov och känslor med sitt barns, som familjeterapeuter skulle uttryckt det. Vi får som läsare ta del av brev där hans mor i samband med detta hotar att förstöra hans karriär som psykoterapeut. Martin Miller beskriver att denna destruktiva utveckling pågick så till den grad att han övervägde att ta sitt eget liv.

Ju mer jag läser om Alice Millers arbete och liv, ju tydligare blir det att hon under hela sitt liv kämpade mot egna intrapsykiska konflikter. Fram växer bilden av en svår, trasig, komplex, enslig och tragisk figur som länge sökt men till slut gett upp hoppet om möjlig personlig, inre läkedom och frid. Detta är vanligt hos individer som upplevt krig, skriver Martin Miller, som bekräftas av senare forskning. Risken för en skadad intrapsykisk utveckling ökar hos individer som upplevt krig eller tidiga omfattande anknytningsbrott. I sin bok vecklar Martin Miller successivt ut Alice Millers tidiga år, och hur det kan ha påverkat hennes personlighet och psykiska utveckling. I kapitel tre och fyra, porträtteras hennes öde tiden innan, under och efter tyska ockupationen, där hon under falsk pseudonym kom att beskydda de som på många vis inte varit hennes anknytningsfigurer – hennes egen familj. Martin Millers släktforskning, redogörelse och analys om hur Alice Miller utvecklar två motstridiga sidor i sig själv – är slående:

”As an adult Alice could talk herself into a rage, and rant about what she perceived as the hypocritical behavior of her parents /…/ In her eyes, the Jewish culture she had experienced as a child remained a prison. /…/ her narrative vacillated in tone between great aggression – such as toward her mother and her sister, both of whom she assisted in the act of going underground and surviving – and great fear. /…/ When I read Alice words on her homepage today, I am stunned, above all by what is omitted. The true drama of her life is nowhere to be found, the years of persecution are blanked out. Still, this is exactly what my mother abided by all her life. /…/ She always remained silent about the years from 1939 until 1941, about what happened in her little hometown directly after the German assault on Poland. /…/ Nevertheless, the creation in the extreme of a false self during the war saved my mother’s life. The tragic consequence of this traumatic experience was that Alice Miller permanently carried two different personalities within. /…/ there was the tension of an essential paradox: the Jewish identity she had rejected now had to be hidden at any cost from her persecutors. The later life of Alice Miller /…/ was marked by the tension of moving continuously between these two extremes, exacerbated by the paradox of her Jewish identity.”

Utifrån Martins Millers biografi ter sig Alice Millers litterära livsverk vara en projicering av hennes egna inre konflikter, ett verktyg för att hålla skam och känslomässiga sår på avstånd. Det paradoxala mänskliga fenomenet, som kan beskrivas som en inre psykisk konflikt och/eller klyvning koncentreras exemplariskt i boken. Att dels praktisera och åsamka destruktivt beteende gentemot sina egna barn i sitt privatliv. Dels under hela sitt liv uttrycka och varna för dess skadliga konsekvenser offentligt. Vad motiverar en människa att till detta yttersta pris hålla sin egen historia på avstånd? Kan det vara så att Alice Millers vinst av att undanhålla sina tidigare erfarenheter, var att slippa smärta och lidelse? Utifrån detta resonemang måste det som undanhålls vara än mer smärtsamt, göra än mer ont. Människans förmåga att dissociera blir då ett hjälpande verktyg att hålla undan smärtsamma erfarenheter, till priset av en splittrad manifestation av omvärlden och sig själv. Det motsägelsefulla i Alice Millers teorier och ståndpunkter liksom hos andra individer med grövre psykisk komplexitet som schizofreni och olika typer av personlighetsstörningar, blir då logiska i sina starka försvar och sitt kaotiska motsägelsefulla beteende. Det leder mina tankar till vår samtid. Hur kommer behovet av inre läkning av känslomässiga sår att se ut, utifrån de utmaningar vi har framför oss med nya krig och klimatkatastrofer? Den magnitud av förflyttning av människor som i dag blivit en realitet, talar för att detta behov kommer att öka även för andra generationens överlevare – barnen.

Gustaf Lundh är samtalsterapeut och familjebehandlare.

Källor
Miller M. (2018) The True “Drama of the Gifted Child – The Phantom Alice Miller – The Real Person

Miller M., Blohm U. (2013) Translated interview: http://www.contemporarypsychotherapy.org/volume-7-no-1-summer-2015/interview-martin-miller

Stettbacher J. K. (1990) Om lidandet ska ha en mening Wahlström & Widstrand

Costa D.L., Yetter N., and DeSomer H.. (2018)  Intergenerational transmission of paternal trauma among US Civil War ex-POWs  PNAS

Rowland-Klein D-1., Dunlop R. (1998) The transmission of trauma across generations: identification with parental trauma in children of Holocaust survivors. Aust N Z J Psychiatry

Fromm M. G. (2014) Lost in Transmission: Studies of Trauma across Generations. The American Journal of Psychoanalysis 74(1)

Cassidy J. et. al. (2013) Contributions of Attachment Theory and Research: A Framework for Future Research, Translation, and Policy Dev Psychopathol. 25(4 0 2)

Sette G., Coppola G., Cassibba R. (2015) The transmission of attachment across generations: The state of art and new theoretical perspectives. Scandinavian Journal of Psychology Volume 56, Issue 3