Ett psykofarmakologiskt bibliotek

Åsa
Åsa Nilsonne tycker att det är svårt att rensa bland böckerna. Foto: Joel Nilsson.

Behåll värdefulla vänner i bokhyllan.

KRÖNIKA. Jag försöker förenkla mitt liv, göra mig av med saker jag inte kommer att behöva framöver och som inte ska sparas åt kommande generationer.

Garderoberna är inte så svåra. Hittar jag plagg jag inte haft på mig på tio år är sannolikheten att jag kommer att återupptäcka dem igen minimal.

Bokhyllorna är värre. Vilka böcker ska bort, vilka ska behållas? En del av dem har jag läst många gånger, en del inte alls, flertalet har jag läst igenom och sedan parkerat på obestämd tid.

Jag känner människor som aldrig läser om en bok, som frågar lite överraskat varför man skulle göra det. Andra läser om sina favoritböcker både fem och tio gånger, fortsätter att hitta nya bottnar eller detaljer som glidit obemärkta förbi.

Som ni förstår tillhör jag den andra kategorin. Nu tittar jag på mina böcker och funderar på vilka jag verkligen vill behålla.

Det är först av allt de användbara favoriterna. Böckerna som jag vet gör mig glad, lugn eller ledsen. Inspirerad, orolig eller trygg.

Inom psykiatrin talar vi ofta om vikten av att lära sig reglera sina känslor så att vi kan få dem att växa eller krympa när det behövs. Ett (av många) sätt att göra detta på är att läsa böcker som berör oss. Det blir ett slags litterär motsvarighet till ett litet psykofarmakologiskt apotek, eller en kontakt med en psykoterapeut som har öppet alla tider på dygnet.

De böckerna ska absolut vara kvar.

Sedan har jag böcker som betytt mycket en gång i tiden, men som visar sig inte ha så mycket att säga mig just nu. Dem behåller jag också, de är lite som strecken man ritade på dörrposten för att kunna se hur mycket barnen växte.

Sedan har vi de olästa. De som står där som oöppnade presenter som kan innehålla vad som helst. De måste vara kvar.

Till slut finns det några som får flytta.

Exempelvis en ovanligt tjock bok om världens ekonomiska system. Mitt intellekt säger att detta är något jag borde lära mig mer om. Men jag tar mig inte igenom boken. Jag har försökt flera gånger. Nu kastar jag  in handduken, lägger boken i högen som ska bort.

Eller kanske inte. Jag ställer tillbaka den. Man vet ju aldrig, en vacker dag kanske jag hittar både tiden och motivationen att läsa den.

Det var väldigt mycket lättare med garderoberna.

Åsa Nilsonne är professor emeritus i medicinsk psykologi, psykiater, psykoterapeut och författare. Hennes krönika publicerades först i Modern Psykologi 2/2019Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera


Gillade du den här artikeln? Stöd Modern Psykologis journalistik genom att swisha valfri summa till: 123 157 9937. Skriv ”MP Online” i meddelanderaden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s