Så funkar vår relation till husdjuren

Åsa Nilsonne och hunden Zelda. Artikeln publicerades först i Modern Psykologi 1/2019. Foto: Joel Nilsson.

Barbro sneglar på sin matte som ställt fram mat till katten Madi. Hon slickar sig runt munnen, men håller sig i skinnet för hon vet att hon inte får äta upp kattens mat. Men bara så länge matte är kvar i köket. I samma sekund som matte går därifrån kastar sig Barbro, som är en schapendoes-tik, över skålen.

Att hundar är riktiga ögontjänare vet vilken hundägare som helst, men det avfärdades länge eftersom det inte fanns några vetenskapliga bevis. Fram till 2013. Då gjorde professor Juliane Kaminski vid Portsmouth university en studie med hundar, en godisbit och en lampa. Resultaten visade att hundar kan sätta sig in i människans perspektiv. När lampan släcktes var hundarna fyra gånger mer benägna att sno åt sig godisbiten. Juliane Kaminski testade även med punktbelysning. När godiset var belyst och matte/husse satt i mörker tog hundarna inte godiset. Men när hundägaren var belyst och godiset låg i mörker förstod hundarna att hundägaren inte kunde se godiset och snappade åt sig det.
De senaste tjugo åren har forskningen om våra husdjur och deras relation till människan exploderat. Enligt vissa är det vi lärt oss en ögonöppnare i paritet med att vi ända in på 1980-talet opererade små barn utan bedövning, för att man inte trodde att de upplevde samma smärta som vuxna.
– I dag är det uppenbart för vem som helst att en hund har känslor, och vi är ganska säkra på att även grisar upplever saker, även om vi ännu inte kan mäta det, säger etologiprofessor Per Jensen, som nyligen utkommit med Djurens känslor: Och vår känsla för djur (Natur & Kultur).

Utvecklingen har gått från att titta på husdjuren som nyttovarelser till att intressera sig för hur relationerna ser ut till ägaren eller skötaren. 

Men det går så klart inte att dra alla husdjur över en kam – vårt förhållande till hunden är speciellt. Hunden är vårt äldsta husdjur, den har varit domesticerad i mer än 15 000 år och det har satt spår, förklarar Per Jensen.
– Den är bättre än sina vilda förfäder, vargarna, på att förstå vårt sätt att kommunicera.
Startskottet gick när primatforskaren Brian Hare insåg att schimpanserna som han studerade inte förstod de enkla gester som hans hund klarade av att läsa.
Han gjorde ett pektest, som publicerades i den vetenskapliga tidskriften Science 2002, där han undersökte om hundar kunde följa referenspunkter. Om man pekar eller tittar åt ett visst håll – förstår då hunden att man ska gå åt det hållet?
– Det stora var att schimpanserna inte förstod det. Inte heller socialiserade vargar förstod, men det gjorde däremot hundar, berättar Per Jensen.
Hundar är lika små barn i sitt sätt att uppmärksamma och läsa av oss. Relationen är ömsesidig och påminner om den som föräldrar och barn i två- till treårsåldern har. Det kan vara förklaringen till att så många plockar fram bebisrösten när de möter en vovsing.

År 2010 publicerades en studie i Behavioural processes om bordercollien Chaser, som lärt sig 1 022 unika namn på föremål. Och gränsen för hans inlärning var inte nådd. Han skulle troligen kunnat lära sig ännu fler om inte hans husse, psykologiforskaren John W. Pilley, slutade träna honom.
Chaser förstod verb som ”hämta” och ”släppa” och lärde sig namn på saker. Andra hundar har sedan visat sig begripa adjektiv som ”den blå bollen” och ”den lilla björnen”.
– Det är fantastiskt och skrämmande att vi inte har förstått hur mycket de förstår av vårt mänskliga språk. Folk säger ibland lite skamset att de pratar med sin hund, och så visar det sig vara helt rimligt, säger psykiatrikern, psykoterapeuten och författaren Åsa Nilsonne.
Hon menar att det inte var förrän de första hjärnavbildningsstudierna kom år 2012 som vi med säkerhet kunde säga att hundens känsloliv liknar vårt eget.
– Den nya forskningen om djur gör att vi måste ta deras känslor på allvar.
På magnetkamerabilderna har man kunnat se att hundars och människors hjärnor aktiveras på snarlika sätt. Bland annat liknar deras belöningssystem vårt.
Åsa Nilsonne har två kinesiska nakenhundar, Zelda och Nemi, som hon tävlar med i freestyle – koreograferade uppvisnings-program där hunden gör konster, och som verkligen bygger på samspel.
Men framför allt är hundarna sällskapsdjur. En uppgift som ställer höga krav på psykologisk kompetens enligt henne. ”Sällskapshunden lägger hela sin kraft och energi på att skapa en god relation till en varelse av en annan art – en som är långsam, inte kan tolka dofter, som hör dåligt och som dessutom inte lyssnar”, skriver hon i sin senaste bok Zelda: Psykologiska betraktelser (Brombergs 2018).

Japanska forskare har sett att hundar har en förmåga att göra oss lyckligare, öka vår samarbetsförmåga och även reducera stress. Nivåerna av hormonet oxytocin ökar hos båda när vi umgås. Och vi behöver inte ens klappa dem – oxytocin utsöndras även genom blickkontakt. De där bedjande hundögonen som tar kontakt och känner av, stärker relationen oss emellan.
– Charmerande människor är bra på att få oss att känna oss uppskattade, så även våra hundar. Det finns studier som visar att folk som lever ensamma får ännu större hälsoeffekter av att ha hund, säger Åsa Nilsonne.
Förutom att hundar precis som vi har samma uppsättning ”primära” känslor, som glädje, rädsla och hunger, så har de också ”högre” kognitiva känslor, som skam och en känsla för rättvisa – och de är känsliga för våra emotionella tillstånd.
– Djuren har en empatisk relation till oss. Det påverkar deras känslor och stressnivåer. I dag vet vi att en glad och vänlig ägare får glada vänliga djur, säger Per Jensen.
Att vi upptäckt att den psykologiska skillnaden mellan oss är liten har givetvis påverkat samspelet.
– Katter, hundar och hästar används som terapidjur, inte minst inom åldringsvård, där ibland gravt dementa människor börjar prata när det kommer in ett djur som tränger igenom alla spärrar.
I hemmiljön har man sett att barn med autism skapar starka band till sina husdjur och att det i sin tur ökar det sociala samspelet med såväl föräldrar som skola. Psykologen Kristina Byström, som arbetar med barn med neuropsykiatriska diagnoser vid Habiliteringen i Skövde, konstaterar att djuret bidrar till barnets psykologiska utveckling. I skolans värld har hund-assisterad pedagogik skapat stora rubriker, inte minst från allergiker. Men hundars närvaro verkar kunna påverka barns läs-, skriv- och talförmåga positivt.

”Hundterapi kan vara långt mer effektiv än vanlig tal- och språkterapi för barn”, skriver forskare i den vetenskapliga tidskriften Anthrozoös. I deras studie kunde de se att barn som led av afasi, alltså har svårt att kommunicera och forma ord, blev mer motiverade och öppna för kommunikation. De uttryckte sig också mer naturligt när de interagerade med hunden. ”Närvaron av hunden förbättrar relationen till terapeuten eftersom hunden distraherar barnets rädsla för terapi och stöttar det i terapisessionen”, skriver Kristýna Machová vid Czech university of life sciences i Prag, i ett pressmeddelande.
En av hundarna i Per Jensens bekantskapskrets ska bli läshund. Det kommer stort nu, säger han.
– Hundarna tränas i att vara empatiska och se intresserade ut och det kan räcka för att dyrka upp en del barns svårigheter att läsa.
Både svenska och internationella studier bekräftar att utbildade hundar kan motivera skolelever till att börja läsa eller läsa mer. De kan också locka hemmasittare tillbaka till skolan.
Den svenska experten på området är filosofie doktor i litteraturvetenskap. Helene Ehrianders stora vurm för hundar – hon har totalt åtta gathundar från Spanien och Portugal – tillsammans med hennes passion för läsning fick henne att ta initiativ till samverkansprojektet ”Bokhunden och Astrid Lindgren”.
– Jag var i USA och träffade organisationen R.E.A.D. De hade hållit på med läshundar i minst ett tiotal år där.
Bokhunden är ett pedagogiskt verktyg, där man i första hand delar en upplevelse. Barnet läser för hunden, som lyssnar uppmärksamt utan att kritisera eller döma.
– När barnen blir trygga går läsningen bättre. Det är stor skillnad jämfört med att skicka ut dem i korridoren med en specialpedagog. Det anses vara en vinstlott att få läsa med hunden.
Det treåriga projektet vid Linnéuniversitetet har även omfattat utbildning av 25 hundar och hundförare.
– Min lilla Arabella har en sådan yrkesstolthet. Hon sätter sig bredvid min arbetsväska på morgonen, säger Helene Ehriander som, tillsammans med kollegan Ewa Bergh Nestlog, fått en artikel klar för publicering i en internationell vetenskaplig tidskrift. Studien visar hur barn tar med sig hundarna in i sina litterära föreställningsvärldar.
– Det handlar om hur barnen och hunden bildar ett team och hur man kan använda sig av den unika relationen för att stärka barnet.
Det tar oss tillbaka till hundars förmåga till inlevelse.
För de känner inte bara av sorg, stress, oro och nedstämdhet, utan har även en drift till det vi upplever som tröst. Men att gå så långt som Åsa Nilsonne gör i sin bok – att säga att vissa hundar kan känna in var man har ont och genom att placera sig där också bidra till läkning – det vill inte Per Jensen göra.
– Men all forskning de senaste tjugo åren har lärt mig att inte avfärda något. Det kan mycket väl vara början till ett vetenskapligt experiment.

 

Håkan med hundarna Tass och Snö. Foto: Rebecka Uhlin.

”Jag mår 
bättre när 
jag får vara nära djuren”

Håkan Sörensen. Optiker. Hundmänniska.

”Det finns de som lite retsamt säger att hundarna är min accessoar. Och det kan ligga något i det. Jag kan inte tänka mig ett liv utan hundar. De är en del av mig. Jag känner mig inte bekväm i kostym – jag är ingen kostymmänniska, men jag är en hundmänniska.

Jag vill inte ha en stor dyr klocka eller bil, utan jag mår bättre när jag får vara nära djuren och naturen.

Som mest har jag haft fyra hundar samtidigt. Nu har jag siberian huskyhundarna Tass och Snö. Jag lever med dem, pratar med dem och har med dem överallt. Jag älskar att resa med mina hundar – en resa utan dem är en tråkig resa. Vi har en otroligt nära relation som är väldigt tillfredsställande. En värme och en trygghet – man är inte ensam.

Ju äldre jag blir desto mindre behov känner jag av att vara med människor, om man bortser från min familj. Jag väljer många gånger att bara vara med mina hundar. Samtidigt är hundarna en dörröppnare och jag har träffat så många fantastiska människor som jag aldrig skulle ha träffat om jag inte hade hundarna. ”

 

 

Ulrika med hästen Precis. Foto: Rebecka Uhlin.

”Det är väldigt bekräftande när man är svajig”

Ulrika Hjalmarson Neideman. Programledare för Kropp & Själ, SR P1. Hästägare.

”När han hör min röst gnäggar han för han vet att han kommer att få en morot. Det är väldigt bekräftande när man är svajig. För mig har det varit rena överlevnadskuren att ha häst, eftersom jag gick på cellgifter och inte jobbade på ett halvår. Det var skönt att vara tvungen att gå dit varje dag. I samma kläder och med min lilla mössa på huvudet. Där var det ingen som tänkte på det, där var jag helt normal under en tid då inget annat var normalt. Det var otroligt helande att mocka, rida, promenera, packa höpåsar. Att hålla sig igång oavsett om man kände sig klen eller deppig.

Han heter Precis. Jag köpte honom i födelsedagspresent till mig själv när jag fyllde 50. Vi tävlar i dressyr, och allt man grubblar över försvinner när man kliver upp. Det är svårt och långsamt, handlar om att bli ett med hästen. Man måste ha fokus. Det är på allvar men inte på liv och död. När det går dåligt på en tävling surar vi i tio minuter, sedan går vi och fikar och tittar på de andra. Det är roligt att ha något man brinner för, särskilt när man är sjuk.”

 

 

Viktoria med dvärgvädurskaninen. Foto: Rebecka Uhlin.

”Jag blir 
mjukare av att vara med kaniner”

Viktoria Myrén. Författare och skrivlärare. Kaninälskare.

”Min dotter köpte två dvärgvädurskaniner och började med kaninhoppning. Det är inte en jättehipp sport – det mjuka verkar smitta av sig på dem som håller på med det. Man kan vara lite eljest. Alla sorters barn och ungdomar får plats.

Vi har superhopparen Wisla, snälla Sune som har så långa öron att han trampar på dem, blondinen Myran, bitchiga Vega och nerviga Billy. Sådana personligheter. Jag är så förvånad över hur mycket de betyder. När de äter banan vibrerar hela rumpan för banan är det godaste de vet. I hagen gör de glädjeskutt upp i luften och åt sidan, och det är så skönt att hålla i något som är mjukt och som tycker om en tillbaka.

Jag tror att de limmar ihop oss som familj. När min sons coola femtonåriga moppekompisar kommer över och kaninerna skuttar fram går det inte att vara så tuff. Jag tror att jag också blir mjukare av att vara med kaniner. Hade någon sagt till mig att jag skulle ha husdjur och bli tokig i kaniner, hade jag aldrig trott dem.”

Sara Hammarkrantz artikel publicerades först i Modern Psykologi 1/2019: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera


Gillade du den här artikeln? Stöd Modern Psykologis journalistik genom att swisha valfri summa till: 123 157 9937. Skriv ”MP Online” i meddelanderaden.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s