Vårda humorn i relationen!

När vi säger att vi vill ha en partner med humor, så menar vi nog egentligen någon som har samma typ av humor som vi själva har – någon som vi kan ha roligt ihop med. För att leva ihop med en lustigkurre, som skämtar i tid och otid, är inte nödvändigtvis det som gör oss lyckliga. Snarast handlar det om att kunna skratta ihop med sin partner – oavsett om det är kring dumheter som ingen utomstående skulle tycka var kul. Det är slutsatsen i en metastudie som gjordes vid University of Kansas i USA, där forskare analyserade 39 olika studier med sammanlagt 150 000 deltagare om just humor i kärleksrelationer.

Att det handlar om att skratta ihop, med betoningen på att göra något tillsammans, håller psykologen och psykoterapeuten Anders Nyman med om.
– Skrattet brukar ju sägas vara den kortaste vägen mellan två människor och det är nog sant, men det handlar om att man delar något som man hittat tillsammans. Det är inte bara roligt, utan värdefullt. Paret delar en upplevelse, något unikt för dig och mig, som stärker ”vi:et”. Man skrattar ju inte heller ihop med alla – det kan vara sällsynt, säger han.

Kan man skämta med sin partner tyder det också på att en trygghet finns, menar
Anders Nyman. Och sådant växer fram över tid. Ju längre man har varit ett par, ju tryggare brukar man bli med varandra.
– Man blir med tiden ofta mindre misstänksam och säkrare i sina tolkningar av varandra. Man ger inte den andres sätt att vara en innebörd som inte finns, utan är trygg med vad man tror att den andra uttrycker. Känner man sig säker kan man också lättare släppa fram sin lekfullhet och slappna av mer.

Kanske kan det förklara varför äldre par bråkar mindre och skämtar mer med varandra. För så är det, hävdar i alla fall de psykologiforskare vid University of California, Berkeley, som följt 87 gifta par och studerat deras beteende och interaktioner under loppet av 13 år. Ju äldre de blev, desto mer ömhet och humor fanns dem emellan.

Några som känner igen sig i den beskrivningen är Lena och Ove, som nu är 69 respektive 73 år gamla.
– Vi har varit gifta i 46 år och har roligare nu. Jag tycker att vi skrattar mer tillsammans än vi någonsin gjort, säger Lena.

Ove instämmer, och tycker att det ibland är det bästa sättet att hantera att man exempelvis blir äldre.
– Folk dör och världen är helt upp och ner, då måste man nästan kunna skratta åt det ibland. Dessutom har man ju varit med ett tag nu, upplevt mycket och det är inte lika mycket som förskräcker. Man tar nog lite lättare på tillvaron över lag när man blir äldre, säger Ove.

Och visst spelar ålder och var man befinner sig i livet roll. Det kanske inte finns lika mycket utrymme för lekfullhet eller närhet till skratt när man är mitt i småbarnsåren som när man är pensionär.

– Och ju längre man har levt ihop, desto mer har man har lärt sig om vad den andra tycker är kul. Man hittar lättare fram till varandra, vilket ju kan göra att skrattet ligger närmare till hands, säger Anders Nyman.

Lena säger att deras barn tycker att hon och Ove har börjat använda mer galghumor på äldre dar, och att de skämtar mer på varandras bekostnad nu än förr.
– Det stämmer nog, fast det är ju inte på ett elakt sätt. Men vi kan båda göra oss lustiga över oss själva och över den andra mer nu än när vi var yngre. Vi skojar sinsemellan ganska mycket om ålder – att vi blivit skröpliga gamlingar och så, säger hon.

Att kunna skratta åt sig själv kan vara en annan nyckel till en bra relation. Det visar en tysk studie från Martin Luther-Universität, Halle-Wittenberg, där psykologiforskare i en enkätintervju frågade 154 heterosexuella par om skratt, humor och hur de kände inför att bli skattade åt. Forskarna kom fram till att om båda parter hade ungefär samma inställning till att skoja och skratta åt något, verkade det ha positiva effekter på deras relation. Personer som gillade att få andra att skratta åt dem var ofta också nöjda med sin relation i stort. De som däremot hade svårt att hantera eller ogillade att någon skrattade åt dem, var också ofta missnöjda i sina relationer och misstrodde oftare sin partner.

Psykologen Anders Nyman menar att detta att kunna skratta åt varandra återigen handlar om en trygghet som växer med tiden, men poängterar att hur trygg man känner sig även har att göra med ens egna tidiga upplevelser. Vissa har svårare att känna tillit, och rädslan för att bli övergiven väcks lättare om man bär på sådana erfarenheter.
– Att gå in i relation innebär alltid en risk för att bli övergiven och hur rädd man är för det påverkar hur mycket man vågar släppa efter. Vissa kan vara väldigt måna om sin värdighet och har lätt för att bli sårade. De kan vara rädda för att bli skrattade åt just för att de under uppväxten har blivit hånade, förnedrade eller haft en känsla av underläge.

Men han tror inte att det per automatik behöver vara ett dåligt förhållande för att den ena har svårt för självironi. Skrattet kanske blir mer svårfunnet då, men möjligen också än mer värdefullt när man väl hittar det.

Under sina många år som parterapeut har Anders Nyman också sett hur skratt använts på direkt motsatt sätt. Han nämner hånfullhet, där personen skrattar åt att den andra gör bort sig eller mår dåligt. Det är snarast att betrakta som ett slags sadism och är väldigt skamstyrt – man gör sig av med sin egen skam genom att skratta åt andra, menar han.
– Och så finns de som liksom flabbar sig igenom tillvaron och har en tendens att skratta bort saker. Skrattet blir då ett sätt att hålla något ifrån sig. I parterapi ser man det ibland – exempelvis om det handlar om otrohet – att den ena personen sitter och ler precis som om det var något roligt och för att visa sig oberörd. Det förminskar den andra och är i allra högsta grad ett hinder för närhet, säger Anders Nyman.

Lena har tidiga minnen av att det skojades och skämtades runt henne under hela uppväxten, medan Ove berättar att det inte skrattades särskilt mycket i hans familj.
– Speciellt inte mina föräldrar emellan. Jag kan inte komma ihåg att det vare sig skämtades eller skrattades så mycket. Det är nog faktiskt Lena som lockat fram skrattet i mig, säger han.

Sådant blir Anders Nyman glad av att höra. Han tycker att det är fantastiskt när par pratar om att de lärt sig något av varandra – och tror att skrattet är en bra väg till en gemensam tillit.

Men därmed inte sagt att det är helt kört bara för att man inte har en relation där det skojas friskt hela tiden, tillägger han.
– Nej, som sagt så handlar det nog egentligen mindre om själva skrattet och skämtandet, och mer om att stärka känslan av vi har något som är speciellt för oss och som vi har byggt ihop. För vissa rör det sig om interna skämt och för andra kan det vara något annat. Det handlar om att hitta kanalerna till varandra.

Ove och Lena heter egentligen något annat.