Venezuela: Landet utan mediciner

w-mq_universitetssjukhuset_fix
Den psykiatriska avdelningen på Universitetssjukhuset saknar 71 glödlampor och strömavbrott är vardag. Foto: Manaure Quintero.

I Venezuela har den psykiska ohälsan ökat med hundra procent under den ekonomiska krisen. Samtidigt har bristen på psykofarmaka stigit till 90 procent. Allt fler patienter betalar med sina liv.

Han befann sig i en lägenhet på våning 16 när han plötsligt ursäktade sig och gick ut på balkongen. Lyfte sina ben över balkongräcket. Såg ut över staden Valencia som glittrade av hundratusentals fönster framför bergstopparnas blå silhuetter. Så släppte han taget.

Den 52-åriga bildläraren Luis är en av allt fler venezuelaner som tagit sitt liv. Den ekonomiska kris som utarmat landet sedan 2013 har ökat de psykiska sjukdomarna med det dubbla, enligt landets psykiatrikerförbund. Samtidigt har krisen resulterat i en 90-procentig brist på psykofarmaka. Priserna på läkemedel har stigit med hundratals procent de senaste åren och tvingar merparten av patienterna inom psykiatrin att avstå från behandling.

När Luis vän sedan 35 år, Marianella Guevara, fick telefonsamtalet om hans död mindes hon hur Luis beskrivit plötsliga panikattacker. Hur han tre månader tidigare sagt sig vara besatt av en mörk tanke om att ta sitt liv.
– Under sitt sista år tappade han 15 kilo. Han behövde antidepressiva och antipsykotiska tabletter men hade inte råd. En ask mediciner kostade som hans månadslön.

En månad efter Luis självmord snurrar Marianella Guevaras tankar kring vad hon inte gjorde för att hjälpa honom. Det är februari 2018 och luften är tung av fukt från det karibiska havet några mil bort. Bilhorn och bussmotorer skränar i bakgrunden. Här, vid Marianella Guevaras hemkvarter i centrala Caracas, demonstrerade hundratusentals människor under våren 2017 mot regimen och bristen på förnödenheter. Marianella Guevara brukade gömma sig i makens mörkrum när tårgas trängde in genom fönsterspringorna. Ibland skickade hon meddelanden till Luis.
– Luis bodde i en stadsdel med mycket sammandrabbningar. Han absorberade sinnesstämningarna omkring sig som den konstnärssjäl han var. Och han har alltid haft låga perioder. Men oroligheterna på gatan aktiverade något hos honom som slutade i en svår depression.

Psykologen Yorelis Acosta arbetar för Caracas största universitet, Universidad central de Venezuela, med att kartlägga den ekonomiska krisens sociala effekter. Hennes kontor är beläget i en stadsdel som nästan är dödstyst. Över träden svävar svarta gamar och ett stenkast bort skymtar Caracas bårhus. Enligt Yorelis Acosta anländer minst en självmördad kropp om dagen. Hennes egen statistik är ännu inte färdig, men i början av 2018 rapporterade organisationen Observatorio Venezolano de violencia att antalet självmord ökat trefaldigt sedan millennieskiftet.
– Krisen syns i människors ansikten. Du påverkas när alla i din närhet känner sig ledsna och uppgivna. När folk hela tiden pratar om de ekonomiska svårigheterna, säger hon.

Caracas tunga luft bär inte bara på havsfukt. Den tyngs av sorgen från de barn vars lekar numera handlar om att leta mat. De familjer som flytt utomlands och de gamla som lämnats kvar. Desperationen i samhället har fått psykiskt friska att insjukna, och psykiskt sjuka att bli sjukare. Venezuelas psykiatrikerförbund uppger att landets mentalsjukhus i dag tar emot dubbelt så många patienter som 2013.

Psykiatrikern Ernesto Rodríguez berättar att sjukhusen endast kan lägga in en liten del av dessa. Bristfällig utrustning och tomma medicinförråd har tvingat läkarna att skriva ut tusentals patienter de senaste fyra åren. Som chef för den psykiatriska avdelningen vid Universitetssjukhuset i Caracas måste han allt oftare avvisa patienter i dörren.
– Många kommer från andra inrättningar som har kollapsat eller stängt ner. Eller för att de inte fått någon hjälp från primärvården. Varannan vecka måste jag neka plats eftersom vår avdelning är överbelagd, säger Ernesto Rodríguez.

En gång i tiden var hans sjukhus ett av Sydamerikas mest påkostade. Ännu stoltserar exteriören med flaggstänger på parad med vajande palmer. Sjukhusbyggnaden utsågs till världskulturarv år 2000 för sin modernistiska arkitektur. Ernesto Rodríguez minns när sjuka vallfärdade hit från hela Latinamerika.

Nu växer ogräs vilt kring palmernas rötter. Korridoren vi går in i är mörk. Ernesto Rodríguez berättar att psykiatriavdelningen saknar 71 glödlampor. Strömavbrott är vardag. Han har minskat sängplatserna med hälften, eftersom man inte kunnat spola i en av avdelningens två toaletter på ett halvår.

Men det allvarligaste problemet är tillgången till läke-medel, säger han.
– Vi har väldigt lite psykofarmaka åt patienterna. Sedan krisens början har vi letat mediciner för tre månader åt gången, för vi har tänkt att snart ordnar det sig. Men nej. Efter tre månader letar vi på nytt. På helgerna saknas även de nödvändigaste preparaten.

Varje morgon tar Ernesto Rodríguez sin bil och kör till organisationen Acción solidaria, som donerar läkemedel till behövande.
– Har ni antipsykotiska medel? Mediciner mot epilepsi? Ångestdämpande eller antidepressiva? brukar han fråga.

Acción solidaria är ett av få initiativ som distribuerar läkemedel från utlandet, främst från den venezuelanska diasporan i Europa och USA. President Nicolás Maduro har avvisat internationell humanitär hjälp till de offentliga sjukhusen för att undvika en ”beroendeställning till utländska intressen”. Att skicka läkemedel till eller inom Venezuela är dessutom förbjudet. Förfrågningarna på organisationens mediciner, som levereras privat till deras anspråkslösa dörr, ökade med ungefär 500 varje månad under slutet av 2017.

Om psykiatrikern Ernesto Rodríguez inte hittar läkemedlen åker han till Universitetssjukhusets apotek. Ibland finns något av preparaten där. Oftare gapar hyllorna tomma. Som ett resultat tvingas personalen ibland spänna fast våldsamma patienter vid sängarna i brist på annan behandling.

Läkemedelsbristen tynger landets psykiatriker, enligt Wadalberto Rodríguez, som är ordförande för Venezuelas psykiatrikerförbund.
– Tänk dig den enorma ångesten i att skriva ut mediciner som skulle kunna hjälpa, men inse att de sannolikt inte kommer att få tag på preparaten. Den ångesten lever vi läkare med varje dag, säger han.

Wadalberto Rodríguez talar med visshet. Han arbetar vid Vargassjukhuset i Caracas, där han varje vecka måste konfronteras med psykiatrikerns största misslyckande – att en patient avslutar sitt liv. Självmord är den vanligaste konsekvensen av bristen på psykofarmaka som han noterat.
– Våra patienter vet att de har små chanser att tillfriskna. De med svåra depressioner, bipolär sjukdom och schizofreni vet att utan mediciner kommer de att brytas ner psykiskt på ett sätt som inte inträffat annars. Och en del av dem ser självmord som enda utväg, säger Wadalberto Rodríguez.

De som har råd söker sig till privata kliniker. Venezuela har ett av världens mest privatiserade sjukvårdssystem, som förses med apoteksvaror via personliga nätverk och dyra smugglare. Jesús Córdova är landets ledande expert på elektrokonvulsiv behandling, ECT, och driver en av Caracas mest exklusiva psykiatrikliniker.
– I den privata vården hittar vi mediciner på ett eller annat sätt. Dyrt, men vi hittar dem. Vi är våra klienters sista hopp så för mig är det uteslutet att säga ”finns inte”. Ibland får jag betala medicinerna ur egen ficka. Det gjorde jag senast i fredags.

Ändå drabbar läkemedelsbristen alla delar av samhället, menar han.
– Jag kan hitta ett märke på apoteket i dag men om två veckor finns det inte kvar. Så jag måste byta. När medicinerna byts ut hela tiden blir patienten bättre, sedan sämre, sedan bättre, sedan sämre …

Vi sätter oss på en regnfuktig cementbänk mellan perfekt ansade blomsterrabatter. En bit bort sitter patienter och dricker kaffe under ett parasoll. Miljön påminner mer om ett hotell än en institution, och universitetssjukhusets mörka korridorer känns långt borta. Bredvid oss sätter sig en man med en lockig kalufs som liknar karaktären Billys i den klassiska psykiatrifilmen Gökboet från 1975.
– Jag har aldrig accepterat att jag är bipolär. Under flera år har jag varit utan mediciner och tänkt att jag kommer att bli bättre, suckar han och fortsätter:
– Så jag fick elchocksbehandling för ett år sedan …
– Och i morse, påminner Jesús Córdova.

Mannen ser först konfunderad ut och skiner sedan upp.
– Ja, det har du rätt i!

Att patienten tillfälligt förlorar korttidsminnet är en vanlig effekt av ECT-behandling. Hos Jesús Córdova används den ofta som en akutåtgärd på bipolära, schizofrena och självmordsbenägna personer som gått kritiskt länge utan mediciner. Han berättar att efterfrågan på klinikens behandlingar ökade med det dubbla under 2017 jämfört med året innan.
– Efterfrågan är större efter-som medicinbristen gör att klienterna insjuknar oftare. En patient som tidigare hade ett återfall om året, eller var-annat år, insjuknar nu två till tre gånger om året, förklarar Jesús Córdova.

Mannen på bänken arbetar med affärer i kryptovalutan bitcoin vilket skyddar honom mot Venezuelas skenande inflation. Det gör honom till en av få som har råd att betala för Jesús Córdovas behandling. För de övriga återstår inte många alternativ. Marianella Guevaras samvete lättar något för varje dag med insikten att hon inte kunde göra mer för Luis. All tid och ork går till hennes senildementa mamma som behöver samma antidepressiva mediciner.
– Apoteksturnén avtar aldrig. En gång besökte jag elva apotek under en dag. Det har blivit en nationalsport, säger hon och skrattar mörkt.

Ibland ber Marianella Guevara en vän att ta med sig mediciner från sina jobbresor till Mexiko. Hennes styv-dotter är apotekare i Spanien och skickar askar med reklamerade eller snart utgångna preparat. Alltid med risk för att förpackningarna ska konfiskeras i tullen eller leda till åtal för läkemedelssmuggling.
– Nu har vi mediciner för sex månader. Efter det vet jag inte vad som kommer att hända. Jag ger mamma en del av den ordinerade dosen, delar tabletterna för att de ska räcka längre, säger hon.

Själv är hon trött. Marianella Guevara säger att hon till följd av händelserna runt omkring lider av en djup depression. Hon försöker att läsa böcker och distrahera sig från verkligheten. För att ha råd med psykofarmaka till sin mamma avstår hon från egna, men hon har bett organisationen Acción solidaria om hjälp.
– De svarade att lagret var slut.

Flykten från vården
• Under början av 2000-talet inleddes ett förstatligande av Venezuelas läkemedelsföretag. Under den ekonomiska krisen har statens import av substanser till medicintillverkningen sjunkit drastiskt. Det har lett till att merparten av fabrikerna i dag är stängda.
• Obetalda skulder har fått utländska läkemedelsleverantörer att upphöra med leveranser till Venezuela, eller kräva direktbetalning i dyr utländsk valuta.
Enligt frivilligorganisationen Convite uppgick läkemedelsbristen till 90 procent i september 2017.
• I mars 2017 deklarerade president Nicolás Maduro att han bett FN om hjälp för att lösa bristen på mediciner. I juni 2017 svarade hälsominister Luisana Melo inför den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, att ”regeringen garanterar preparat med samma aktiva ingredienser” som etablerade läkemedel.
• Mellan 2013 och 2015 sjönk antalet inlagda patienter i psykiatrin med mer än en fjärdedel, enligt socialdepartementet.
• Mer än 20 procent av Venezuelas läkare har lämnat landet sedan 2014.

5 x Venezuela
Folkmängd: 31 miljoner.
Största städer: Huvudstaden Caracas
(5 298 000 invånare), Maracaibo (2 451 000 invånare), Valencia (2 044 000 invånare).
Språk: Spanska är officiellt språk, därutöver talas ett 20-tal urfolkspråk.
Största religion: Katolicism.
Negativ tillväxt: Venezuela har världens största kända oljereserv. Oljeindustrin står för 95 procent av landets export-inkomster. Venezuelas ekonomi började uppvisa en negativ tillväxt år 2013. Den ekonomiska krisen har fördjupats sedan priset på olja kraschade 2014. I dag har landet världens sämsta tillväxt (minus 18 procent) och världens högsta inflation (2 616 procent under slutet av 2017). Under slutet av 2017 krävdes 63 minimilöner för att täcka en familjs basala matbehov. Enligt FN lever minst hälften av befolkningen i dag i extrem fattigdom.

Linnea Fehrms reportage publicerades först i Modern Psykologi 4/2018Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s