Bli en mer empatisk förälder i 3 steg

wwwParenting.jpg
I psykologen Ross Greenes samarbetsmodell har både förälder och barn inflytande. Illustration: Graham Samuels.

Samarbeta bättre med ditt barn med hjälp av Ross Greene.

Glöm tjat, belöningar, time-out och bestraffningar. Med hjälp av den amerikanska psykologen Ross Greene kan du vara förälder på ett sätt som i stället fokuserar på samarbete med ditt barn. Grundtanken som Ross Greene utgår ifrån är att barn uppför sig väl om de kan. Han menar att det oftast är barns färdigheter snarare än motivation som brister när de inte uppför sig som omgivningen förväntar sig. När Ross Greene skrev boken och myntade begreppet Explosiva barn för 20 år sedan, var han inriktad på utmanande barn, ofta med neuropsykiatriska diagnoser. Men i sin senaste bok, Att växa tillsammans: Du och ditt barn genom livet, använder han samma principer för att hjälpa familjer med helt ”vanliga” barn. Sin modell kallar han collaborative and proactive solutions, CPS, samarbetsbaserade och proaktiva lösningar på svenska.

Som vuxen är det lätt att reagera på barns beteende, medan det snarare är mer fruktbart att identifiera de bakomliggande orsakerna, menar Ross Greene. För honom är det oönskade beteendet bara det sätt som barnet ”kommunicerar att förväntningar och färdigheter inte är förenliga”. ”Detta är febern – symtomet.”

Bland de metoder som är mindre lyckade – men inte helt ovanliga – när barnet inte lever upp till förväntningarna finns:

• att lösa problemet åt barnet,

• att kräva att barnet lever upp till förväntningarna,

• att förklara varför det är viktigt att barnet lever upp till förväntningarna,

• att peppa barnet,

• att bryta ner barnet,

• att bestraffa och belöna.

Gemensamt för dessa metoder är att ingen av dem hjälper barnet att utvecklas. Tvärtom är de enkelriktade och lämnar barnet utanför – och bör bara användas i undantagsfall. Målet som vuxen är i stället att hjälpa barnet att upprätthålla balansen mellan förväntningar och barnets personlighet och förmågor. För många föräldrar kan det här kännas som att man ger avkall på sin auktoritet, men Ross Greene menar att hans idéer handlar om en balans mellan Tyrannien och Slappedonien, en förlovad dal som han kallar Samarbetien. I Samarbetien har ömsesidigt inflytande ersatt ensidig kontroll – och det är både förälder och barn som ska ha inflytande.

Obs: För att komma till rätta med återkommande problematiska beteenden hos barnet är det sällan bra att reagera mitt i stundens hetta. I stället gäller det att arbeta proaktivt, vid en neutral situation.

Ross Greenes modell har tre steg:

1. Visa empati. Det första steget är att du samlar information från ditt barn, för att förstå barnets tankar kring ett olöst problem. Det är lätt att som vuxen tro att man vet vad barnets problem handlar om och hur det ska lösas. Men utmaningen här är att inte lära ut något eller avfärda och förminska sitt barns tankar. För att få så bra information som möjligt är hur, var och när bra frågeord. Men att fråga varför ska man däremot göra med försiktighet, enligt Ross Greene. Då får du nämligen ofta en teori som barnet har hört från någon vuxen som svar. Han exemplifierar med en fyraårig flicka som gav honom följande förklaring till att hon uppförde sig illa i hemmet: ”Jag gör det för att jag får negativ förstärkning.” Som sagt, om du vill slippa höra andra vuxnas paketlösningar så undvik varför-frågan. På samma sätt menar Ross Greene att det är klokare att fråga vad barnet tänker än vad hen känner, med förklaringen att de tankarna ger mer användbara svar än känslorna.

Innan du ger din egen bild i steg två är det bra att sammanfatta det barnet berättat för dig, så att du försäkrar dig om att du uppfattat saken rätt och inte missat någon väsentlig del av problemet.

2. Definiera problemetSakta i backarna! I steg två är det lätt att som vuxen skynda och föreslå lösningar på problemet. Men här handlar det snarare om att du ska ge din bild av situationen inför att du och ditt barn gemensamt kommer fram till en lösning. Obs: Att än en gång påpeka att barnet inte lever upp till förväntningarna räknas inte som att ge din synpunkt. Däremot är det fruktbart att berätta om hur du tycker att det olösta problemet påverkar ditt barn och andra. Här gäller det återigen att inte avfärda eller förminska barnets bild när du ger ditt perspektiv.

3. Bjud in. I det tredje och sista steget diskuterar du och barnet er fram till en lösning som är både realistisk och som tar hänsyn till båda era perspektiv. Återigen: Det är inte du som löser problemet åt barnet, utan det handlar om samarbete. Som inledning kan du summera dina och barnets synpunkter från steg 1 och 2. Därefter är det bra att låta barnet komma med förslag på lösningar först. Det visar att du är intresserad av barnets idéer och barnet får öva på att själv komma på lösningar. Hjälp till självhjälp!

Hur ska du då agera i ett mer pressat läge? Idealet är så klart att du redan har gjort de här tre stegen vid en mer avspänd tidpunkt, så att ditt barns återkommande problem är om inte borta så i alla fall mildrat. Men i situationer där de här tre stegen inte är tillämpbara rekommenderar Ross Greene att man modifierar och anpassar eller lägger förväntningarna åt sidan, åtminstone tillfälligt. Det här handlar inte om att ge upp som förälder, utan det här alternativet kan motiveras med principen att välja sina strider. Det kan också handla om att medvetet foga dig efter barnets förmågor och personlighetsdrag, eller att ge barnet en chans att lösa problemet på egen hand. 

Glöm inte: Att vara förälder handlar inte bara om att ha en bättre relation med sitt barn, det handlar också om att hjälpa barnet att främja goda egenskaper. Det du och ditt barn odlat genom det samarbetsbaserade föräldraskapet handlar om några av människans godare sidor: empati och ärlighet, förmåga att lösa oenighet utan konflikter och att se situationer från andras perspektiv. Inte så illa, eller hur?

Jonas Mattssons artikel är baserad på Ross Greenes bok Att växa tillsammans: Du och ditt barn genom livet (Studentlitteratur 2017) och publicerades först i Modern Psykologi 8/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera


Gillade du den här artikeln? Stöd Modern Psykologis journalistik genom att swisha valfri summa till: 123 157 9937. Skriv ”MP Online” i meddelanderaden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s