Från ”vi och dom” till nudging

9789127819979_0_
Gruppens grepp: Hur vi fördomsfulla flockvarelser kan lära oss att leva tillsammans av Mikael Klintman, Thomas Lunderquist och Andreas Olsson ges ut på Natur & Kultur.

Så kan grupptänkandet bli konstruktivt.

RECENSION. Det var efter andra världskrigets fasor som den polskfödde psykologen Henri Tajfel gjorde de socialpsykologiska experiment som ledde till begreppen ”ingrupp” och ”utgrupp”. Han hade själv flytt diskrimineringen i Wloclawek redan innan staden 1939 blev den första där judarna tvingades bära den gula davidsstjärnan på bröstet. När han återvände efter kriget var ingen i hans familj och bara några av hans barndomsvänner kvar i livet. Med sitt minimal group paradigm kunde han och hans kolleger visa hur lite som krävs för att vi ska sortera in oss i ”vi” och ”dom” med påföljande fördomar och upp- och nedvärderingar. Bland annat delade de in testgrupper i de som gillar konstnären Paul Klee och de som föredrar Wassily Kandinsky.
För den som någonsin befunnit sig på en skolgård med rivaliserande subkulturer är det här välbekanta iakttagelser, eller för den delen på närmaste fotbollspub – eller för den som likt Henri Tajfel har erfarenhet av folkmord.

En central tanke hos Henri Tajfel var att det här inlemmandet i gemenskap, som ställs i konflikt mot andra grupper, stammar ur väldigt mänskliga psykologiska mekanismer. Att de här mekanismerna i sig varken är goda eller onda är något som Gruppens grepp (Natur & Kultur 2018) tar fasta på. Boken är författad av journalisten Thomas Lunderquist, som bland annat leder Filosofiska rummet i SR P1, Mikael Klintman, sociologiprofessor vid Lunds universitet, och Andreas Olsson, docent i psykologi och forskare i affektiv neurovetenskap vid Karolinska institutet. De avväpnar tidigt det naturalistiska misstaget, tanken att något borde vara på ett visst sätt för att det ser ut så i naturen. De varnar lika mycket för det moralistiska felslutet, som är det önsketänkande som gör att vi kan blunda för biologisk kunskap om exempelvis genetiska skillnader, för att vi är rädda för att det skulle kunna stå i konflikt med exempelvis ideal om jämlikhet.

I stället lyfter författarna fram vår förmåga att, genom kunskap om det mänskliga psyket, kunna välja att agera prosocialt och konfliktdämpande – eller välja att förstärka gruppmekanismernas destruktiva och särande tendenser. Gruppen har ju potential för att odla både gemenskap och omsorg – och aggression utåt eller inåt, som i hederskulturens kontroll av familjens medlemmar.

Det är en väldigt resonerande bok, som avslutas med en appell till handling: ”Så vad ska man göra?” Författartrions svar är en uppfriskande lista där nudging-strategier, en litteraturkanon och strukturella ingrepp samsas. Med beteendedesign kan vi utnyttja vår vilja till gruppgemenskap för att få människor att exempelvis agera klimatsmart eller ändra normer för mångfald i arbetslivet. Med litterär bildning kan framför allt pojkar, som på gruppnivå tycks behöva en extra skjuts där, träna upp sin empati. Och varför inte anonymisera prov i skolan, för att undvika lärarnas omedvetna gynnande och diskriminerande?
Jonas Mattssons recension är hämtad ur Modern Psykologi 1/2019: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s