Anna Odells levande charader

Konstnären Anna Odell plockar isär sitt och Mikael Persbrandts jag i sin nya film.

Ända sedan sitt examensarbete, Okänd kvinna 2009–349701 vid Konstfack år 2009, har konstnären Anna Odell utforskat relationen mellan fakta och fiktion, sanning och påhitt – gärna med psykologisk krydda. I Okänd kvinna iscensatte hon en tidigare upplevd psykos och tvångsintagning på psykakuten. I långfilmen Återträffen fortsatte hon att blanda verkligt stoff med fiktiva element. I filmen iscensatte hon en återträff med de skolkamrater som mobbat henne under hennes uppväxt.

Vad som är sant och vad som är falskt i hennes nya film, X&Y är inte heller så lätt att säga. I filmen förhör hon och skådespelaren Mikael Persbrandt varandra i en studio där de bor inlåsta under en period. Allt för att komma fram till en sannare bild av vilka de egentligen är, bakom mediebilderna.

– Strax efter att jag var klar med Återträffen började jag intressera mig för alfahannen som begrepp. Genast visste jag att jag ville jobba med Mikael Persbrandt. Tänker man alfahanne och skådespelare i Sverige är det honom man tänker på. Men då visste jag inte om han skulle gå med på det.

När Anna Odell först berättade för Mikael Persbrandt om projektet var det inte så färdigt, vilket hon tror gjorde det svårt för honom att ta ställning till om han ville medverka.

– Han var nog också rätt rädd för den mediala bilden av mig. Att ”Anna Odell” skulle filma honom – vad skulle hon göra, lura honom? Under rätt lång tid fanns det en osäker-het hos honom på grund av detta, säger Anna Odell.

När jag träffar henne ursäktar hon sig först, säger att hon är lite ”dimmig” och att hon kanske kommer att söka sig fram lite för att fräscha upp sitt minne av arbetet med filmen. Anledningen är att hon bara någon månad innan har fött barn och att det är första intervjun sedan graviditeten. Men dimmig är långt ifrån vad hon är. Anna Odell är väldigt närvarande. När hennes mamma, som är barnvakt, efter halva intervjun kommer in med barnet, händer det att Anna Odells blick fastnar på den sovande krabaten i hennes armar. Men hon tappar inte tråden utan svarar utförligt. Hon verkar genuint nyfiken och ställer många frågor. Redan när vi sätter oss frågar hon:

– Vi har väl inte träffats tidigare?

Nej, men du har blivit intervjuad i Modern Psykologi tidigare, i tidningens första nummer 2009. Då handlade det om debatten som följde på Okänd kvinna.

– Jag har lite svårt att komma ihåg alla intervjuer som gjordes då, säger Anna Odell och ler urskuldande.

Det är inte så konstigt. Den 21 januari 2009 iscensatte hon en självupplevd psykos på Liljeholmsbron i Stockholm. Polis tvångsomhändertog henne och körde henne till S:t Görans sjukhus där hon bältades. Händelserna på bron filmades och ingår i konstverket Okänd kvinna 2009–349701. Syftet var att synliggöra maktstrukturer inom vården. Det är ett av de mest omdiskuterade verken inom svensk nutidskonst och Anna Odell gick från att vara en Konstfackstudent till att bli en av Sveriges mest välkända konstnärer.

När hon sedan långfilmsdebuterade med Återträffen år 2013 blev det en viss debatt igen, men framför allt tog hon emot kritikernas jubel och Guldbaggar för Bästa film och Bästa manus – trots att hon egentligen var konstnär som ”fuskade” i filmbranschen. En bransch som hon nu fortsätter att verka inom.

Har du känt större krav på dig nu, efter den hyllade debutfilmen?

– Nej, faktiskt inte. Det var självklart för mig att göra X&Y. Men jag var aldrig intresserad av att göra en film jag inte tror på, en film av traditionellt snitt. Jag måste få arbeta på mitt eget sätt.

Hur är ”ditt eget sätt”?

– Jag utgår alltid från verkligheten och sedan arbetar jag med den på ett lekfullt och undersökande sätt.

Rent konkret innebär det att Anna Odell och Mikael Persbrandt möttes i en studio i Trollhättan och började filma varandra i det förhörsrum som också finns med i filmen. Det är också med en sådan scen filmen börjar: Anna Odell ställer frågor till Mikael Persbrandt.

– Vi researchfilmade en hel dag för att lära känna varandra. Vi försökte vara så sanna som vi kunde. Snart började vi prata om olika sätt att förstå varandra. Utifrån den diskussionen enades vi om att vi skulle ha flera skådespelare som gestaltade olika sidor av oss, säger Anna Odell.

Annons:

I filmen får de snart sällskap av en stjärnspäckad dansk-svensk skådespelarensemble på sex personer. Thure Lindhardt, Shanti Roney och Trine Dyrholm gestaltar olika personlighetsdrag hos Mikael Persbrandt medan Vera Vitali, Sofie Gråbøl och Jens Albinus spelar var sin sida av Anna Odell. Här finns den sidan som älskar teatern, den aggressiva, den mer logiskt reflekterande, den ångestdrivna, den intellektuella och den sexuellt utlevande. I filmen säger Konstnären Anna Odell till de alter egon hon anlitar att de alltid ska vara i karaktär så länge de hålls inlåsta i den studio där nästan hela filmen utspelar sig. I den finns två sovrum – ett där Anna Odell sover tillsammans med sina alter egon, ett där Mikael Persbrandt huserar med sina – ett förhörsrum, gemensamma utrymmen och ett mottagningsrum, där Mikael Persbrandt och Anna Odell resonerar med varsin psykolog kring den dekonstruktion av dem själva som sker. X&Y är visserligen en allvarlig film men den bjuder på många skratt.

– Visst är den stundtals rolig. Till viss del handlar det om vad vi sedan klippt fram av materialet vi filmade. Humorn syntes inte alltid under inspelningen. Det var roligt ibland, men ibland också svårt och utmanande, när någon kände sig provocerad. Micke var också rätt osäker på vad det var vi gjorde och om jag skulle lura honom. Han är en erfaren skådespelare men inte van vid att pendla mellan att gestalta den bild jag har av honom och att bara vara sig själv, säger Anna Odell.

De andra Skådespelarna fick ett underlag om Anna Odell och Mikael Persbrandt att läsa in sig på. Dessutom tillbringade de en hel dag med varje alter ego-skådis individuellt och gjorde olika övningar.

– De fick träffa oss båda och sedan skulle de berätta vad de trodde att jag tänkte om Mikael och tvärtom. Sedan fick de agera utifrån förutfattade meningar och vad de gissade sig till om våra personligheter. Ibland var det svårt. Trine Dyrholm har exempelvis arbetat mycket med Micke tidigare och känner honom rätt väl. Där kunde det bli jobbigt för oss alla att närvara när hon blottade Micke inför honom själv, säger Anna Odell.

– Jag menar, vågar jag visa inför dig hur jag upplever dig nu i den här intervjusituationen? Min sanna bild av dig. Det kan ju vara jätteläskigt och kanske inte bara positivt. I filmen och konsten är det väldigt spännande att göra sådant som kanske inte är så bra att göra i verkliga livet. Jag har tänkt mycket på det när det handlar om sanning, fiktion och härskartekniker: Hur sanna kan vi vara? Vi pratar ofta om att sanningen är bra, att man inte ska ljuga. Men går det verkligen att vara alltigenom sann, att säga allt man tänker? De medverkande skådespelarna har verkligen varit fantastiska: De har gett av sig själva, lekt, gissat och bjudit på sina fördomar om oss.

Mycket av filmen har improviserats fram och är det något ord Anna Odell återkommer till flera gånger under intervjun är det ”lek”.

– När jag var liten insåg jag att vuxna inte leker. Det var en ytterst plågsam insikt. För mig var leken räddningen och så tycker jag än i dag: Livet är tufft, men med lek blir det uthärdligt. När jag blev frisk efter att ha varit sjuk insåg jag att konst är de vuxnas motsvarighet till lek. Det blev för mig ett sätt att våga saker och att vara nyfiken: Hur blir det om man gör så här?

Tycker du att film är ett bra medium för lek?

– Det kan vara så, även om mycket film traditionellt kanske inte är det. I leken utforskar man och undersöker och det är så jag vill göra film.

Du blottar mycket av dig själv i din konst och dina filmer. I X&Y handlar det bland annat om ätstörningar, bacillskräck och en stor portion ångest. Jag upplever dig som väldigt modig. Varifrån får du modet?

– Det är nog en fråga som det finns många olika svar på, beroende på dagsform. Men i dag känns det som att det har med min uppväxt att göra. Jag var mobbad under hela skol-tiden och det krävdes ett oerhört mod att gå till skolan. Samtidigt vågade jag inte låta bli, för då hade jag också blivit synlig. Under en lång tid av mitt liv, särskilt under högstadietiden, var jag tvungen att röra mig i en miljö där jag var nedtryckt, avskydd och påhoppad. Så jag har väl lärt mig göra saker som är för svåra. Det i kombination med mitt intresse och nyfiken-het på att förstå saker, att under-söka.

Mobbningen var den bärande tematiken i Återträffen, där gruppens dynamik genomlystes ur den mobbades perspektiv. Men även i X&Y sipprar dessa uppväxterfarenheter in. När Anna Odells svaga sida (gestaltad av Jens Albinus) vägrar ta i en smörgås som Mikael Persbrandts mer utagerande men reflekterande sida (Trine Dyrholm) bitit i, vänder sig hela gruppen mot Jens och börjar hacka på honom för hans bacillskräck och för att han inte vågar ta i smörgåsen.

– Det går inte att undvika att ta upp. I vårt samhälle blir vi så provocerade av beteenden som ses som svaga, där någon är rädd eller skör. I dag hör man ofta att vi har en större tolerans för psykisk ohälsa och att vi kan prata om det. Prata kan vi nog. Men så fort det märks är det minst lika obehagligt som det någonsin har varit. Det är okej att säga att jag är bipolär, så länge jag inte sitter här och är manisk eller djupt deprimerad.

Även om x&y primärt handlar om en kvinnlig konstnär och en manlig skådespelare står gruppsykologin högt på agendan. Alter ego-karaktärerna blir indragna i konflikter, bildar grupperingar och snackar skit bakom ryggen på varandra – precis som i vilket Big Brother-avsnitt som helst.

– Dokusåpornas estetik tilltalar verkligen inte mig. Men det intressanta för mig är det psykologiska experimentet: Vad händer när människor isoleras med varandra i grupper?

I filmen bearbetar Mikael Persbrandt och Anna Odell sina upplevelser av processen hos var sin psykolog. Psykolog-samtalen i filmen är fiktion (Annas psykolog spelas av Per Ragnar), men under filmarbetet besökte också Mikael Persbrandt och Anna Odell var sin psykolog. Dessa samtal var både tänkta som stöd i en påfrestande konstnärlig process – och som en källa till material för filmen. Samtalen filmades och delar av dem skrevs sedan in i manus. I filmen kallar konstnären Anna Odells psykolog henne för ”Guds djärvaste ängel”. En kommentar han lånar från Elmer Diktonius som yttrade sig så om sin kärlek Edith Södergran.

– Konstnären i filmen är mycket mer gränslös än vad jag som person är och det sätter psykologen ord på där.

Att psykiatri och psykologi är områden som intresserar Anna Odell vet alla som bara ens läst en kort notis om Okänd kvinna och den debatt som följde. En av Annas allra hårdaste kritiker var David Eberhard, dåvarande överläkare på psyk-akuten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm – dit Anna Odell togs i konstverket.

I eftertexterna till X&Y tackar du David Eberhard – varför?

– Att han visade den delen av psykiatrin som jag ville undersöka – den där man tar i med hårdhandskarna – var ju fantastiskt för mitt konstverk och för mig som konstnär.

Du fick oerhört hård kritik av honom. Han sa saker som att han själv kunde ge dig en spruta Haldol så du ”kunde se hur roligt det är”. Han har visserligen bett om ursäkt senare. Men har du fått positiva reaktioner från den psykiatriska vården också?

– Jag har fått mycket mer positiva än negativa kommentarer i efterhand. Men det hörs inte lika mycket. Det ger ju bättre löpsedlar att skriva om att någon är arg eller provocerad av konst. Men jag har fått mycket positiva reaktioner och är ofta inbjuden av kommuner och landsting för att berätta om mitt projekt.

I filmen tackar du även psykiatern och psyko-analytikern Johan Cullberg.

– På ett sätt står han mer för den goda och reflekterande sidan av psykiatrin. Samtidigt står han för den freudianska tolkningen av psyket som var dominerande under de år jag var sjuk. Jag vet inte om han själv skulle hålla med om det i dag, men det är min uppfattning av honom. För övrigt är det rätt lätt att hamna hos Freud när man börjar fundera på alfahannar, eftersom han var psykiatrins alfahanne och uttolkade vad manligt och kvinnligt är.

Att Sigmund Freud letat sig in i X&Y ses kanske extra tydligt i en scen där två pappor ligger i sjuksängen och Anna och Mikael är i full färd med att göra upp med sina fäder.

– Både jag och Micke har haft komplexa relationer till våra pappor. Det blev naturligt att välja pappor, inte mammor.

En annan scen som erbjuder tolkningsmöjligheter är när Anna Odell först befinner sig i en grönskande, frodig skog där hon onanerar på alla fyra, iförd vargdräkt. Hon vaknar sedan på sin soffa av att telefonen ringer.

– När jag började fundera på alfahannen kom bilden av en varg ganska snabbt. Ledaren för flocken, högst i rang. Scenen i skogen kan man tolka som man vill, men för mig är det ett sätt att knyta an till det djuriska inom oss människor. När man föder barn är det så mycket kropp och blod och då påminns man om hur mycket djur vi också är, säger Anna Odell och fastnar med blicken på sin sovande bebis.

När Anna Odell och Mikael Persbrandt höll presskonferens förra året om det som skulle bli X&Y beskrev många filmen som en kommenterar till #metoo. En scen går definitivt att se som det: Konstnären/regissören begår ett sexuellt övergrepp och försvarar sig med orden: ”Du är så jävla rigid. Det finns inga jävla konstnärliga gränser, bara förstoppade människor.” Enligt Anna Odell har #metoo inte påverkat filmen i stort, men det tangerar de teman som debatterats det senaste året.

– Det har ju återigen med alfahannen och den roll samhället tilldelar honom att göra. Men vi har alla haft en del i detta. Det är som mobbning. Felet ligger inte hos en enda. Det är inte bara männen som är bovarna. Det ligger hos alla som accepterat och valt att blunda för beteendet. När #metoo blev medialt gick det lite väl fort att avskeda personer som hängts ut, medan alla som accepterat detta i många år blev kvar på sina poster, säger Anna Odell.

Fakta blandat med fiktion i en undersökning om mänskligt beteende. Anna Odell är tillbaka med en film som inte liknar något annat. Återstår att se om det blir debatt även denna gång.

7 x Anna Odell
Född: 3 oktober 1973 i Stockholm.
Bor: I Stockholm.
Familj: Sambo, två barn och två bonusbarn.
Har gjort: Är en av Sveriges mest omtalade konstnärer under senare år. Hennes examensarbete från Konstfack, Okänd kvinna 2009–349701, skapade debatt om etik och konstens roll. Hennes långfilmsdebut, Återträffen (2013) utsågs till Bästa film och Bästa manus vid Guldbaggegalan 2014.
Om diagnosen: I sitt sommarprogram från 2010 berättar Anna Odell om att hon som 19-åring fick diagnosen schizofreni – men att hon fyra år senare efter mycket ”stöd och slit” kunde gå tillbaka till livet som frisk. Finns på appen SR Play.
Om Laurie Anderson, vars låt Born, never asked hörs i X&Y: ”Hon har det djupt seriösa, coola, tokiga och o-coola. Hon lyckas sätta fingret på viktiga saker både med humor och allvar.”
Film som inspirerat: ”När jag började komma tillbaka till ett mer normalt liv efter min sjukdom kom Lars von Triers Idioterna och den gav mig otroligt mycket, både som människa och konstnär. Den har både leken och allvaret i sig.”