Barndomens historia skrivs om

5051barn.jpg
Magnus Västerbros artikel publicerades först i Modern Psykologi 9/2017. Foto/illustration: Istockphoto. 

Möt forskarna som visar att barn har curlats i alla tider.

Förr i tiden var det hårt att vara barn. Uppfostran var sträng, barnen blev ständigt agade och det fanns knappt tid för lek. Så fort de små kunde gå förbereddes de för att börja arbeta och bidra till familjens försörjning. Ja, strängt taget såg man på barnen som ett slags ”små vuxna” och väntade mest på att de skulle växa upp så fort som möjligt. Man fäste sig heller inte riktigt vid dem förrän de blivit tillräckligt stora. Så hög var risken att barnen skulle dö tidigt att det inte ansågs värt att investera några varmare känslor i dem innan man visste att de tagit sig helskinnade igenom barndomen och kunde börja göra lite nytta.

Känns bilden igen? Denna beskrivning av hur det var att vara barn tidigare i historien har fått brett genomslag. Till exempel skrev psykologen och historikern Lloyd de Mause en gång att ”barndomens historia är en mardröm, från vilken vi långsamt håller på att vakna upp”. I samma anda förklarade Karl Grünewald, i slutet av 1970-talet medicinalråd på Socialstyrelsen, att ”den totala bilden av hur barn behandlats förr i världen är dyster”. Först passiviserades barnen, menade han, genom att som spädbarn lindas så hårt att de inte kunde röra sig. Sedan uppfostrades de ”med aga till att så fort som möjligt bli vuxna”, vilket i sin tur ”resulterade i en både psykisk och fysisk utvecklingsstörning”.

Det är först nu i vår upplysta tid, fortsatte Grünewald, som vi har fått klart för oss hur mycket omsorg och kärlek som behövs för att barn ska växa upp till harmoniska vuxna.

I bakgrunden svävar den franske historikern Philippe Ariès, vars banbrytande bok Barndomens historia, första gången utgiven 1960 och översatt till svenska 1982, spreds världen över och djupt influerade en generation forskare, och senare fick stort genomslag inom populärkulturen. I en tid då historiker framför allt ägnade sig åt politisk historia, eller social historia ur ett klassperspektiv, gjorde han något nytt, då han studerade känslornas, eller ska man säga själva den mänskliga existensens, historia. Hans slutsats var, i stora drag, den som de Mause och Grünewald senare upprepade: Barns tillvaro förr var i allmänhet sorglig, ofta farlig och nästan alltid kärlekslös.

Det är först på sistone som den här bilden har börjat ifrågasättas på allvar. Kan det verkligen stämma att något så grundläggande som hur människan förhåller sig till sin avkomma har förändrats så radikalt?

Låt oss börja med frågan om kärlekslösheten, föreställningen att man förr knappt sörjde sina barn. Att barnadödligheten var så hög att ”ett barns död endast i undantagsfall orsakade klagan eller egentliga känsloutbrott”, som tanken har uttryckts av den svenske konsthistorikern Anne Banér i boken Bilden av barnet från 1994 (Berghs förlag).

Visst går det att hitta tecken på en sådan inställning i det historiska källmaterialet. Som när den berömde essäisten Michel de Montaigne i slutet av 1500-talet skriver att ”jag har förlorat två eller tre barn, inte utan saknad, men utan större sorg”. Eller när en skribent från 1700-talets Sverige hävdade att allmogen kunde bli glada när de hörde om ett nytt utbrott av smittkoppor, eftersom de då skulle ”befrias från sina barn, såsom från en olidlig börda”.


Annons:
Prenumerera


Men är sådana citat verkligen representativa? Många historiker är numera skeptiska. Det finns nämligen gott om exempel på en helt annan inställning, från alla dokumenterade historiska epoker. Det framgår inte minst av historieprofessorn Eva Österbergs senaste bok De små då: Perspektiv på barn i historien (Natur & Kultur 2016). Där går hon tillbaka till medeltida källor, för att försöka få syn på hur människor för nästan tusen år sedan relaterade till sina barn. Enligt Philippe Ariès skulle den så kallade medeltiden vara en period ”före det moderna”, då de negativa aspekterna av barns tidigare tillvaro var särskilt dominerande. Men de källor Eva Österberg hittat visar en på många sätt helt annor-lunda bild.

– Visst har mycket hänt med barns tillvaro sedan dess, säger hon. Barn i allmänhet har det oerhört mycket bättre i dag, materiellt sett. Inte minst är risken att dö av sjukdomar oerhört mycket lägre. Men att det verkligen skulle vara så stor skillnad mellan hur människor kände för sina barn då och hur vi i allmänhet gör i dag, det är jag inte alls lika säker på.

En intressant historisk källa är de medeltida så kallade helgonberättelserna. Det var insamlade levnadsbeskrivningar som användes när man ville att kyrkan skulle helgonförklara en viss person, som exempelvis svenska Birgitta Birgersdotter, heliga Birgitta. I argumentationen ingick alltid att de påstådda helgonen skulle ha utfört mirakler, vilket innebar att många berättelser om sådana händelser samlades in. Ofta handlade det om att helgonet skulle ha räddat någon som var nära att dö, och i många fall handlade det just om barn. Av dessa berättelser framgår det gång på gång att föräldrarna kände en intensiv förtvivlan över vad som hänt.

I en text skildras till exempel en man i småländska Värend som år 1472 hade tappat bort sin bara ett och ett halvt år gamla dotterson. Mängder med grannar samlades och man gick skallgång. Till sist, efter ett envist letande, påträffades han längst ner i en djup brunn, där han tycktes vara död. Efter en bön till helgonet – i det här fallet Birgittas dotter Katarina – vaknade den lille till liv. Alla blev jublande glada, heter det i berättelsen, och särskilt ”modern, vilken sörjt över sin förlorade son – en moders sorg övergår ju varje annan”.

I en annan berättelse talas det i stället om en far som ser sin treårige son råka ut för en svår olycka och då själv ”faller vanmäktig”, eftersom ”barnet som han älskade så ömt, syntes vara alldeles död”.

Lämnar man helgonberättelserna finns det gott om liknande vittnesmål från andra epoker. Som pappan i antikens Rom som ristade in en hjärtskärande gravinskrift över sitt barn: ”Min lilla docka, min kära Mania, ligger begravd här. Bara några få år fick jag ge henne min kärlek. Nu gråter hennes far över henne utan uppehåll.” Eller den schweiziske skribenten Thomas Platter som på 1500-talet skrev om hur hans lilla son dog i pesten, strax efter att pojken tagit sina första steg. ”När han dog grät både jag och min fru av sorg”, skriver Platter. ”Länge efteråt fortsatte vi båda att vara ledsna, och min fru var inte längre glad som hon brukade, och kände inte längre för att sjunga.”

– Jag påstår inte att alla människor kände en intensiv sorg när deras barn dog, säger Eva Österberg. Så är det strängt taget inte ens i dag – människor reagerar ju olika på sådana händelser. Men i regel känner människor kärlek inför sina barn, då som nu. Viljan att ta hand om det lilla bräckliga barnet är något som de flesta av oss har gemensamt.

Hur är det då med tanken att man tidigare knappt såg barndomen som en särskild period i livet? I stället skulle man alltså ha betraktat barnen som ett slags ”små vuxna”, men ofärdiga sådana, inte riktigt utvecklade och därmed inte lika mycket värda. Barnen skulle inte ha fått några särskilda slags kläder, hade sällan leksaker, och tillbringade större delen av sin tid i arbete snarare än med lekar. I sin mest extrema form har detta synsätt uttryckts som att adeln förr i tiden såg på det lilla barnet som ”ett slags mellan-figur, inte riktigt djur men heller inte riktigt människa”, som Anne Banér en gång skrev.

Men inte heller dessa tankar får något vidare stöd i källorna som Eva Österberg letat fram.

I stället citerar hon en rad tänkare, från kyrkofadern Augustinus på 300-talet och vidare till medeltida lärda, som visar sig ha en sofistikerad syn på barndomen som en lång process, bestående av skilda utvecklingsstadier. De första åren, fram till dess att de är tre år, ansågs barnen vara hjälplösa och måste ständigt tas om hand av mödrarna, till den grad att en mamma kunde ställas inför rätta för att ha lämnat dem utan tillsyn.

Under perioden fram till sju eller åtta år såg man att barnen fick stadigt utökade förmågor och ansågs kunna klara sig mer på egen hand, men måste ändå ha ständig omvårdnad, vilket både mamman och pappan var skyldiga att stå för. Rent allmänt beskrevs barnen då ofta som lekande och glada, springande omkring ”på barns vis”, som det heter i ett domstolsprotokoll. Först vid tolv års ålder ansågs de mer moraliskt utvecklade, så att de på allvar kunde ställas till svars för sina tankar och känslor.

Det sistnämnda framgår tydligt av den franske historikern Emmanuel Le Roy Laduries bok Montaillou: En fransk by 1294–1324 (Atlantis 1980), om vad som hände när inkvisitionen kom till den lilla franska byn i början av 1300-talet. Där inleddes en omfattande utfrågning av alla invånare, förhör som dokumenterades och ligger till grund för boken, som ger häpnadsväckande insikter i vardagslivet under fransk medeltid. Den huvudsakliga anklagelsen gällde påstått kätteri, men det framgår tydligt att bara de som fyllt tolv år över huvud taget blev utfrågade. Innan dess ansågs barnen inte kunna ställas till svars i teologiska frågor.

I själva verket, skriver Eva Österberg, finns det en slående likhet i synen på barns skilda utvecklingsfaser ända från antiken och hela vägen fram till sådana som Jean Piaget. De inflytelserika teorier om barns utveckling som den schweiziske utvecklingspsykologen blev berömd för på 1900-talet – och som gärna presenteras som centrala delar i en ”modern” uppfattning om barnet – går med andra ord tillbaka på en lång tradition.

Det finns alltså gott om allvarliga invändningar mot Philippe Ariès och dem som i hans efterföljd fört vidare liknande tankar. Men nog finns det väl ändå någon skillnad mellan hur man i allmänhet förhöll sig till barn förr och hur man i allmänhet gör det i dag, i stora delar av världen?

Det sunda förnuftet säger ändå det, särskilt så här i början av 2000-talet, då det allmänt talas om hur barn curlas av sina föräldrar och då det i varje fall i Sverige ständigt upprepas att barns behov och önskningar ska sättas i cent-rum för samhällsdebatten. Historikern Susanna Hedenborg vid Malmö högskola håller i stora drag med om kritiken mot den ensidigt dystra synen på barns tillvaro tidigare i historien. Samtidigt vill hon ändå hävda att det åtminstone i någon mån har skett en mer djupgående förändring, som inte bara är materiell.

I sin doktorsavhandling från 1997 studerade hon barns och ungas villkor på 1700-talet i Stockholm och tyckte sig kunna finna både tidlösa och föränderliga aspekter i synen på dem. Vissa åldersgränser verkar onekligen ha varit bestående, konstaterar hon. Exempelvis började man i Sverige under lång tid i skolan vid sju eller åtta års ålder, eftersom det var först då som barnen ansågs psykiskt och mentalt redo för det. Även när det gäller synen på straffmyndighet finns på många sätt en häpnadsväckande kontinuitet. På 1600-talet kunde man i och för sig ställas till svars för vissa brott redan vid åtta års ålder, men helt och hållet ansågs man vara ansvarig för brottsliga handlingar förrän man fyllt femton år – vilket ju än i dag är den gräns som gäller.

Ur andra synvinklar har synen på barndomen däremot ändrats med åren, menar Susanna Hedenborg. Särskilt gäller det synen på hur lång denna period i livet är. I mitten av 1700-talet hade exempelvis de allra flesta unga män i Stockholm flyttat hemifrån redan när de var femton år gamla, och de flesta unga kvinnor när de fyllt sjutton. Hundra år senare, i mitten av 1800-talet, hade denna tidpunkt förskjutits ytterligare två år. Och i dag stannar ju många hemma hos sina föräldrar tills de är en bra bit över tjugo år gamla.

Till viss del är dessa förändringar följden av praktiska omständigheter. I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet förändrades arbets-marknaden, så att det inte var lika lätt för unga att börja arbeta som lärlingar eller pigor. Och i dag, på 2000-talet, är det framför allt bostadsbristen som gör att unga vuxna blir kvar hemma.

Samtidigt har det nog ändå skett något slags känslomässig förändring, menar Susanna Hedenborg. Exakt vad denna förändring består i är dock svårt att nagla fast. Vissa forskare talar om en allmänt starkare känsla för barnen – att de börjat sättas i centrum på ett annat sätt än tidigare, och att man börjat uttrycka särskilt intensiva känslor för dem.

– Allt det här är oerhört komplicerat. Vad är det egentligen som är nytt, och exakt när ska detta nya ha dykt upp? Men nog måste man ändå säga att sådant som FN:s barnkonvention och förbudet mot aga betyder något, som ett tecken på att barns levnadsvillkor tas på ett större allvar i dag. Visst fanns starka känslor för barnen i det privata förr, men i dag sätts de också i centrum för samhällets åtgärder på ett helt annat sätt än tidigare, säger Susanna Hedenborg.

Liknande tankar – att det ändå är något som är nytt i dag i synen på barn – vill också språkforskaren Gustav Westberg vid Stockholms universitet lyfta fram. I sin avhandling från 2016 studerade han hur diskussionen kring vad som är ett gott föräldraskap förändrades mellan 1870-talet och vår tid. Där tycker han sig se en tydlig förändring, när man med tiden börjat ge barnet en självklar auktoritet.

På 1870-talet fanns ett tydligt ideal, menar han, som gick ut på att barn skulle lyda sina föräldrar. Inte så att de skulle tvingas, utan snarare att de skulle göra det för att de ville hedra sina föräldrar – de skulle ”älskas till lydnad”, som han uttrycker det. Men vad barnen själva kände sågs egentligen inte som avgörande. På 1940-talet hade detta ändrats. Då kan man i annonser och informationsmaterial se att fokus är på vad som är bra för barnet – men det behövdes läkare eller andra experter för att uttrycka dessa önskningar och behov. I början av 2000-talet är några sådana inte nödvändiga. Barnet i sig träder fram som en expert på sitt eget liv, dess vilja och önskemål anses viktiga nog i sig utan att behöva legitimeras av andra.

– Det jag studerat är i och för sig bara en språklig nivå, inte hur det var i praktiken. Ändå är det svårt att inte tro att detta förändrade sätt att tala om barn också uttrycker något slags förändring i synen på dem, i synen på vilken roll de spelar i familjen och hur viktiga deras åsikter är, säger Gustav Westberg. 

Vilket osökt leder tillbaka till tanken om att barn numera curlas. Föräldrar sägs i dag försöka lägga barns liv till rätta alldeles för mycket. Men är detta verkligen något nytt? Ser man tillbaka i historien finns det gott om exempel på källor som talar om att föräldrar även förr har haft en tendens att göra allt de kan för sina barn – och att de har kritiserats för det. Till exempel skrev den inflytelserike spanska katoliken Juan Luis Vives redan i början av 1500-talet om hur föräldrar var alldeles för ”ömsinta” mot sina små. ”Ni daltar med barnen i stället för att härda dem och genom att ge dem godsaker gör ni dem lastbara.”

Senare, på 1600-talet, beklagade sig en fransk skribent över att landets fattiga ”fullkomligen dyrkar sina barn”, vilket han menade gjorde att de uppfostrades alldeles för släpphänt. Och på 1860-talet skrev en skolinspektör i Sverige, som kämpade med att försöka få föräldrar att skicka sina barn till den då ännu omstridda folkskolan, om att det enda riktigt effektiva sättet att få dem att göra det, är att först se till så att barnen börjar älska att gå i skolan. Om barnen väl gör det kommer föräldrarna med på köpet, menade inspektören – för det är ju allmänt känt att föräldrarna alltid gör precis så som barnen vill, som han uttryckte det. 

Kanske är det helt enkelt så att föräldrar alltid har velat göra så mycket de kan för att hjälpa sina barn, och att den stora skillnaden jämfört med i dag framför allt består i att föräldrarna numera kan göra så oerhört mycket mer än förr.

Eva Österberg menar att ett sådant resonemang har sina poänger.

– Kanske kan man säga att föräldrar i dag curlar sina barn. Men man skulle också kunna säga att samhället över huvud taget curlar alla sina medborgare, även de vuxna. Den ekonomiska utvecklingen och det moderna välfärdssamhället har gjort det möjligt. Levnadsbetingelserna i stort är radikalt annorlunda jämfört med tidigare, för de flesta människor i Sverige i dag – inte bara för barnen.

Detta för oss tillbaka till frågan om hur mycket människors förhållningssätt till de små egentligen har ändrats genom åren. Något säkert svar är inte möjligt att ge, konstaterar Eva Österberg. Men det är kanske heller inte nödvändigt.

– Som historiker hoppas jag kunna bidra med en etisk och existentiell kunskap som i bästa fall kan komplicera vår bild av oss själva. Vi som lever i dag vill gärna tro att vi är så mycket mer sofistikerade och utvecklade än människor var förr. En större ödmjukhet vore nog på sin plats.

Magnus Västerbros artikel publicerades först i Modern Psykologi 9/2017Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

1 kommentar

  1. Historien är skriven av män. En kvinna som fött, ammat och skött ett barn älskar sitt barn. Bara om hon själv är svårt utsatt genom svält, misshandel och umbäranden kanske hennes kärlek är mindre men det var nog grundkänslan även för henne att hon älskade sina barn och ville dem väl.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s