Jonas Hassen Khemiri går till botten med papparollen

Mats Almegårds möte med Jonas Hassen Khemiri publicerades först i Modern Psykologi 7/2018. Foto: Martin Stenmark.

När Jonas Hassen Khemiri skulle bli pappa sökte han sig till det han alltid gjort när han stått inför utmaningar i livet. Han gick till skönlitteraturen.

– Jag läste Karl Ove Knausgårds Min kamp, säger Jonas Hassen Khemiri.

Några särskilda pappaböcker blev det inte, inte heller pedagogiska instruktionsböcker för föräldrar. Bara Knausgård – som han lärde sig mycket av:

– Jag tyckte fantastiskt mycket om Min kamp för den fick mig att tänka. Jag höll verkligen inte med om allt och det är en underbar känsla.

Jonas Hassen Khemiri sitter på ett kafé längs med tunnelbanans röda linje i södra Stockholm och äter en halloumiburgare. Vi lunchar och pratar om hans nya roman Pappaklausulen och den dubbla roll det innebär att ha en egen pappa – och att vara pappa. Själv har han två barn, två och fem år gamla.

– Vänta, jag har visst en pappabok hemma! Troligen den som åldrats sämst i världshistorien, säger han.

I den gemensamma bokhyllan i tvättstugan hittade han Bill Cosbys Pappaliv och plockade med sig den.

– Jag tyckte det fanns något roligt i det. Men det är det enda i instruktionsbokväg som jag äger. Jag har inte läst den.

Finns det någon pappabok du kan rekommendera?

– Men i skuggan av Knausgård får de flesta instruktionsböckerna stryka på foten, så jag undviker att svara.

Särskilt eftersom Jonas Hassen Khemiri – en av vår tids mest hyllade författare – själv ägnat i princip hela sitt författarskap (åtminstone nästan) åt att skriva om pappor. Han verkar inte vara någon som behöver läsa på om faderskap.

– Varje gång jag har skrivit färdigt en text har jag sagt till mina kompisar eller min flickvän att jag är klar med den där pappagrejen. Jag är färdig. Mamma och pappa – den boken är stängd. Vad var det kungen sa? Vi vänder ett blad. Sen har jag startat ett nytt projekt och medvetet försökt skriva mig bort från det privata, från det som ligger för nära. Och så har jag insett att jag dras mot familjen igen. Så det kanske bara är att inse att det är mitt ämne som jag skrivit om från första början.

Familjerna och därmed även papporna löper som en röd tråd genom Jonas Hassen Khemiris böcker. Från debuten Ett öga rött, där Halim lever med sin pappa som vill att sonen ska assimileras och lära sig svenska, via den frånvarande pappan i Montecore (som var ett slags metakommentar till debutromanen) och Samuels frånvarande pappa i Allt jag inte minns, till den senaste: Pappaklausulen – som till och med har pappan i titeln.

– Mina pappor och mammor i romanerna är alltid frånvarande på ett eller annat sätt. Mamman är borta i Ett öga rött, i Montecore är det författaren Jonas Hassen Khemiris pappa som är frånvarande och i Allt jag inte minns är det både Samuel och hans pappa som inte finns med. Jag har tänkt mycket på vad som händer när någon försvinner. En förälder kan vara extremt närvarande i sin frånvaro, mer än den förälder som faktiskt är där. Det har präglat mycket av min barndom och mina texter.

Var kommer det ifrån?

– Min pappa var väldigt närvarande i en period, medan han i andra perioder var en skugga och ett mysterium: försvunnen. Jag kunde inte förstå det. Jag funderade mycket på hur han kunde överleva utan att ha kontakt med sina barn. I min tonårshjärna försökte jag hitta ett enkelt svar. Jag lade skuld på honom, på samhället, på mig själv. Jag tänkte att jag måste ha gjort något fel, att jag borde haft bättre betyg, skulle ha presterat mer. Det är lätt att ett barn eller tonåring lägger skulden på sig själv. I dag känner jag en väldigt stor kärlek till min pappa även om vår relation i perioder varit konfliktfylld. Att skriva den här nya romanen var intressant för det fick mig att se honom i mig och mig i mina barn.

I den nya boken berättar Jonas Hassen Khemiri om en familj där en pappa återvänder till Sverige för att hälsa på sina vuxna barn: en son och en dotter. Dottern lever ensam och försöker få kontakt med en son som bor hos hennes tidigare man. Sonen i sin tur är föräldraledig och försöker vara den perfekta pappan. Han är samtidigt trött på att ta hand om sin egen pappa som då och då kommer på besök.

– Arbetet med den här romanen började med en vag bild av en person som kom på, alldeles för sent, att hen varit en usel förälder. Det blev utgångspunkten: Vad gör man när man för sent inser att man varit en usel förälder? Försöker man kompensera det genom att vara där för sina barnbarn? Räcker det?

Pappaklausulen är inte bara romanens titel, utan utgör också berättelsens kärna. Det är i omförhandlingen av den överenskommelse som kallas för pappaklausulen som saker och ting sätts i rörelse i den dysfunktionella familjen.

– Titeln var självklar och den har jag burit med mig väldigt länge, säger Jonas, tittar ner i bordet och ler.

Det märks att han är nöjd över sin titel och att han tycker om själva ordet ”pappaklausulen”.

– Jag arbetade på ett större, mer omfångsrikt projekt. Jag ville att det skulle bli min bästa bok så jag la ner mycket arbete på det. Men samtidigt smög sig en idé på som handlade om en frånvarande pappa som kommer hem till sin familj under tio dagar. Samtidigt som det stora projektet havererade – det var fyllt av tomma ord och hade ingen nerv – började det som skulle bli Pappaklausulen ta form.

Vad är då en pappaklausul?

– Mina juridikvänner har berättat att en klausul egentligen är ett tillägg till ett avtal. Men när jag använder det handlar det mer om en utväg. En förälder får inte överge sitt barn, men pappaklausulen är liksom en utväg. Titeln öppnar upp för frågeställningar som ”kan det vara rätt att överge sitt barn?” i min hjärna.

Romanen fokuserar mycket på den neurotiske sonen – som blivit pappa. Han har fått ta över sin pappas lägenhet och som många andra i Stockholm har han använt den för att göra bostadskarriär. När hans pappa nu kommer på besök får han bo i sonens kontorslokal. Men sonen har tröttnat på att behöva städa upp efter sin pappas besök och att ständigt vara behjälplig med praktiska göromål som bankärenden.

– Dottern och sonen har kommit överens om att ta hand om sin pappa tills han dör. Precis som han tog hand om dem när de var små. Men gjorde han verkligen det? Och hur länge i så fall? Det är sådant sonen börjar fundera på, säger Jonas.

Och när sonen börjar fundera följer frågor som handlar om vad det innebär att bli vuxen och det kluvna i att ta hand om sina egna barn – samtidigt som man ska ta hand om sina åldrande föräldrar.

– Att vara vuxen – innebär det att förlåta och ta hand om sina föräldrar? Eller innebär det att man tvingar sina föräldrar att växa upp? Romanen ger inget riktigt svar på det, men det är frågor som dessa som varit intressanta att borra djupare i.

I intervjuer har Jonas Hassen Khemiri själv berört den stora förändring som föräldraskapet inneburit i hans eget liv. Han har berättat om hur lyxigt det är att hinna läsa böcker, att han firat sin födelsedag på Kungliga biblioteket och att det är den bästa present han någonsin fått: en hel dag då han kunde läsa och skriva ifred. Småbarnsåren innebär som alla föräldrar vet en enorm tidsbrist för de egna projekten.

– När vi fick barn blev tiden väldigt värdefull och det fick mig också att inse vad jag verkligen vill göra i mitt liv. Och nu är det så. Jag är pappa och författare. Det enda jag gör när jag inte är med familjen är att läsa och skriva. Jag har ingen hobby, jag tränar inte. Jag läser och skriver.

Förutom det rent praktiska – hur förändrades du av att bli pappa?

– Tidigare i mitt liv har jag alltid känt att det funnits en nödutgång i alla relationer. Kärleksrelationer går att avsluta, vänner kommer och går. Till och med familjen kan man fly ifrån, men när jag fick barn kände jag: Det här går inte att fly ifrån. Vad som än händer finns det ingen väg ut. Det vore härligt att kunna säga att det gav mig ett lugn och en känsla av glädje, kärlek och frihet. Det gjorde det förstås. Men samtidigt kände jag att jag inte fick plats. Jag kunde inte vara mig själv och förälder på samma gång. När jag var yngre kände jag ett starkt förakt för föräldrar som lämnade sina barn. När jag själv blev pappa var det intressant att känna min inre flyktmekanism. En viss procent inombords tänkte bara på att fly, att dra iväg och lämna allt. Det var ingen bekväm känsla, men de där smutsiga tankarna är intressanta att gå in i och skriva om.

De smutsiga tankarna återkommer i romanen. När dottern inte vill somna en kväll känner den föräldraledige pappan ”impulsen att trycka en kudde över fyraåringens ansikte” och när barnet stolt förklarar att hon är snabbast tänker pappan: ”I helvete heller. Du är inte alls bäst på allt” för han kan brotta ner dottern ”jättelätt om [han] bara tar i.” Sådana skamliga tankar kanske en trött och utarbetad förälder tänker, men det är knappast något det pratas om. Jonas Hassen Khemiri säger att de där passagerna kan ha sitt ursprung i de samtal han själv hade med sin mamma under sin uppväxt.

– Jag är så oerhört tacksam för allt min mamma gjort för mig. Det största hon gjort ser jag förmodligen inte, jag är inte kapabel till det. Men en sak har hon verkligen lyckats förmedla till mig och det är att tro på samtalets helande kraft. Att allt blir lättare om man pratar om det. Hon fick mig att känna att det är okej att dela smutsiga tankar med andra. Att det är livsviktigt. I dag ser jag tillbaka på de där samtalen som en förövning till mitt skrivande.

På vilket sätt?

– Skrivandet är för mig ett sätt att ta upp allt det som inte går att formulera: det som skaver, det jag inte förstår. Jag beundrar min mamma för att hon lät mig bli trygg i det. En annan viktig sak hon förmedlade var ett okonstlat intresse för mig och mina tankar. Hon låtsades aldrig vara intresserad av saker jag sagt, eller idéer jag hade. Hon var genuint intresserad. Hon har aldrig talat ner till mig och det gjorde att jag fick känslan av att mina ord är viktiga. Samtidigt som det nog gjorde mig lillgammal, säger Jonas Hassen Khemiri.

Romanens personer har inga namn. De benämns genomgående som ”en son som är en pappa”, ”en farfar som är en pappa” och ”en dotter som är ett barnbarn”. Jonas Hassen Khemiri berättar att det var ett sätt för honom att understryka att gamla familjerelationer och invanda roller förändras så fort ett barn föds.

– Familjen är som en väv. Och den börjar vibrera av förändring. Som vi alla vet är det inte alltid helt enkelt att ändra på våra roller. Det är en utmaning.

Sonen som är föräldraledig går att läsa som en representant för vår tid, då föräldrar inte bara jagar perfektion, utan också är ständigt beroende av andras bekräftelse. Även om romanpersonen varken instagrammar eller lägger upp bilder på Facebook är han helt besatt av att framstå som en perfekt förälder i andras ögon. Inte nog med att han vill att förskolepedagogerna ska se hur duktig han är – han vill att de andra barnen, deras föräldrar och städarna på förskolan också ska förstå att han är den perfekta pappan.

– Han har en idé om att prestera och vara perfekt och vill gärna att dottern applåderar honom för att han kommer ihåg att ta med ett ombyte till henne. På så sätt är han ju inte vuxen alls, eftersom han hela tiden vill bli bekräftad.

Den föräldralediga pappan lagar mat, städar, fixar och leker. Ständigt med fokus på att framstå som perfekt. Inuti känner han sig trasig och drömmer om att fly. Ett tecken på att föräldrar i dag ställer för höga krav på sig själva?

– Jag tycker det är svårt att generalisera. Men om jag ska prata om min generation så är det intressant att vi är runt fyrtio, har egna barn och ändå lever i skuggan av våra föräldrar. En vän till mig gjorde mig uppmärksam på det: Hur kan vi fortfarande sitta och älta hur våra föräldrar var när vi var barn? Det var en väckarklocka.

– Vi är födda i slutet av sjuttiotalet och på den tiden var det som att barn bara hände. Våra föräldrar fick oss och det var så det var. I brottet med det verkar vi ha fått för oss att vi ska förvandla våra barn till livsprojekt. Där uppstår en absurd perfektionsmodell. Jag vill inte ha det så. Min relation till mina barn, mitt föräldraskap, ska inte förvandlas till ett jobb eller en prestation. Själv siktar jag på att vara en ”good enough parent”. Det är klart att jag kommer att traumatisera dem på något sätt, men jag hoppas att det är lite lagom små trauman. Viktigast för mig är att ge dem känslan att jag finns där för dem när de behöver mig.

– Men apropå detta med att andra ska bekräfta en som förälder läste jag någonstans om att barn som växer upp med en frånvarande förälder utvecklar en önskan om att någon ska se dem. Så är det för personen i min roman. Han har växt upp med en frånvarande pappa och han lever genom andras blickar.

Gemensamt för pappa–son-relationen i Jonas Hassen Khemiris romaner är att det handlar om en invandrad pappa, som uppfostrar sina barn i ett rasistiskt samhälle. Därför präntar han in i dem att de måste vara bättre än bäst för att lyckas: med språket, med vännerna och med karriären för att på så sätt accepteras i det ”nya landet”.

– I min nya roman står det inte att pappan är invandrare. Han skulle kunna vara utlandsboende, men visst, jag läser det ändå som du. I mitt huvud är han inte född här. I mitt skrivande återkommer den här pappagestalten som är präglad av en uppväxt under påvra förhållanden. Min egen pappa hade åtta syskon, min farmor var analfabet. Jag är författare. Det är en enorm resa på bara två generationer. Det medför samtidigt en obetalbar skuld: Min pappa signalerade att jag skulle prestera eftersom han offrat så mycket för att komma hit. I dag är pappa glad över att jag skriver, men han tycker ändå att jag borde skaffa en utbildning som jag kan falla tillbaka på, säger han och ler.

Men Jonas Hassen Khemiris pappa kan vara lugn. Sonens böcker är översatta till över tjugofem språk. Hans pjäser har spelats av över hundra internationella teaterkompanier och han har tilldelats en rad tunga litterära priser – exempelvis Augustpriset och Aniarapriset.

Jonas Hassen Khemiri har skapat debatt, bland annat med sitt öppna brev till dåvarande justitieminister Beatrice Ask i samband med Reva-
debatten. Han är också den första svenska författare som fått en novell publicerad i The New Yorker. Hans ställning som författare är minst sagt stark. Och redan när vi ses har han börjat fundera på kommande text- och roman-projekt. Återigen har han bestämt sig:

– Att skriva om familjerelationer är som bensin för mitt skrivande. Men den här pappa- och föräldragrejen är jag trött på nu. Den ska jag inte skriva mer om.

Det återstår alltså att se om han lämnar familjen bakom sig. Men det ligger ändå nära till hands att tro att han inte gestaltat sin sista pappa än.

Mats Almegårds intervju publicerades först i Modern Psykologi 7/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

 

 

Jonas Hassen Khemiri. Foto: Martin Stenmark.

7 x Jonas Hassen Khemiri

Född: 27 december 1978 i Stockholm.

Bor: Stockholm.

Familj: Sambo och två barn.

Är: En av Sveriges mest uppmärksammade författare under de senaste åren, översatt till fler än tjugofem språk. Har skrivit romaner, noveller, essäer och dramatik. Tillsammans med Gabriella Pichler skrev han manus till den kritikerrosade långfilmen Amatörer (2018).

Aktuell med: Pappaklausulen (Albert Bonniers förlag), en roman om att vara när- eller frånvarande som förälder.

Priser i urval: Borås Tidnings debutantpris 2004, Tidningen Vi:s litteraturpris 2006, Sveriges Radios Romanpris 2007, Village Voice Obie Award 2011, Aniarapriset 2013, Augustpriset 2015.

Bibliografi: Ett öga rött 2003, Montecore 2006, Invasion! 2008, Jag ringer mina bröder 2012, Allt jag inte minns 2015, Pappaklausulen 2018. Samtliga utgivna på Albert Bonniers förlag.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s