Undertonen kommer med rösten

Per Naroskin. Foto Joel Nilsson.

Snart ger tingen svar på tal, befarar psykologen Per Naroskin.

KRÖNIKA. Vi har väl alltid pratat med våra saker men förr var det ett tecken på mental ohälsa att prata med till exempel sin tv. Nu gör den som man säger. Bilägare har i alla tider med tveksamt resultat hotat och bönfallit sina bilar om att starta. Numera får ett enkelt kommando hjulen att snurra.

Vi har börjat vänja oss vid allt fler röststyrda prylar. Vad som nyligen drabbade mig, däremot, var insikten om hur röststyrd jag själv är. Av min egen röst. Jag pratar högt med mig själv, vare sig jag ska peppa mig eller vara självkritisk. De gånger jag tappat rösten tappar jag även tanken. Blotta vetskapen om att jag inte skulle kunna om jag ville får även tankarna att tystna. Jag behöver tillgång till ett tonfall för att tanken ska lyfta.

Det är bara att inse att man är en pratade person. Jag har pratat i radio i många år och det händer mig ganska ofta att jag blir igenkänd inte för mitt utseende, utan för att min röst är bekant: ”Jaha, är det du! Den rösten känner man ju igen.” En gång sa en kvinna på ett mingel till mig att jag var ett radio face. Jag hade inte hört uttrycket och blev lite glad. Tyckte att det passade mig att vara någon som gav ett ansikte åt radion. Först långt senare förstod jag att uttrycket radio face inte är en komplimang, utan en förolämpning. Ett radio face är en person som är för ful för att få jobb på tv. Jag borde ha varit uppmärksam på det ironiska inslaget i hennes tonfall!


Annons:
Prenumerera


Under våren har jag skrivit en bok som ska ges ut både som e-bok och ljudbok. I de där oundvikliga, självkritiska svackorna tycktes mig mina resonemang platta och ointressanta. Det som återgav mig styrfart i skrivandet var när jag kom på att ljudboken inte ska vara uppläst text utan att e-boken är nedskrivet prat. Då fick texten en röst och jag återfick mitt personliga tilltal. Plötsligt fanns där ett tonfall: Vips lyfte texten från de släta arken, sådär som pop up-böcker, där ett slott vecklar upp sig med tinnar och torn när man vänder blad. Min skrivna text måste vara röststyrd, helt enkelt.

De röststyrda apparaterna bryr sig inte om med vilket tonfall man tilltalar dem. Deras egna röster är inte heller kända för sin sköna satsmelodi. Fast Googles nya röstassistent kan ringa och beställa bord och konversera hovmästaren med en röst som inte är robotaktig, utan oroväckande mänsklig. Det dröjer väl inte länge förrän även tingen i mitt uppkopplade hem smyger in en ironisk underton när de ger svar på tal.

Per Naroskin är psykolog, författare och spanare i Sveriges Radio P1. Hans krönika publicerades först i Modern Psykologi 6/2018:  Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s