Svenskheten är en mental konstruktion

Jag tänker att min impuls hänger ihop med ett av Yuval Noah Hararis huvudspår. Han skriver nämligen om nationen som en av de mentala konstruktioner som tagit mänskligheten dit den är i dag. Till dessa räknar han även religionen och pengarna. Gemensamt för de här konstruktionerna är att de inte finns utanför vår kollektiva föreställningsvärld. Religionen bygger på antaganden om det som inte går att bevisa, pengarna på tilliten till ett överenskommet värde i metallbitar, papperslappar och bankers dataloggar – och nationen på en godtyckligt avgränsad gemenskap. Ena veckan är en skåning dansk, nästa räknas hen som svensk till exempel. Trots sin flyktighet har de här föreställningarna, eller myterna, hjälpt oss att forma våra samhällen.

I Modern Psykologi 6/2018 skriver forskaren Maja Essebo om myter, i betydelsen sådant som vi ser som självklart – och som leder in oss på olika politiska spår. Det är inte olikt Yuval Noah Hararis resonemang. När jag läser Maja Essebos artikel tänker jag på hur svenskheten är en sådan mytbildning, och hur idén om nationalitet kan bära skilda politiska syften för den som vill göra den till ett debattämne. Med följer nämligen frågan om vad som gör någon till svensk, och vad det ska innebära. Låt vara att jag personligen inte ligger vaken om nätterna och grubblar över om enskilda fotbollsspelare beter sig svenskt eller inte, men att frågan kommer upp på dagordningen gör att vi alla måste förhålla oss till den. Och ju mer politikerna försöker få sina frågeställningar att framstå som naturliga, desto viktigare blir det att tänka över vilka politiska mål deras verklighetsbild bär med sig.