Så funkar skogsbad (shinrin-yoku)

Det lilla torget utanför Bagarmossens tunnelbanestation i Stockholm är ett sammelsurium av stenplattor, betong och asfalt. Förbipasserande tittar nyfiket på den växande samlingen människor i friluftskläder. Solen värmer. Hela tiden ansluter fler och till slut är vi 24 personer.

Psykologen Petra Ellora Cau är dagens guide och hon ska ta med oss på en lite speciell skogsvandring i Nackareservatet. Det kallas för skogsbad. Några badkläder är det dock inte fråga om. Det är vårt inre som ska bada.

Vi passerar parkeringsautomater, pizzerior och papperskorgar. Sakta blir terrängen grönare och successivt byts asfalt mot mossa och höghus mot imponerande höga granar. Den ena fågeln försöker ivrigt överrösta den andra.

– Ofta när vi går ut i skogen så gör vi någonting. Vi kanske promenerar eller plockar svamp. I dag handlar det om att bara vara. Om ni vill får ni gärna stänga av mobiltelefonerna, säger Petra Ellora Cau.

Det fipplas i fickor och väskor. De flesta tycks göra som föreslaget och gruppen är snart redo att inta naturreservatet. Sakta kliver knallrosa jackor och grågröna ryggsäckar in under granarna och försvinner.

Allt började i Japan i slutet av 1970-talet. Myndigheterna noterade att en stor mängd till synes friska japaner plötsligt föll ihop och dog. Diagnosen var ofta hjärtsvikt eller hjärtattack, men vid närmare granskning hade de avlidna också en annan gemensam nämnare. De hade tillbringat nästan all vaken tid på sina arbetsplatser.

I samma veva myntades begreppet karoshi, död till följd av överarbete. Särskilt unga och nyanställda förväntades jobba från åtta på morgonen till midnatt. 140 timmar övertid per månad var inte ovanligt. Sin partner träffade man bara på helgerna. Ofta tog man heller inte betalt för övertiden av lojalitet mot arbetsgivaren. Något behövde göras, men vad?

På 1980-talet lät myndigheterna inrätta en rad terapiskogar där människor skulle vistas och ta in skogsatmosfären. Japanerna kallade det för shinrin-yoku. Det betyder ordagrant skogsbad och blev så småningom en hörnsten i landets folkhälsoarbete. Fortfarande bekostar staten speciella skogsbadplatser som fungerar som terapeutiska centrum. Det går att bege sig ut ensam eller med hjälp av en guide. Tanken är att skogen ska stå för ett lugn och en kravlöshet som är svåra att hitta i andra miljöer och sammanhang.

De senaste åren har myndigheterna också satsat mycket pengar på forskning. Än i dag rapporteras fall av karoshi och hundratals japaner uppskattas arbeta ihjäl sig varje år, men myndigheterna är övertygade om att shinrin-yoku gör stor nytta. Disciplinen kallas skogsmedicin. Forskare gör allt för att ta reda på vad som händer när människor slappnar av i skogen. Dels genom att mäta blodtryck, puls och hjärtfrekvens, dels genom att studera hur immunförsvaret påverkas samt att mäta halterna av stresshormoner i saliv och urin.

– Det som är mest känt är att immunförsvaret får en boost när vi vistas ute i skogen. Andra saker man ser är lägre blodtryck, stressreduktion, minskad ångest, bättre kognitiv förmåga och mer kreativitet. Vi behöver naturen. Och vi behöver den på ett lite annat sätt än när vi bara tar snabba promenader och pratar, grubblar eller lyssnar på musik under tiden, säger Petra Ellora Cau.

I stället handlar det om att verkligen sakta ner, försöka plocka ut hörlurarna, aktivt lyssna på naturen och se sig om. Det är precis det som skogsbadarna ska få prova på. De uppmanas alla att hitta varsitt träd att luta sig mot. De guidas till att använda alla sina sinnen, ett i taget. Synen är lättast. Vid en närmare inspektion påminner granens bark om elefanthud eller torr lera. Det doftar grönt. När det blir dags att använda hörseln dånar ironiskt nog ett flygplan ovanför våra huvuden. Instruktionerna från Petra Ellora Cau dränks tillfälligt i oväsendet. Men för varje ny uppgift sänks tempot. Somliga blundar. Lite senare står vi under en gigantisk gran och deltagarna delar med sig av saker de lagt märke till i skogen.

Annons:

Själv har Petra Ellora Cau en bakgrund inom barn- och ungdomspsykiatrin, där hon arbetade i tio års tid. Hon fick på allvar upp ögonen för skogen för tre år sedan i samband med att hon gick in i väggen.

– Jag tog min tillflykt till den skog där jag brukade vara som barn. Jag hade lång erfarenhet av meditation och började gå långsamt eller bara sitta stilla. Då märkte jag att jag mådde bättre och tänkte bättre. Det var något med den fördjupade naturkontakten. Jag hade ingen riktig ork att träffa människor, men skogen gick alltid bra, säger hon.

Efteråt började Petra Ellora Cau fundera. Hon visste att trädgårdsterapin var stor i Sverige sedan många år. Vad skulle hända om man introducerade skogsterapi? Några googlingar senare hittade hon en sex månader lång natur- och skogsterapiutbildning på Irland. Förutom att guida den nyfikna allmänheten har Petra Ellora Cau i dag också introducerat skogsterapi i klinisk behandling och driver ett pilotprojekt för patienter på en vårdcentral i Järna. De flesta får skogsterapi i grupp, men det finns också patienter som inte fungerar lika bra i grupp och därför får egentid.

– Det jag brukar se är att de lyser upp. Både patienter och andra deltagare får närmare till glädje och förundran. Somliga kan till en början ha stått lite avvaktande med armarna i kors, men det brukar släppa. Kontakten med naturen är avstressande. Många ser också naturen på ett nytt sätt och berättar till exempel att de aldrig verkligen har tittat nära på bark förut. Skogsterapi kan återaktivera barnasinnet, säger Petra Ellora Cau.

Japanerna är inte ensamma om att forska om ekoterapi och skogens inverkan på hälsan. I dag pågår forskning på samt-liga kontinenter och olika länder har valt lite olika inriktningar. För amerikanerna är vildmarksterapi en vedertagen behandlingsform. Här på hemmaplan har vi historiskt främst jobbat med trädgårdsterapi, men visst finns det forskning om skogsterapi.

Ann Dolling är skogsekologi-forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i Umeå. Hon och hennes kolleger har samarbetat med stressforskare på Umeå universitet. Tanken var att undersöka hur människor med utmattningssyndrom påverkades av att vistas i skogsmiljö.

– Trädgårdsterapi fungerar bra i södra Sverige, men här i Umeå är trädgårdssäsongen så kort. Skog fungerar året om, säger Ann Dolling.

Under tre månader besökte patienterna skogen sammanlagt 24 gånger. Två timmar varje gång. Någon guidning var det inte fråga om, utan de skulle ta in skogen på egen hand. För att göra det så kravlöst som möjligt tilldelades alla samma kläder. De fick mat i skogen och de fick inte ha med sig något eget att äta. Det var också strikt förbjudet att baka inför skogsträffarna. Många med utmattningssyndrom är fortfarande högpresterande fastän de blivit sjuka. Det fanns en överhängande risk att någon skulle baka, vilket i sin tur kunde trigga någon annan att vilja baka något ännu bättre.

– Vi tvingade de här människorna att bara sitta stilla och göra ingenting. Många tyckte att det var hemskt i början, men vi såg att de efter varje besök hade en bättre sinnesstämning och blev mer harmoniska, avspända, glada, klartänkta och alerta. I en annan studie fann vi att pulsen gick ner och att blodtrycket sjönk i skogen, men inte i stan. Exakt varför vet vi inte, men det finns teorier. Vi tror att det handlar om mängden intryck och stimuli. Hela tiden fattar vi små beslut och hjärnan går på högvarv för att få allt att fungera. I naturen får hjärnan lagom mycket intryck. Vi behöver hitta tillbaka till vår ursprungliga miljö emellanåt för att låta hjärnan vila, säger Ann Dolling.

Patienterna fick testa olika skogsmiljöer. Alla gav positiva utslag. Forskarna fann dock att skogen behöver vara över 70 år gammal och mer än 16 meter hög för att ha riktigt höga värden ur rehabiliteringssynpunkt.

– Genom att låta träden växa sig riktiga höga och kraftiga får också skogsägaren ut mer pengar den dagen han avverkar. Ofta står skogsbruk och sociala värden mot varandra, men det här visar att det går att få både och, säger Ann Dolling.

Nu hoppas forskarna på en utveckling där läkare har möjlighet att skriva ut skogsvistelse på recept till dem som blivit eller är på väg att bli sjuka av stress. En och annan har redan börjat med det. I fjol kvalade ordet skogsbad också in på Språkrådets och Språktidningens nyordslista, vilket kan ses som ytterligare ett tecken i tiden.

– Samtidigt märker vi att alla inte längre har en relation till skogen. Förut fanns det i alla fall en mormor och morfar som alltid var i skogen. Nu är väldigt många födda och uppvuxna i staden. Till och med att ta sig ut till Nackareservatet är ett stort steg för många. Människor som kommer från andra kulturer där det inte finns någon skog kan också ha svårt att vistas i skogen, säger Ann Dolling.

Skogsterapi är fortfarande ett nytt forskningsfält. Japanska forskare har till exempel slagit fast att träden emitterar vissa oljeämnen som visat sig essentiella för både djuren och människan. Ann Dolling är dock skeptisk till det.

– De har lite för bra resultat och det känns tillrättalagt. Förr i tiden anlade man sanatorier för tuberkulospatienter i skogsmiljöer eftersom luften och oljorna skulle göra gott. Forskningen kunde dock inte hitta någon evidens för det, säger hon.

Japansk forskning tyder också på att de positiva effekterna av en enda skogsvistelse kan dröja sig kvar i en månad.

– Men det tror jag inte heller. Att vara i skogen är något som måste underhållas. Det har säkert effekt i någon eller några dagar, men jag tror att skogen fungerar ungefär som motion. Man kan inte träna en gång och sen tro att det räcker så. I övrigt är jag positiv till både shinrin-yoku och skogsterapi. Jag är övertygad om att vi mår bra av att vara i skogen.

Tillbaka i Nackareservatet börjar det bli dags att runda av för i dag och deltagarna får en sista uppgift. De ska hitta varsin plats, slå sig ner och bara vara. Ganska snart avtar ljudet av skosulor i lingonriset. Nästan alla skogsbadare har sökt sig till solen. En rosa mössa sticker upp bakom en mossbeklädd sten. En kvinna i grön sjal har valt att luta sig mot en tallstam. Ett och annat flygplan flyger fortsatt förbi. Ett par barn klättrar i träd en bit bort. Några av skogsbadarna blundar. Andra utforskar mossan eller barken och ser sig noga omkring.

Efter en kvart hörs spröda toner. Barnen fryser mitt i leken.

– Vad är det som låter? frågar det ena barnet.

– Det låter som Asien, men Asien ligger inte i Sverige, svarar ett annat barn.

Det är inte Asien. Det är bara Petra Ellora Cau som använt sin flöjt för att signalera att det är dags att runda av. Skogsbadarna strömmar till och får var sitt glas bärnstensfärgat skogste smaksatt med ljung, nyponrosblad och rödklöver innan det är dags att säga hejdå. Peter och Kristina Lindstrand, som aldrig provat skogsbad tidigare, är båda positivt överraskade av upp-levelsen.

– Jag kände att jag såg skogen i detaljer på ett sätt som jag inte brukar. Synintryck är jag van vid, men just att känna och lukta gav en helt annan dimension. Jag lever konsultlivet och där är det hela tiden kommunikation. Det är på många sätt ett snabbt liv, nästan helt utan gränser. Det här var spännande, säger Peter Lindstrand.

– Jag jobbar själv som psykolog och naturen har ju en läkande verkan. Det är så annorlunda att komma ut i skogen mot att sitta i ett litet terapirum, säger Kristina Lindstrand.

– Det hade varit kul att göra en sådan här grej med kontoret. Kavajer i skogen! Det skulle faktiskt kunna funka, säger Peter Lindstrand.

3 x fördelar med skogen

1) Skogar, grönområden och parker främjar ökad rörelse och fysisk aktivitet.
2) Redan efter fem minuters skogspromenad sjunker puls och blodtryck.
3) Även immunförsvaret stärks av att vara i skogen. Stressnivåerna sjunker. Forskare tror att de positiva hälsoeffekterna beror på att människan lättare slappnar av i naturen.

Källa: Naturvårdsverket

Shinrin-yoku
(森林浴)

I Japan är skogsbad, shinrin-yoku, närmast en folkrörelse. Landet består till stora delar av skog och skogen används flitigt för avkoppling och rekreation. Skogsterapi har förekommit under strukturerade former sedan 1980-talet. De senaste åren har konceptet också spridits till USA och Europa.

Shinrin-yoku kan tillämpas på många olika sätt, både guidat och oguidat. Ofta handlar det om en mycket långsam vandring på mjuka stigar. Deltagarna kan också få förslag på aktiviteter som kan öppna sinnena och göra att de upplever naturen på ett nytt sätt.

Anna Liljemalms artikel publicerades först i Modern Psykologi 5/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera