Robert Sapolsky förklarar biologin bakom vårt beteende

Året var 1969. Hemma i Brooklyn, New York, började Robert Sapolsky förbereda sig för en framtid på den afrikanska savannen. Han lärde sig swahili på egen hand och skickade brev till sina idoler, primatforskarna. ”Hej, jag heter Robert Sapolsky och skulle vilja göra fältstudier på apor i Kenya.”

Han avslutade med en liten upplysning. By the way, jag är 12 år.

Sedan dess har Robert Sapolsky gjort dubbel karriär som biolog och primatolog, blivit mångfaldigt prisad som professor på Stanford och slagit igenom som populärvetenskaplig författare med boken Varför zebror inte får magsår (Natur & Kultur 2003).

Nu kommer Robert Sapolskys sjätte bok ut på svenska. Varför vi beter oss som vi gör är en kartläggning av biologin bakom det bästa och sämsta i oss människor. På drygt 600 sidor försöker han göra allt mellan värstingbeteenden och hjälteinsatser biologiskt begripligt och kommer fram till att … it’s complicated. För varken mord eller medkänsla kan förklaras med endera uppväxten eller ett visst hormon, eller en alldeles särskild gen, eller ett exakt område i hjärnan, eller evolutionen, eller varför inte hur frontallobsbarken formades under tonåren?

Glöm det, för att använda Robert Sapolskys egna ord.

I stället hänger våra handlingar ihop med allt det här på en gång. Vad vi än gör – skjuter ihjäl folk eller är vänligt förstående – så har beslutet påverkats av biologiska processer längs en oändlig tidslinje, från sekunderna innan till miljoner år bakåt. Och att förklara detta är … komplicerat. Så låt oss låna författarens grepp i boken och utgå från ett beteende i nuet och backa, genom forskningsområde efter forskningsområde, ända till urtiden.

”Nuet” får bli ett visst ögonblick i min intervju. Jag har just erkänt att jag kommer att ställa frågor som ”Det handlar väl om uppväxten?”, ”Kan inte det hänvisas till våra gener?” Det är precis det kategoriska stuprörstänkande som han vill göra upp med. Ska han nu bli irriterad? Nej, Robert Sapolsky svarar med ett vänligt kluckande:

– Hehe, du har verkligen ingen lätt uppgift att beskriva något så multi-faktoriellt-tvärvetenskapligt …

Sekunder till minuter innan: Neurovetenskap. Klockan är åtta på morgonen för Robert Sapolsky hemma i San Francisco. När han skrattar varmt förstående åt mig har hjärnan just skickat signaler till ansiktsmusklerna bakom det lurviga skägget. Samtidigt styrs dessa signaler av vad som hänt sekunderna innan. Tänk om han hade hört ett skott från redwood-kullarna utanför huset? Då hade reptilhjärnan reagerat automatiskt, slagit på aktiviteten i amygdala och höjt stressnivån i kroppen. Det ökar risken för att han ska tolka min fråga fientligt.

Men om familjens hund just hade tassat upp bredvid honom, tittat med sin långa blick och velat bli klappad? Då hade kroppens lugn och ro-system aktiverats, vilket ökar sannolikheten för att han ska reagera vänligt förstående i stället.

Timmar till dagar innan: Hormoner. Bemötandet kommer också att påverkas av om Robert Sapolsky har ätit frukost eller ej – och han gillar att ge stöd åt detta faktum genom att hänvisa till en studie om jurymedlemmar i israeliska rättssalar: Var de hungriga och trötta dömdes nästan ingen av de åtalade villkorligt. I början av dagen och direkt efter lunch var siffran 65 procent.

– Frontallobsbarken fungerar inte så bra om man är hungrig, trött eller har ont, förklarar han. Och det är den delen av hjärnan som gör att vi kan hejda känslostyrda impulser eller sätta oss in i en annan människas situation. It’s the hard work, sådana processer som hjärnan upplever som krävande.

Stress ökar också testosteronnivån hos både kvinnor och män. Hormonet höjer risken för att till exempel bedöma en okänd människas neutrala ansiktsuttryck som hotfullt.

Veckor till månader innan: Hjärnans plasticitet. Hjärnan svarar hela tiden på vad vi är med om genom att göra nya kopplingar mellan nervcellerna, det som kallas hjärnans plasticitet. Robert Sapolsky har månaderna före vårt samtal som vanligt haft mycket undervisning vid Stanford-universitetet, en timmes pendeltågsresa bort. Dessutom har han gett en mängd intervjuer om sin nya bok. Om den här tiden skulle ha stressat honom hade hans amygdala blivit mer lättretad och prefrontala barken långsammare. Utan stress svarar hjärnan med nya kopplingar och lär sig nya saker.

År till decennier innan (beroende på hur gammal du är): Puberteten och epigenetik.Puberteten är nästa viktiga område, en tid som mest av alla formar prefrontala barken. I 25-årsåldern har den vuxit klart och den versionen kommer sedan att påverka våra beslut och hur vi beter oss.

Robert Sapolsky skriver: ”Tonåren och de tidiga vuxenåren är den tid då risken/chansen är störst att en människa dödar någon, blir dödad, offrar sig för behövande, utvecklar ett missbruk, rånar en gammal dam eller engagerar sig och förändrar saker och ting. Det är med andra ord en tid i livet då vi tar maximala risker, söker det nya och lierar oss med likasinnade. Allt på grund av den omogna prefrontala barken.”

Vilka händelser och omgivningar under puberteten formade Robert Sapolskys frontallobsbark? Dels var han en extrem bokmal. Hans enda intresse var studier och han sökte ofta de vuxnas beröm. Dels blev han ateist och har sedan dess inte haft ”det minsta intresse för någon andlig väg”. I den lilla familjen med storasyster, mamma och pappa, dominerad av ortodox judisk tradition, gjorde Robert revolution, 13–14 år gammal.

– Jag hittade för många motsägelser i Bibeln och började kontrollera berättelserna. Plötsligt fick jag ett slags klarhet, aha! Allt är bara påhittat, det är därför det inte stämmer!

Hur klarade du det i en sträng judisk familj?

– Jag fortsatte att vara en lydig, praktiserande son hemma, men min tro var noll.

Robert Sapolsky genomförde sitt uppror genom en paradoxal kupp. Den ”lydige” sonen låtsades vara så djupt religiös att föräldrarna fick anledning att uppmana honom att dra ner på antalet böner och ritualer.

Vid det laget hade han precis börjat i högstadiet på John Dewey-skolan. Den var helt ny och stod för en alternativ pedagogik. Nu förberedde Robert Sapolsky sitt drömyrke: skrev brev till primatforskarna och tog en självstudiekurs i swahili. Sedan kom han in på college tidigt, tog sin examen vid Harvard när han var 21, doktorerade vid Rockefeller university när han var 27, blev assisterande professor på Stanford när han var 30 …

Var du alltid yngst?

– På college fanns en annan 15-årig kille som också var rätt cerebral. Jag antar att många som blir forskare har haft en liknande bakgrund.

Men Robert Sapolsky hängde inte bara över böcker under de tidiga vuxenåren – han tog också varje chans att gå i väg ensam på vandringslederna mellan New York och Florida.

Men du hade kompisar och så, eller …?

Nu liksom hejdar sig Robert Sapolsky och säger lugnt:

– Alltså, jag är helt och fullt social, jag tar på mig kläder … Men visst – på Harvard var jag varenda helg ensam i skogarna på ett primatforskningscenter åtta mil väster om Boston.

Kan man säga vad ett sådant drag beror på?

– Jag antar att jag, av outgrundlig anledning, i särskilt hög grad tolererar att vara ensam. Och att jag vill det.

Robert Sapolsky blev klar med sin examen i biologisk antropologi 1978 – med absolut högsta betyg. Han flyttade direkt till ett forsknings-
reservat med 60 babianer i Masai Mara i Kenya och stannade i ett och ett halvt år, ensam i ett trångt tält och utan rinnande vatten.

– Jag hade ingen aning om någonting när jag kom dit – mer än att babianerna redan blivit kompisar med människorna. Några gillade mig och några gillade mig absolut inte.

Robert Sapolsky arbetade med att ta blodprov på babianerna i åtta, tio timmar per dag. Många kom att bli hans vänner och han gav dem gammaltestamentliga namn: Har Benjamin behövt försvara sin position i dag? Hur går det för Batseba? Har Aaron och Nebudkadnessar putsat varandras pälsar? Och babianerna lärde känna Robert så väl att de kunde skilja på om han andades in för att han snarkade eller för att han i nästa ögonblick skulle skjuta iväg en pil med sömnmedel mot dem genom sitt blåsrör.

Det var så han fick blodproven. I boken A primate’s memoir beskriver han hur nära han måste gå för att pilen skulle träffa och han sedan direkt skulle hinna täcka över den sövda kroppen innan kompisarna kom och räddade den. Varje gång fick han hjärtklappning och var på helspänn.

I 33 år kom Robert Sapolsky tillbaka för fältstudier tre, fyra månader varje sommar. Övriga delen av året gällde laboriatorieråttorna på Stanford som manipulerades till olika stressreaktioner. I början handlade hans forskning om neurobiologi och inte bara rent beteende.

– All stress vi kunde stu-dera hos labbråttor, men fanns något av detta också i naturlig miljö? Fysiologin hos babianerna var ett område som intresserade mig. Jag ville försöka förstå vem som är sårbar för stress. Det blev banbrytande resultat.

När han var klar med sin doktorsavhandling i neuro-endokrinologi om hormoners och nervbanors roll för stress och åldrande var han 27 år och fick några år senare utmärkelsen Mac Arthur fellowship för sina upptäckter. En del av Robert Sapolskys arbete, som att primater stressas mest om de står lågt i hierarkin och inte har kontroll över sin situation, skildras i dokumentären Stress: Portrait of a killer från 2008. Den har setts 1,5 miljoner gånger på Youtube.

I filmen får man också träffa hustrun Lisa, då fortfarande forskare i neuropsykologi, och deras två barn – döpta efter favoritbabianerna Benjamin och Rachel. Barnen kom inte till med lätthet. Flera graviditeter misslyckades på grund av en genetisk sjukdom i Lisas släkt. Under en och samma månad 1994 dog pappa Thomas Sapolsky, till följd av stressrelaterade sjukdomar, Lisa och Robert tvingades abortera ytterligare ett foster och en finansiering till labbet på Stanford drogs in. Robert Sapolsky fick avskeda anställda och kunde inte åka till Masai Mara på sommaren som vanligt.

Han hade aldrig haft så många motgångar och gick in i en klinisk depression.

Samma år slog han igenom med Why zebras don’t get ulcers, en populärvetenskaplig bok om stressens roll för bland annat blodtryck och diabetes.

Decennier innan. Barndom och fosterstadium: Gener. Det är dags att backa till barndomens betydelse för våra beslut och beteenden i nuet.

Robert Sapolsky fick börja ta pianolektioner när han var fyra år. Han kunde redan läsa och föräldrarna var rädda att han skulle bli uttråkad i skolan. Till den första långa vistelsen i Kenya tog han med sig sin keyboard.

– Från andra eller tredje året i Afrika slutade spelandet vara mitt uttryck för känslor och skrivandet blev min grej i stället. Efter att min pappa hade gått bort skrev jag hellre än spelade.

Pianolektionerna och de otaliga besöken på Naturhistoriska museet i Central park präglade Robert Sapolskys barndom. Han drömde om att bo i glasmontrarna hos de uppstoppade bergsgorillorna. Från det att han var nio, tio år visste han vad han skulle bli. Primatforskare i fält. I Afrika.

Men varför savannen, du var ju uppvuxen i Brooklyn, värsta stadsmiljön?

– Det var ett förfärligt område, aggressivt och fientligt. Det var inget för en kort, boklärd pojke. Jag antar att jag bara bestämde att jag hellre ville bo på Naturhistoriska.

Under barndomen sker så kallade epigenetiska förändringar, då samspelet med miljön gör att vissa gener aktiveras permanent eller stängs av för gott. Hade Robert Sapolsky vistats mer på gatorna i Brooklyn hade andra gener varit aktiva nu i stället för de som samspelade med hans erfarenheter från museet. Det gäller också för det som händer i fosterstadiet, förklarar han. Om hans mamma hade varit utsatt för stark stress under graviditeten 1956–57 hade också Roberts amygdala som vuxen kunnat bli mer lättretad och oftare höja hans nivå av stresshormoner.

Mamman, som dog för ett par år sedan, 99 år gammal, hade motsvarande en svensk gymnasieutbildning. Pappa Thomas, född 1907, började läsa medicin i New York. Men så kom den ekonomiska depressionen i slutet av 1920-talet och han kunde inte finansiera sina studier. Han fick jobb som ritbiträde, kunde så småningom slutföra en arkitektexamen genom kvällsstudier och öppnade eget arkitektkontor.

Sekel och millennier innan: Kultur. Nu backar Robert Sapolsky ännu längre bak i tiden, till förfäderna. Också vad dessa har ägnat sig åt har betydelse för nuet.

Pappa Thomas kom som ung judisk flykting till USA från trakterna runt Moskva. Mammans hemvist i Ryssland är mindre klar – kanske var det Ukraina, säger Robert Sapolsky, kanske någon by på landsbygden. Bägge familjerna flydde ryska revolutionen – och föräldrarna träffades i USA. Så mycket mer vet han inte om dem.

Robert Sapolskys judiska släkt påverkar ännu hans beteende, menar han, genom den kultur som odlats i århundraden. Värderingar överförs från generation till generation, och handlar till exempel om hur man ser på konflikter och hur man löser dem. Robert Sapolsky brukar berätta om en återkommande mardröm som han haft sedan barnsben – han mördar Hitler på det mest bestialiska sätt. I verkliga livet är han emot dödsstraff, tycker att vapeninnehav ska förbjudas och är pacifist. Att både kunna vara mordisk i drömmen och som vaken emot våld brukar Robert Sapolskys ta som exempel på att vi alla har en potential att vara såväl jävliga som änglalika.

Miljoner år innan: Genernas evolution. Vi har många gener gemensamt med reptiler. Vi har ännu fler gemensamt med alla däggdjur. Och nästan alla gemensamt med dem som blev primater. Robert Sapolsky berättar hur vissa mönster i genernas evolution slår igenom  hos till exempel schimpanser och babianer. Några primater har utvecklats till att ha extremt låga nivåer av aggression och andra i motsatt riktning. ”Flytande däremellan finns utan jämförelse människan”, enligt Robert Sapolsky. I all vår motstridighet har vi potential att vara både riktigt onda och riktigt goda mot varandra. Och – möjlighet att påverka åt vilket håll vi ska gå.

Finns det någonting vi kan göra för att styra in oss mot det goda beteendet?

– Inget som vi kan förutse. När vi studerar människor som heroiskt räddat andra, för dem helt okända, finns det nästan ingenting som på förhand visar vem det skulle kunna bli. Det handlar varken om utbildning eller religiös läggning.Men möjligen, berättar Robert Sapolsky, finns ett gemensamt drag: Att de har vuxit upp i familjer som trummat in budskap om att man ska göra rätt. Värderingar där föräldrarna tagit ställning för hjälpsamhet. Det kan få dem att vara just den som rycker ut och gör hjältedåd.

– Moralisk reflektion är inom psykologin något som är krävande för hjärnan, the hard work, men de här upplever inte sina insatser som svåra. De flesta berättar att de ”handlat utan att tänka”, automatiskt, utan att först resonera.

Då måste väl kulturen vara viktig för att ett gott handlande ska bli automatiskt?

– Oerhört viktig, säger Robert Sapolsky med eftertryck. Processen under barndom och tonår – här blir en hel hög med beteenden och åsikter och moral-uppfattningar och sociala uppfattningar automatiska, och därför snabbare än din hjärna är medveten om.

Och nu kommer vi till det som driver Robert Sapolsky – att vi kan förändras så att det sämsta av beteenden byts mot det bästa. Han ger exempel på flera personer som skiftat från att föra krig och sko sig på andra till att bli altruistiska och göra gott, ofta på kort tid. Framför allt framhåller han 1700-tals-teologen John Newton, som först gjorde sig en förmögenhet på slaveriet och sedan engagerade sig för att det skulle avskaffas. Han blev präst och skrev texten till psalmen Amazing grace. Ett slags avbön.

På samma sätt har Robert Sapolsky sett ”sina” babianer förändras. Efter över 20 år dog plötsligt alfahannarna i tbc. Nästa gång Robert Sapolsky kom till reservatet satt vuxna hannar och plockade varandras pälsar, ett fredligt sätt att stärka grupptillhörigheten som bara småpojkarna gör annars. Sedan, i tonåren, blir det hårdare tag och i nya flockar brukar de utmana alfahannarnas aggressiva beteende.

– Men när andra tonårshannar sökte sig till min grupp blev de åthutade av de vuxna: ”Sån skit håller vi inte på med här.” Det tog ett halvår, sedan hade kulturen i gruppen förändrats och umgänget mellan hannarna blivit mindre aggressivt.

Trots det menar han att våra beteenden i så hög grad är biologiskt betingade och styrda av sammanhanget att människan saknar fri vilja. Han säger att bilden av oss som rationell art är övervärderad.

– Människor som inte tror på den fria viljan brukar delas upp i antingen mjuka eller hårda. Jag är så hård som det bara går. Fast jag försöker vara en trevlig middagsgäst. Samtidigt har jag inte den blekaste om hur världen skulle se ut om alla trodde att det inte finns någon fri vilja. Det skulle kräva ett ofattbart annorlunda tankesätt.

I Robert Sapolskys ögon är det biologin det beror på om någon inte har impulskontroll, inte att den personen är en ond varelse. Att vi i så fall inte skulle kunna döma folk enligt nuvarande juridik är ett resonemang som flera recensenter av boken uppehållit sig kring.

Därför skipas ingen rätt-visa i dag, enligt Robert Sapolsky. Rättvisa skulle vara – som en metafor – att ställa undan en bil med trasiga bromsar i garaget tills den är lagad – inte att fördöma den.

– De som inte kan medicineras för sin epilepsi får till exempel inte köra bil. Det är jobbigt för dem att bli av med körkortet – men de blir inte brända på bål. Det tog några hundra år att förändra det tänkandet. Nu är det självklart att betrakta epilepsi som ett biologiskt problem, säger han.

– Det kommer att ta tid att förändra synen så att man också ser andra beteenden som främst biologiska problem. För folk ger inte det biologiska perspektivet tid. Där kan jag bli pessimistisk.

Samtidigt har han blivit mer optimistisk med åren, efter alla berättelser om människans förmåga till förändring.

– Det kan ta decennier, men ibland går det på en sekund.

Han säger att varenda liten bit biologi som han nämner i boken kan förändras under vissa omständigheter. Det är så det fungerar. Ekosystem förändras. Kulturer förändras. Och viktigast av allt – våra hjärnor förändras. Neuroner skapar nya kopplingar, andra nervbanor kopplas bort. Sådana biologiska processer ligger bakom extraordinära exempel på mänsklig förändring, förklarar Robert Sapolsky.

– Vi kan transformeras från vårt värsta till vårt bästa beteende, och det kan biologin lära oss mer om. För om en aggressiv art som  babianer plötsligt uppfostrar de unga hannarna till att bli fredliga, så stå inte där och tro att det inte kan hända med människor.

6 x Robert Sapolsky
Född: 6 april 1957 i New York.
Yrke: Professor i biologi, neurologi och neurovetenskap samt neurokirurgi vid biologiska institutionen, Stanforduniversitetet.
Familj: Lisa, chef för ett danskompani i San Francisco, barnen Rachel och Benjamin.
Aktuell: Varför vi beter oss som vi gör: Biologin bakom människans bästa och sämsta sidor (Natur & Kultur 2018).
Tidigare böcker: Varför zebror inte får magsår 1994, på svenska 2003. The trouble with testosterone 1996. A primate’s memoir 2002. Monkeyluv 2005.
Talang: Spelar piano sedan fyraårsåldern. Ackompanjerar på repetitionerna varje vecka på hustrun Lisas danskompani.

Agneta Lagercrantz artikel publicerades först i Modern Psykologi 3/2018.