Traumat efter Rana Plaza
Folk påpekar ständigt vilken tur hon har som är vid liv, som undkommit dödens grepp. De säger till henne att skatta sig lycklig för att helskinnad ha tagit sig ur spillrorna av det som en gång var Rana Plaza. De påminner henne om alla dem som gick ett annat öde till mötes.
Men 25-åriga Asma Begum, som räddades ur rasmassorna fyra dagar efter det att textilfabriken Rana Plaza kollapsade, känner sig inte upprymd eller ens tacksam för att vara vid liv. Hon har inte längre någon aptit, inga drömmar och inte heller några ambitioner. Hon kan inte sova på natten och inte föra längre samtal med vänner och familj utan att tappa fokus. Det är bara en enda tanke som snurrar i hennes huvud: Varför dog jag inte den där dagen så att jag slapp den här eländiga tillvaron?
– Jag tänker ofta på varför mina föräldrar födde mig till det här livet av fattigdom och otrygghet. Sedan Rana Plaza-katastrofen känner jag ingen glädje över huvud taget. Jag är som en död kvinna som går på gatan. Vad är meningen med att leva det här livet? säger Asma Begum, som är ensamstående mamma till en son och en dotter.
Hon har inte lyckats sätta fingret på vad det är som efter katastrofen har fått henne att känna sig så apatisk. När allt kommer omkring har fyra år passerat sedan dagen då åttavåningsbyggnaden kraschade ihop över henne – tillräckligt med tid enligt vänner och familj för att hon borde vara ”läkt”. Ändå faller hon ständigt djupare och djupare ned i ett mörkt hål av depression. Hon ser fortfarande bilder av dagarna då hon låg fastklämd inne i Rana Plaza – de ruttnande kropparna ovanpå varandra, vännerna som dog framför ögonen på henne, räddningsarbetarna som sågade i människor för att kunna dra ut dem levande från spillrorna – de desperata skriken från dem som befann sig vid dödens rand, urinen hon var tvungen att dricka för att själv överleva. De här minnena väcks särskilt till liv av ord, lukter, skrik eller instängda miljöer och de har hållit henne vaken om nätterna i fyra år. Men än värre är känslan av att livet inte spelar någon roll. Den är överväldigande och slukar henne dag som natt.
Textilfabriker upplever Asma Begum numera som dödsläger. Eftersom hon är alldeles för traumatiserad för att arbeta i en fabrik igen har hon sedan katastrofen jobbat som hushållsarbetare i Savar, ett industriområde nordväst om Dhaka. Hon har behövt ta tre deltidsjobb för att kunna försörja sig och sina barn.
– Jag drar mig iväg till jobbet med all den energi jag kan uppbåda. Men när jag kommer hem ger min kropp vika och jag orkar inte ta mig upp ur sängen under resten av dagen.
Trots sitt svåra mentala tillstånd har Asma Begum aldrig träffat en terapeut eller en psykiater. Terapi eller psykologiskt stöd är en lyx som få från hennes samhällsklass har råd med. Den enda behandling hon fått är sömntabletter som den lokala kliniken skrivit ut.
Fyra år efter katastrofen vid Rana Plaza uppvisar fortfarande många av de 2 500 överlevande symtom på psykisk ohälsa, enligt de stödpersoner som arbetar med överlevande och familjer till offren. Många har inte kunnat arbeta i stängda miljöer i fabriker av rädsla för att väggarna ska falla samman. Andra har rapporterat om svårigheter att klara av starka ljud. Vanliga problem är ångest, förlust av korttidsminne, ilska och sömnsvårigheter.
Shoeb Mahmud, psykosocial terapeut vid BRAC university i Dhaka i Bangladesh, säger att en av hans klienter – en överlevande från Rana Plaza – har utvecklat en sådan akut ilska att hon binder fast sitt barn och slår honom när han kommer i vägen för henne. En annan kastade sitt barn mot väggen när hon inte klarade av att kontrollera sin ilska. Vissa patienter lider av så akut ångest att de inte ens kan gå in i byggnaden där terapin sker.
Det finns ingen exakt siffra på hur många människor som fortfarande är psykiskt påverkade av katastrofen, som hade sin grund i bristande respekt för säkerhetsföreskrifter och byggnadsunderhåll. Ingen systematisk uppföljning av det mentala tillståndet hos de överlevande och offrens familjer har gjorts. Inte heller något övergripande psykosocialt stöd har erbjudits för att ge dem möjlighet att återhämta sig. Enligt en undersökning av 1 300 av de överlevande, gjord av Action aid Bangladesh förra året, led 58 procent av långsiktiga psykosociala problem och 37 procent hade ett mer eller mindre stabilt tillstånd, medan bara 4 procent helt och hållet hade återhämtat sig.
– När Rana Plaza kollapsade var våra ansträngningar i huvudsak fokuserade på att rädda offer, för att sedan ge dem behandling för de fysiska skadorna och slutligen också se till att garantera dem kompensation, säger Syed Sultan Uddin Ahmed, vd för Bangladesh institute of labor studies, en organisation inblandad i räddnings- och rehabiliteringsarbetet av de textilarbetare som skadades dagen då byggnaden störtade samman.
– Även om en del organisationer gav första stödsamtal och arbetade med traumatiserade patienter hade vi helt enkelt inte kapaciteten att fokusera på psykisk hälsa på ett mer övergripande sätt. Det fanns ingen organisation som kunde ta på sig den gigantiska uppgiften att göra en psykologisk utredning och uppföljning av alla överlevande och familjer till offren, säger han.
Kompensationsprocessen som varade till oktober 2015 var i huvudsak inriktad på fysiska skador. Även om Rana Plaza agreement coordination committee, som samordnade kompensationsbetalningar till arbetarna vid Rana Plaza och deras anhöriga, inkluderade psykiska skador som ett kriterium för kompensation, var den slutgiltiga summan som betalades till patienter med psykiska problem försumbar, förklarar Syed Sultan Uddin Ahmed, som var medlem av kommittén. Huvudanledningen var att det aldrig gjordes någon riktig utredning av hur traumatiserade personer påverkades.
I ett land som Bangladesh, där stigman och missuppfattningar kring psykosocialt stöd fortfarande är spridda, finns också en ovillighet att erkänna allvaret i frågor som rör psykisk hälsa.
– Psykisk ohälsa tas inte på allvar här eller så betraktas det som ett tabu. Det förklarar varför folk i så hög grad fokuserade på fysiska skador och ignorerade de psykologiska trauman som så många överlevande lider av, säger Bithun Tasnuva Mazid, senior chef för katastrofhantering och klimatförändringar vid Bangladesh rural advancement committee, BRAC.
– Ingen trodde att psykisk hälsa var en prioritet, särskilt inte för arbetare som går igenom så många svårigheter i sina dagliga liv.
Inte heller arbetarna förstod vad de skulle vinna på att gå i terapi när de hade mer akuta behov, som medicinsk behandling eller försörjning av familjen, förklarar Bithun Tasnuva Mazid. Många ser ingen mening i att gå till en doktor för att få behandling för smärtan i att ha skilts från sina nära och kära.
Rabeya Khatun förlorade tre familjemedlemmar i katastrofen, däribland sin son. Hon gråter sig fortfarande till sömns varje kväll – om hon alls får en blund.
– Jag tänker på honom hela tiden. Hur mitt älskade barn åt, sov, tänkte, hur han gick, hur han led … och jag kan inte andas, jag kan inte sova, säger hon snyftande.
Rabeya Khatun kunde inte finna resterna av sin son någonstans och fick därför inte ens möjlighet att begrava hans kropp och ta farväl. När jag frågar om hon har gått till en psykolog eller terapeut för att få hjälp att ta sig igenom svårigheterna, svarar hon:
– Är jag så galen att jag skulle gå till dem? Visst har jag en sten som tynger mitt hjärta, men hur skulle en doktor kunna läka det? Bara Gud kan ge mig tillbaka min son och ta bort smärtan.
BRAC var en av få institutioner som gav psykiskt stöd till offren under och efter katastrofen. De arbetade på plats i två månader och gav därefter både gruppsamtal och individuell rådgivning till de överlevande och offrens familjer.
– Vi var tvungna att först göra dem bekväma med själva idén om rådgivning och närma oss dem på ett sätt som inte stötte bort dem. Ibland gick vi hem till dem för att ge stödsamtal, säger terapeuten Shoeb Mahmud.
Hittills har 730 överlevande och familjemedlemmar fått stöd, antingen genom gruppsessioner eller, i mer akuta fall, genom individuella samtal. Terapeuter vid BRAC använde sig bland annat av ögonrörelseterapi, EMDR, för att ge stöd åt dem som varit med om traumatiska upplevelser.
– Men trots de bästa intentioner kunde vi tyvärr inte erbjuda en så genomgripande behandling som vi skulle ha velat på grund av begränsade resurser. För tillfället ger vi max fyra sessioner till de som lider av allvarligt posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, men egentligen skulle de behöva minst sex eller helst ännu fler träffar, beroende på hur allvarligt deras tillstånd är. Dessvärre kan vi inte heller följa upp våra patienter när sessionerna är slut, säger Shoeb Mahmud.
Psykologer, terapeuter, utvecklingsarbetare och aktivister menar att Bangladesh borde utveckla ett system för beredskap vid krissituationer och att psykosocial service borde vara i särskilt fokus.
– Det finns en allvarlig brist på organiserade grupper med rätt utbildning för att ta hand om krissituationer av sådana extrema proportioner som Rana Plaza, säger Kali Prasanna Das, psykosocial rådgivare som arbetade med att ge stöd till de överlevande.
– När katastrofen inträffade hoppade vi alla in så gott vi kunde, men stödet gavs på ett oplanerat sätt.
Kali Prasanna Das menar att det är av yttersta vikt att ta fram team som kan reagera direkt. Efter Rana Plaza-katastrofen fick många terapeuter särskild utbildning, men han tycker att det är viktigt att vidareutveckla deras kapacitet och utbilda fler i psykosocial första hjälpen. Dessutom krävs det att folk generellt görs mer medvetna om psykosociala frågor och trauman som kan komma efter en katastrof så att människor mer effektivt kan få stöd.
– Att få andrum är centralt efter en traumatisk erfarenhet. Efter Rana Plaza såg vi att journalister och räddningsarbetare – och till och med vanliga människor – ställde detaljerade frågor till överlevande och till offrens familjer, utan att bry sig om deras psykiska tillstånd. De lämnade dem sedan med öppna sår. Det är väldigt farligt och därför är det viktigt att det finns en medvetenhet om sådana grundläggande aspekter, säger Shoeb Mahmud.
Troligtvis kommer de överlevande från Rana Plaza och de som förlorat familjemedlemmar aldrig att helt och hållet hämta sig från den fruktansvärda upplevelsen. De kommer inte att glömma det outhärdliga i att vara levande fastklämd eller att söka igenom spillror efter stympade vänner eller familjemedlemmar. Minnena kommer att förfölja dem tills de dör, säger de jag pratat med. Men med stöd och omhändertagande kunde deras smärta ha varit, och kan fortfarande bli, långt mer begränsad. Deras situation kunde kanske bli lite mindre eländig och återgången till ett ”normalt” liv hade kunnat bli något lättare. Men för tillfället sitter Asma fortfarande och stirrar tomt in i väggen och Rabeya gråter över sonen, i en enda lång väntan på att livet ska vara över.
Industrins värsta olycka
Den olycka i textilindustrins moderna historia som dödat flest personer skakade Bangladesh den 24 april 2013. Åttavåningsbyggnaden Rana Plaza – som innehöll affärer, en bank och ett flertal klädesfabriker – kollapsade över arbetarna. Minst 1 129 personer dog och nästan 2 600 skadades allvarligt. Räddningsaktionen pågick i 20 dagar och räddningsarbetare var tvungna att såga av armar och ben på många av de överlevande för att dra fram dem ur spillrorna.
Det utreddes aldrig ordentligt hur de överlevande textilarbetarna och familjerna till offren påverkades psykiskt.
Dagen innan Rana Plaza kollapsade hade sprickor blivit synliga i byggnaden. Men trots en evakueringsorder från myndigheterna och upprepade krav från textilarbetarna att få lämna platsen, tvingade fabrikscheferna dem att fortsätta arbeta under katastrofdagen. Grundläggande byggnads- och säkerhetsföreskrifter hade inte heller respekterats. Fabrikerna hade bara tillstånd för en sexvåningsbyggnad, låg på en sumpig grund och undermåliga byggnadsmaterial hade använts. I textilfabrikerna tillverkades kläder för märken som Mango, Benetton och Wal-mart.
BRAC
Bangladesh rural advancement committee är världens största icke-statliga organisation som arbetar med fattigdomsbekämpning. Dess insatser berör uppskattningsvis 138 miljoner människor i 12 länder inom områden som mikrofinanser, utbildning, hälsostöd och juridiskt stöd. I Bangladesh driver organisationen också ett universitet och har spelat en central roll efter Rana Plaza-katastrofen.
Sushmita S. Preetha är frilansjournalist baserad i Bangladesh. Översättning: Karin Elfving. Den här artikeln har kommit till via det Sida-stödda journalistiknätverket One World.
