Från Freud till Fritzl

”Vi bär alla vår källare med oss”, säger regissören Ulrich Seidl om sitt 100-årsfirande Österrike. Följ med på en resa till psykoanalysens vagga – och brottsplatsen för brutala övergrepp i just källare.

Kön till Café Central ringlar lång. Trots att det är en grå måndagsförmiddag och inte på långa vägar någon hög-säsong i turisttillströmningen är antalet köande så stort att jag beslutar mig för att dricka mitt förmiddagskaffe någon annanstans. Att det är sådant intresse för just detta av Wiens så många Kaffeehäuser beror på att det var här som Sigmund Freud ofta satt och drack sitt kaffe, samtidigt som han läste tidningen och puffade på en cigarr. Att Freud, enligt Peter Gays digra biografi Freud: A life for our time, egentligen inte brydde sig om sällskapslivet, utan föredrog sitt tysta och lugna arbetsrum må vara sant – men samtidigt hade han levt i staden Wien sedan hans föräldrar flyttade dit då Sigmund var fyra. Och som det anstår en äkta wienare gick naturligtvis Freud till sitt Kaffeehaus för att inta kaffe, nyheter och skvaller.

Nu är det inte bara på kaféer runt om i staden som Freud märks i Wiens gatubild. I souvenirbutikerna hittar man både Freudgodis, dockor och annat krimskrams sida vid sida med nyutgåvor av hans skrifter – och Wiens turistnärings huvud-kontor flankeras av Gustav Klimts målning Der Kuß på ena sidan och ett foto av en cigarrökande Sigmund Freud på den andra.

Av faktumet att Freud också var en mycket omstridd person – inte minst på grund av hans upptagenhet vid sexualiteten – märks inget i turistnäringens marknadsföring. Signifikativt för ett land som präglats av förträngning, kan tyckas. Länge talades det inte alls om det som skedde under nazist-tiden, och vissa av landets högst uppsatta politiker brottas fortfarande med avslöjanden om ett nazistiskt förflutet. Österrike har också upprepade gånger skakats av skandaler som har sitt upphov i skumrasket i landets mörka källare. Filmregissören Ulrich Seidl lyfte fram det driftstyrda, tabubelagda och perversa i dokumentären Källaren från 2015. Inspiration fick han från verkliga brottsfall som utspelat sig i källarutrymmen – den åtta år långa kidnappningen av Natascha Kampusch respektive Josef Fritzls familjeskräckvälde, som avslöjades under 00-talet. Själv kommenterade han källaren som symbolisk plats med orden ”vi bär alla vår källare med oss”. En tydlig passning till Freuds teorier kring det omedvetna och detet (das Es), som psykoanalytikern utvecklade stegvis och som var ett försök att kartlägga de drifter och impulser som vi människor styrs av.

Själv fick Freud fly undan nazisterna år 1938. Dessförinnan hade han sin mottagning på Berggasse 19. På den adressen levde och arbetade han i 47 år – och dit hittar också en hel del turister. Men den som förväntar sig att få titta på den berömda divanen blir besviken. Den följde med i flykten till London, liksom mycket av det övriga möblemanget. Våningen är i dag nästan tom, men här finns många foton och filmmaterial på en åldrad Freud och i anslutning till museet finns världens största Freud-bibliotek.

Inne på museet rullar en film där Österrikes kanske mest kände skådespelare, Christoph Waltz, ber om donationer för renovering av museet. För trots att Freud i dag används stort i marknadsföringen av Wien, är det lite si och så med stadens engagemang i museet och det vetenskapliga arbetet kring Freud – som den digitala totalutgåvan av hans skrifter.

– Det är svårt att finansiera detta projekt, precis som det är svårt att finansiera en renovering av Freuds hus på Berggasse 19. Samtidigt utnyttjas minnet av honom för att marknadsföra Wien, säger Christine Diercks med en suck, när vi träffas på hennes mottagning i närheten av Schönbrunnslottet.

Christine Diercks borde veta. I snart 30 år har hon varit verksam som psykoanalytiker i Wien, och hon har skrivit mycket om staden Wiens relation till den psykoanalytiska teori som utvecklades här runt förra sekelskiftet. Hon är dessutom en av initiativtagarna till Sigmund Freud Digitale Edition, som hon leder än i dag.

– Projektet är långt ifrån färdigt. Jag hoppas att jag hinner vara med och se allt publiceras, men det är inte säkert. Att hitta och samla ihop texterna är mycket tids-krävande. För att inte tala om att transkribera dem korrekt.

Bland annat handlar det om cirka 10 000 av de totalt närmare 20 000 handskrivna brev som Freud skrev under sin livstid.

– Jag ser hans brev som ett slags parallellverk till hans publicerade skrifter. Han är en fascinerande brevskrivare som skriver oerhört poetiskt, även när det är ett brev med pengar till något av barnen. Andra brev – som korrespondensen med Wilhelm Fliess – är viktiga tidsdokument som verkligen visar på psykoanalysens teoretiska utveckling. I breven är han friare och mer vågad än i de publicerade texterna. Ibland kan jag bara skaka på huvudet åt deras vågade och smått galna idéer.

Berlinläkaren Wilhelm Fliess brukar nämnas som en viktig impulsgivare och samtalspartner för Freud. Christine Diercks säger att Freud var ett barn av sin tid – som diskuterade sina teorier med andra läkare och psykologer.

– Bilden av Freud som ensamt geni stämmer inte helt. Men att han var oerhört banbrytande för sin tid – för alla tider – därom råder inga tvivel.

Det skriver också författaren Robert Seethaler under på. Med romanen Tobakshandlaren som kom ut på tyska 2012 tecknade han ett ömsint porträtt av den åldrande Freud.

– För mig har han alltid framstått som väldigt sympatisk. Han är en av de ytterst få individer som haft inflytande på hela mänskligheten. Han har påverkat sättet vi människor tänker om oss själva, och det är verkligen inte många som lyckas med en sådan sak, säger Robert Seethaler.

Tobakshandlaren är en uppdiktad berättelse om vänskapen mellan en åldrande Sigmund Freud och en ung man som kommer till Wien för att arbeta som tobakshandlare. De båda lär känna varandra i tobaksaffären och inleder en kort vänskap som kretsar kring gemensamma samtal om kärleken. Freud är svårt sjuk, nazisterna marscherar in i Österrike och stadens judar förföljs.

– Jag har gjort noggrann research. Datum och flyktvägen ut ur Wien – med tåget från Westbahnhof mot Paris – stämmer naturligtvis, men sedan har jag fyllt ut med fiktion, säger Robert Seethaler.

Romanen har blivit en stor publik framgång och när jag besöker Wien pågår inspelningarna av filmatiseringen för fullt. Ett kvarter har spärrats av och byggts om helt. Veteranbilar kör på gatan och reklamskyltarna erbjuder typiska trettiotalsvaror. Bruno Ganz (som tidigare bland annat spelat Hitler i Undergången) spelar Freud i filmen, som ska ha premiär i Österrike i höst.

Förändrades din bild av Freud under arbetet med romanen och all research?

– Egentligen inte. Jag har alltid sett honom som modig och den bilden fördjupas bara ju mer man vet. Wien i slutet av 1800-talet var en oerhört småborgerlig, pryd och väldigt instängd stad. Att börja diskutera barnets sexualitet i den miljön var verkligen att bryta mot ett tabu – och för det krävs enormt mod. Han bröt mot invanda sätt att arbeta och tänka och gick helt nya vägar i sin teori och praktik. Reaktionen på Freuds skrifter var i Wien i slutet av 1800- och början av 1900-talen mestadels tigande. Att staden var grogrund för nya teorier inom en rad vetenskapliga och konstnärliga områden hindrade inte att den också var väldigt småborgerlig och antisemitisk.

– Det var andra tider. Moralen i Wien var nog jämförbar med den i Stockholm vid den tiden. Det fanns stora klasskillnader, stor fattigdom och kvinnoförtryck. Freud skrev ju bland annat om att det inte fanns preventivmedel och att det var ett stort problem, säger Christine Diercks.

Skulle Freud ha känt igen sig i mycket av din verksamhet om han hade kommit på besök på din praktik i dag?

– Som du ser har jag en divan. Den hade han känt igen. Men teorierna och vår psykoanalytiska praktik har förfinats. Vi vet mer om det mänskliga psyket i dag.

Har psykoanalysen en extra stark ställning i Wien i dag eftersom det var här den grundades?

– Det finns ett stort intresse i psykoanalytiska kretsar igen.

Christine Diercks betonar ordet igen. Detta eftersom psykoanalysen i princip utrotades helt av nazisterna när de tog makten i Österrike 1938. Många av de verksamma var liksom Freud judar och blev tvungna att fly – eller mördades i koncentrationslägren.

Länge tegs det i Österrike om nazisttiden. Återigen ett tabu, eller en kollektiv förträngning. Ingen ville prata om vilka som hjälpt nazisterna, vilka som varit aktiva nazister och vilka som bidragit till att utrota judarna i landet.

– Österrikarna såg sig länge som nazisternas första offer. Det var under en lång period den stora historielögn som var förhärskande här i landet, säger Christine Diercks.

Självbilden av att ha varit nazisternas första offer bevarades ända fram till 1980-talet av landets politiker. Författare som Elfriede Jelinek och Thomas Bernhard har ägnat sig mycket åt att ifrågasätta den historieskrivningen. När Thomas Bernhards drama Heldenplatz – som tar upp antisemitismen i Österrike 50 år efter Anschluß – kom blev det ett ramaskri. Samtidigt började det pratas om det märkliga i att landet där Freud utvecklade sina teorier om förträngningar och det omedvetna också blivit mästare i kollektiv förträngning.

– Jag tror inte att österrikare är extra bra på att förtränga. Smärtsamma historiska skeenden tar tid att behandla, kommenterar Christine Diercks.

Thomas Bernhard har, på grund av att han i sina böcker och dramer ägnar sig så mycket åt Österrikes bruna historia och bortträngda hemligheter, fått det föga smickrande epitetet Nestbeschmutzer – vilket ungefär går att översätta med ”den som kackar i eget bo”.

Filmregissören Michael Haneke är en annan av de kultur-ikoner som för sina tidiga filmer försågs med samma etikett. I filmer som bland annat Bennys video och Funny games utforskade han våldets smärtpunkter på ett sätt som ställde stora krav på publiken. Han blev inte riktigt erkänd i Österrike förrän han hade slagit igenom internationellt.

I dag är han en av stadens berömdheter efter att ha vunnit flera guldpalmer i Cannes och en Oscar för bästa utländska film. Michael Haneke är också verksam som professor på filmhögskolan i Wien och det är därifrån han kommer när vi träffas på Café Eiles, hans stamcafé som ligger i närheten av hans hem. Han är mycket restriktiv med intervjuer, men efter mycket mejlande med agenter och assistenter har jag fått löfte om en stund tillsammans med Michael Haneke, som just nu är aktuell med filmen Happy end, som hade svensk biopremiär i början av februari.

Filmen behandlar Haneke-teman som dödshjälp, självmord, flyktingproblematik och borgerlighetens förljugenhet. Själv beskriver han den som en svart fars. Det är nog kanske att ta i en smula, men visst: Den här gången drar jag faktiskt också på smilbanden lite grann när jag ser en film av Haneke.

– Det gläder mig att du gör det. Mina filmer är aldrig trevliga, men den här har några lustiga inslag som jag hoppas är kul. Vi européer har förverkat vår rätt till tragedier, så nu återstår det bara att göra fars eller komedi.

Hur menar du då?

– Vi är så privilegierade. Visst kan min fru lämna mig, jag kan bli av med jobbet. Det är tråkigt, men jämfört med vad tredje världens befolkning genomlider och vad flyktingarna som söker sig till Euro-pa får stå ut med är det bara skrattretande. Därför menar jag att tragedin har flyttat. Tredje världen har rätt att göra tragedier, inte vi.

Happy end utspelas i Calais i Frankrike. I centrum står en fransk familj som gjort sig en förmögenhet på tunnelbygget mellan Frankrike och England. I filmens inledning kör frun i familjen (spelad av Isabelle Huppert) längs det höga stängsel som byggts för att hindra flyktingar från att ta sig in i tunneln för vidare flykt mot England.

– Kolonialismen är våra förfäder skyldiga till. Det blir därmed också vår skuld som européer. När resultatet av kolonialismen, flyktingarna från Afrika, knackar på vår dörr blir det lite jobbigt.

I din film utgör flykting-situationen fonden till det du egentligen berättar om: en borgerlig familjs förljugenhet. Kan staketet mot ”de andra” därmed ses som en symbol för vår förträngning av det vi inte vill se?

– Sedan antiken är familjen födelseorten för neuroser, vilket gör att den lämpar sig väl för dramaturgiska undersökningar. Dessutom kan jag inte göra en film ur en flyktings perspektiv, eftersom jag inte vet tillräckligt mycket. Det skulle bli förljuget. Jag får hålla mig till mitt perspektiv. Förträngning ingår definitivt i detta.

Är förträngning något av ett österrikiskt tema? Jag tänker på Freud, men även på hur politikerna under en lång tid hanterade arvet från nazismen.

– Naturligtvis hade vi med en grundläggande förträngning att göra. Konstnärer och intellektuella kände sig manade att göra något åt det och det var bra att det skedde. Politikerna blev då tvingade att också ta upp det. Men som jag ser det finns det fortfarande en latent fascism i den österrikiska befolkningen och den har alltid med rädsla att göra. De är rädda för att bli av med sina fördelar. Det är alltid grogrunden till högerextremism.

Precis som i sin film Det vita bandet från 2009, undersöker Haneke i Happy end hur även barn kan bli förövare. Filmen ger inget definitivt svar, men en möjlig tolkning är att dottern i familjen (spelad av Fantine Harduin) förgiftar sin egen mamma.

– Senast sedan Freud vet vi att barn har precis lika stora avgrunder som vi vuxna. Gå till en lekplats där inte mammorna eller papporna ser på, så ser du ju att det är den starkares lag som gäller. Inget barn är oskyldigare än en vuxen, möjligen mer naivt i sin egocentrism.

Du nämnde Freud.

– Vem?

Freud.

– Jaja.

Jag besökte Freud Museum tidigare i dag.

– Jag har aldrig varit där.

Men hur ser ditt förhållande till Freud och psykoanalysen ut?

– Jag har läst några av hans texter, men inte mer än det som ingår i allmänbildningen. Jag är ingen vän av psykoanalys i konsten – filmer som skildrar en massmördare och så ges en förklaring till varför och hur. Det är bara lökigt. Jag vet många som fått stryk av sin mamma som inte har blivit massmördare. Den där Hollywood-dramaturgin med psykologi som ska förklara varje liten upprördhet tycker jag rent ut sagt bara är dum. Mina filmer är antipsykologiska – jag visar människors handlingar och låter det stå okommenterat. Tittarna får själva tolka och förhoppningsvis funderar de då också på sitt eget liv. Det är i alla fall min förhoppning.

Du är inte mycket för att tolka dina filmer?

– Nej. Jag avskyr när curatorer på konstutställningar berättar om de utställda tavlorna. Eller när barnen i skolan får tolka dikter. Det är antikonstnärligt och reducerar allt hemlighetsfullt eller obehagligt i konsten på ett platt och banalt vis, som ska förklaras utifrån konstnärens psykologiska biografi. Visst, Kafka kanske var tvångsneurotiker, men det är inte bara det hans texter handlar om. Alla dessa så kallade vetenskaper som litteraturvetenskap eller filmvetenskap ägnar sig åt är intelligent masturbation. Det är därför jag älskar musik. Den är svår att reducera till ord eftersom den upphöjer den konstnärliga hemligheten till form.

Annons:

Just musiken och dess fascinerande värld utforskade Haneke i filmen Pianisten, från 2001. Den som sett den minns nog för evigt Isabelle Hupperts porträtt av den tyranniska piano-lärarinnan som bryter ned sina elever, men som samtidigt skadar sig själv och smyger iväg till porrbiografer för att få utlopp för sina våldsamma och sadomaso-chistiska känslostormar. Filmen baserades på Elfriede Jelineks skandalomsusade roman Pianolärarinnan från 1983 och utgör därmed ett undantag i Hanekes produktion, eftersom det är den enda av hans biofilmer som är baserad på en litterär förlaga.

Nobelpristagaren Elfriede Jelinek är alltså ytterligare en av de intellektuella i Wien som valt att gräva i det förträngda, undanträngda och bort-rationaliserade. Nyligen kom hennes teatertext Vinterresa ut på svenska, på förlaget Modernista. I den fortsätter Jelinek att borra i österrikiska smärtpunkter. Den här gången handlar det bland annat om Natascha Kampusch – som blev kidnappad av Wolfgang Priklopil när hon var tio år, och som sedan hölls inspärrad i hans källare i åtta år, innan hon lyckades fly i augusti 2006.

I boken 3 096 dagar berättar Natascha Kampusch själv sin skakande historia. Kampusch-fallet var det första av två källarhändelser som skakade Österrike under kort tid. Bara två år senare vittnade Elisabeth Fritzl om det vedervärdiga liv hon tvingats leva i en ljudisolerad källare i sina föräldrars hus. Elisabeth hölls där fången av sin far, Josef Fritzl, i hela 24 år. Hon blev både regelbundet misshandlad och sexuellt utnyttjad av sin far. Som ett resultat av övergreppen födde Elisabeth sju barn i fångenskapen – alla med hennes egen far Josef som pappa. Elfriede Jelinek bearbetade även Fritzl-fallet i sina teatertexter FaustIn and out och Tod-krank.Doc.

En fråga som diskuterats mycket är om någon i Fritzls närhet visste – och om det i så fall sopades under mattan. Åsikterna går än i dag isär. Att Österrike är platsen såväl för utformandet av psykoanalysen – som så ingående försökt förstå det underliggande och fördolda i det mänskliga psyket – som för kollektiva förträngningar och individuella skräckhistorier, som utspelats i bokstavliga och psykologiska källarregioner, står dock klart.

Att en politiker som Heinz-Christian Strache (från det högerpopulistiska partiet FPÖ) nyligen blev vicekansler – trots avslöjanden om hans nynazistiska förflutna – säger också något om hur effektivt saker sopas under mattan och förträngs i det land där Freud kartlade just den sortens psykologiska mekanismer. Vissa protesterar visserligen, men faktum kvarstår och de flesta väljer att glömma.

Och ska vi tro den österrikiska dagstidningen Kleine Zeitung ingår såväl förträngning och fascism som natur och tro i landets ”identitets-abc”. Så skrev de i alla fall då de gjorde en sällsynt intervju med Elfriede Jelinek. Och för landets konstnärer, författare och filmare är dessa märkliga motsättningar i Österrike en rik källa att ösa inspiration ur än i dag.

Möjligen resulterar denna ambivalens också i att österrikarna tillbringar så många timmar på divanen. Kanske något att diskutera i år, då republiken Österrike fyller 100 år.

Källaren
I dokumentärfilmen Källaren (2015) undersöker filmregissören Ulrich Seidl i filmiska tablåer österrikarnas källarvanor. Framför hans kamera plågas en man av sin dominanta hustru i ett intrikat S/M-rollspel, medan en barnlös kvinna leker mamma med sin bebisdocka och ett par män samlas för att sjunga kampsånger omgivna av nazistsymboler. Den sistnämnda scenen debatterades häftigt i Österrike och två av de medverkande männen fick lämna sina politiska uppdrag i Österrikiska folkpartiet, ÖVP.

Ulrich Seidl själv kommenterade det hela i en intervju i tidningen Süddeutsche Zeitung med att Österrike knappast har bearbetat det nazistiska arvet och att det över huvud taget finns en djupt rotad ”sopa under mattan-mentalitet” i Österrike. I samma intervju berättade Seidl att han fick idén till filmen genom rapporteringen kring Natascha Kampusch respektive Josef Fritzl.

4 x Wien
1. Republiken Österrike fyller 100 år och firas stort under hela 2018. Läs mer på www.Oesterreich100.at
2. Sigmund Freud Digitale Edition ska bli den första totalutgåvan av allt som Freud skrev: www.freud-edition.net
3. Här kan man planera sitt besök på Sigmund Freud Museum i Wien: www.freud-museum.at
4. Alla som är intresserade av Freud och psykoanalys är välkomna att bli medlemmar i Sigmund Freud Gesellschaft: www.sigmundfreud-gesellschaft.at