Peter Englund: ”Jag hade redan som ung en akut medvetenhet om att tiden är utmätt”

hires_14_MOPS_PeterEnglund_0170
Henrik Höjers intervju med Peter Englund publicerades först i Modern Psykologi 6/2014. Foto: Henric Lindsten.

Den 6 april meddelade Peter Englund att han lämnar Svenska Akademien. Läs vår porträttintervju från 2014.

Tiden är utmätt. Peter Englund har avsatt en timme för intervjun.

Trots att han har en blogg som heter Att vara ständig så är det snarast känslan av förgänglighet som präglar den ständige sekreteraren. Och visst – alla som vandrat i förflutenhetens oftast bortglömda och snåriga landskap vet hur förbannat flyktigt livet och tiden är. Hur mycket som försvinner eller som bara löses upp i tidlös och oändlig glömska.

I förordet till den första versionen av Stridens skönhet och sorg, som gavs ut 2008, beskriver han sin ambition att återföra det första världskriget till historiens minsta beståndsdel: den enskilda människa och hennes upplevelse. Peter Englund skriver om en ”melankolisk skepsis” inför sin gärning som historiker.

– Jag tror att det handlar om den sorgliga insikten om hur mycket av mänsklig erfarenhet som går förlorad, säger han. Och hur lite som finns bevarad – och som kommer att bevaras. Det finns så många filter mellan oss och historiens människor.

Peter Englund har med åren blivit allt mer skeptisk eller pessimistisk vad gäller vad vi verkligen kan nå i det förflutna.

– Detta är en insikt som sakta drabbat mig, delvis utifrån egna erfarenheter från saker som eleverats till historia. Efter hand kan man inte undgå att frapperas av det glapp som oftast infinner sig mellan historieskrivningen och den egna upplevelsen.

De egna erfarenheterna handlar om allt ifrån hans upplevelser av 1970-talets radikalism till hur man i dag kan berätta om hur det var på slutet av 1900-talet – vad man åt, hur man klädde sig och så vidare. Generaliseringar och efterkloka tillrättaläggningar riskerar att krocka med de egna upplevelserna.

Han menar att klyftan mellan den lilla människans upplevelser och den stora berättelsen om tiden hon levt i sällan kan överbryggas.

– Vi är dömda till melankoli, säger han. Vi vet hur lite av en människa som lämnas till eftervärlden – det är bara att gå till sig själv och inse hur lite av ens eget liv som kommer att nå eftervärlden.


Annons:
Prenumerera


Peter Englund är eftertänksam men formulerar sig rappt. Vi sitter utomhus i skuggan från den varma solen på ett fik i Gamla stan, ett par stenkast från Svenska Akademien där han normalt huserar som ständig sekreterare (obs: när den här artikeln skrevs 2014, sedan 2015 är Sara Danius ständig sekreterare). En dag i veckan jobbar han hemma i Uppsala (”Varför åka till Stockholm för att bara svara på e-post?”). Nu är han aktuell med en ny, utökad version av sin bok Stridens skönhet och sorg.

– Den nya boken är dubbelt så omfångsrik som den förra. Jag har lagt till ytterligare människoöden, och den kommer att släppas i flera band, ett om året fram till 2018.

Han ser sin bok om det stora kriget som ett experiment. Det är de enskilda individernas erfarenheter som är i fokus i ett kollage av korta kapitel, där just vanliga människors upplevelser av det stora kriget synliggörs. Det handlar om personer som ser kriget ur sitt grodperspektiv. Texterna kan handla om en tysk skolflicka, en belgisk stridspilot, en sjuksköterska i den ryska armén, en sydamerikansk kavallerist i den osmanska armén och så vidare.

De stora linjerna, fågelperspektivet, den efterklokt berättade versionen av världskriget – det får man leta efter i andra böcker.

Den nya utgåvan motiveras förstås av hundraårsminnet av det första världskrigets ofredsår, men när bokens första version kom ut år 2008 var det framför allt det andra världskriget som dominerade bokutgivningen. Hur kom det sig att han redan då intresserade sig för den första ronden i 1900-talets stora europeiska inbördeskrig?

– Första världskriget är urkatastrofen, säger han med eftertryck. Utan första världskriget, inget andra världskrig. Ingen förintelse, ingen rysk revolution, inget kallt krig. I det första världskriget hittar vi 1900-talets dna, på gott och ont. Vi hittar den accelererande demokratiseringen och kvinnorna som tar en allt större plats i samhället.

Peter Englund menar att det första världskrigets utbrott är den enskilt viktigaste historiska händelsen sedan Västroms fall, vilket skedde för mer än 1 500 år sedan.

– I motsats till det andra världskriget rymmer det första en moralisk ambivalens – det är inte givet vem som är god och vem som är ond. Och det gör berättelsen om det första världskriget mer intressant. Om det andra världskriget är en melodram där det goda till slut segrar, så är det första världskriget en tragedi. Det slutar i att världen i grund och botten är sämre än vid utbrottet. Och tragedin lockar mig, den är mer utmanande och lockar till mer av identifikation än melodramen.

Även det svenska nederlaget vid Poltava, som han berättade om i sin genombrottsbok från 1988, var en tragedi – varför är den så lockande?

– Vi lär oss mer av nederlag och tragedier. Det är rent intellektuellt mer intressant att förklara misslyckanden än framgång, säger han.

Peter Englund beskriver bokprojektet om det första världskriget som en ”livlina” som han skrivit frenetiskt på under kortare lediga perioder.

– Jag behöver något för att påminna om min tidigare existens, som han uttrycker det.

Tanken på en utbyggd variant av boken kommer från den framgångsrika utlandslanseringen, där han ofta har lagt till något människoöde för varje land boken släppts i. Han beskriver projektet som extra lustfyllt eftersom han fått redigera om sitt gamla material som skrevs under förra decenniet.

– Det handlar om att få pilla, stryka, hitta ett överflödigt adjektiv eller lägga till en fotnot eller så. Då är jag lycklig, då kan jag hålla mitt missnöje borta, säger han, som samtidigt beskriver missnöjet med sig själv som såväl sin största drivkraft som sin främsta framgångsfaktor.

– Den stund man säger att man är bra – då är man inte längre bra. Det som ger mig energi är just övertygelsen om att man kan bli bättre, säger han. Den dag man vaknar upp och känner sig förträfflig är man slut – så enkelt är det.

Han beskriver sig själv som en person med stark självdisciplin, och som alltid skrivit på fasta arbetstider. Han slutar vid ett visst klockslag, tidigare oftast för att hämta barn (”barn ger självdisciplin”). Helger och kvällar ska hållas fria från arbete.

– Det är arbetet som är poängen. Att skriva är det roligaste som finns. När en bok är klar så är glädjen över. Man ser något fantastiskt slutmål framför sig under arbetet – sedan är boken klar, och den blev visst ungefär som de andra, säger han och skrattar.

Det är ingen av Peter Englunds böcker som sticker ut, när jag frågar hur han ser på sin tidigare produktion, men han menar att det i dag inte längre lockar att skriva som han en gång skrev sin genombrottsbok Poltava på 1980-talet.

– En sådan rak, enkel, narrativ historia, först hände det, sen hände det … nej, det lockar inte längre. Det är redan gjort. Jag vill inte skriva sådant som redan existerar. Att skriva en deckare vore slöseri med liv.

De främsta utmaningarna handlar numera alltså främst om formen. Hur berättar man en historia? Hur berättar man historia? I dag kan man skriva historia om precis allt. Ramarna för historieskrivningen har vidgats betydligt sedan 1980-talet då han började doktorera i ämnet vid Uppsala universitet, och det, menar han, är bra – utmaningarna för dagens historiker ligger inte i vad man kan skriva om, utan hur. Ska han lägga ner sin dyrbara, utmätta tid så måste det finnas formmässiga ut-maningar.

Lär vi oss något av historien?

– När något stort har skett så gör detta förstås kolossalt intryck på människor. Det mesta som händer i Europa på 1920- och 30-talen är ju i någon mån lärdomar av det första världskriget – även om det kanske inte är lärdomar vi skulle bejaka i dag.

– Ja, vi lär oss, fortsätter han, men frågan är om det är rätt lärdomar. När USA gick in i Irak 2003 så såg man framför sig segertåget genom Västeuropa 1944, då de mottogs som befriare. De övervägde inte möjligheten att det i själva verket var Frankrike 1914 som återupprepades – man snubblade in i något som man snabbt tappade kontrollen över.

Men historia används ofta lättvindigt i konflikter.

– När historia blir ett skafferi för att hitta argument för något i samtiden så kan historia bli livsfarligt. Där har vi historiker ett stort ansvar när det gäller att hantera detta skafferi.

Peter Englund har även själv rapporterat från Irak, Sarajevo och andra oroshärdar där historia både använts och skrivits. Varför lockades han till dessa platser?

– Därför att jag har skrivit om krig. På 1990-talet var krigen på Balkan i fokus – det var händelser som på något vis definierade sin samtid. Samma sak med Irak och Afghanistan, det som händer där påverkar vår tid. Att då få möjlighet att slippa historikerns förbannelse, att alltid komma för sent, och kunna se något stort inifrån när det verkligen äger rum – det är oemotståndligt!

– Detta ger mig möjligheter att förstå historien på ett sätt som är omöjligt utifrån att bara läsa böcker eller sitta i arkiven. Mina böcker hade inte sett ut som de gör om jag inte hade dessa erfarenheter. Det handlar om ett underifrånperspektiv, som handlar om lika delar ovetskap om vad som sker och ren förvirring – just detta är ofta en förklaring till varför historien blir som den blir, just för att ingen riktigt vet eller förstår vad som pågår. Fantasilöshet eller brist på en övergripande bild är ofta en viktig förklaring till många historiska skeenden.

Varför är du så intresserad av krig?

– Krig har förstås stora konsekvenser. Men jag är också präglad av min uppväxt i garnisonsstaden Boden
under kalla kriget. Hotet om krig var ständigt närvarande – det fanns skyltar i trapphuset om var vi skulle evakueras i händelse av mobilisering, och vi lekte bland bunkrar och stridsvagnshinder.

– Som barn var jag också lättskrämd och hade lätt för att ta intryck, varför jag tror att denna oro satte sig i kroppen.

Han återkommer flera gånger under vårt samtal till de grundläggande historiska insikterna om nuets tyranni och flyktighet, och hur lite vi själva vet om riktningen på historien om vår egen tid.

– Vi bör vara klara över att minst 95 procent av det som sysselsätter oss väldigt mycket just nu kommer att glömmas bort. Tiden är så obarmhärtig. Men vår egen tid kommer rent proportionellt att drabbas hårdare eftersom det skrivs så oerhört mycket i dag. Paradoxalt nog kommer en allt större andel att gå förlorad.

– Betänk att primärkällorna till Sveriges medeltid ryms i en normal portfölj, säger han. Jämför det med den enorma produktionen i dag på nätet. Det mesta av vår tid kommer att glömmas bort. Eller väljas bort.

Vad har du själv valt bort
i ditt liv?

– Rätt lite, faktiskt. En viss typ av umgänge, sånt som bara tar utan att ge tillbaka. När jag funderar över mitt liv så tänker jag att jag kanske borde varit med i något fotbollslag, det verkar så trevligt. Eller lärt mig spela något instrument. Det är på den nivån – men sånt hade ju inneburit att något annat skulle ha valts bort. Men jag hade redan som ung en akut medvetenhet om att tiden är utmätt. Redan i de unga tonåren läste jag liknelsen om pundet i Nya testamentet. Tiden man har fått är en gåva. Den måste förvaltas väl.

Klockan från Storkyrkan i Gamla stan slår, och ger de bibliska orden en avmätt konkretion. Vi har suttit i en timme. Tiden har varit utmätt, och nu är den slut.

Henrik Höjer är doktor i historia och redaktör på Forskning & Framsteg. Hans intervju publicerades först i Modern Psykologi 4/2014: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s