Ålderskontrollen: Hur länge klarar du dig?

naroskin2000
Per Naroskins krönika publicerades först i Modern Psykologi 2/2018. Foto: Andreas Lind.

KRÖNIKA. Ett konditori i Bromma: En omständlig gammal kvinna pratar lika länge om sina broddar som om sina barnbarn med den unga expediten, som är vänlig och tålmodig. När farmodern till sist gått säger jag något om att det var en rar gammal dam. Expediten ler och säger att det måste få ta lite tid om man är gammal. Jag håller med och vi pratar lite till medan hon slår in mitt surdegsbröd. Bakom mig står en kvinna i fyrtioårsåldern som ler vänligt när jag går ut. Inte förrän jag stängt dörren slår det mig att de förmodligen kommer att prata på samma sätt om mig.

Några dagar senare blippar jag lydigt mina varor i självbetjäningskassan. Plötsligt tänds en röd lampa och texten ”Ålderskontroll. Hjälp är på väg. Vänligen vänta …” dyker upp på skärmen. Det går inte att avsluta köpet och checka ut utan hjälp av personal.

Medan jag väntar hinner jag kontemplera över hur ålderstecknen alltid kommer i flock och hur de första varslen syns i omgivningens bemötande. Som att jag på sistone allt oftare råkar ut för att yngre människor ändrat tonfall och börjat tala till mig på ett snällt och överseende vis. ”Det är lugnt. Ta den tid du behöver.” Jag är inte säker på att jag gillar den där nya vänliga attityden. Jag är inte redo för en klapp på axeln. Det är för tidigt! Tänker jag, tills jag erinrar mig en artikel i Dagens Nyheter från i somras av nationalekonomerna Magnus Carlsson och Stefan Eriksson.


Annons:
Prenumerera


För att undersöka åldersdiskriminering på arbetsmarknaden skickade de 6 000 jobbansökningar för fiktiva sökande i åldern 35–70 år till arbetsgivare som annonserade efter personal. Bara åldern varierades i ansökningarna. Chansen att bli kontaktad av en arbetsgivare minskade rejält redan i 40-årsåldern, och sedan gick det brant utför. Orsaken var att arbetsgivarna oroade sig för att arbetstagare redan vid 40 har förlorat förmågan att lära sig nya saker, att vara flexibla och initiativrika.

Uträknade redan vid 40?! Det är definitivt för tidigt! Och vad gör det mig till? En levande död som de senaste 18 åren lyckats hålla mig kvar på arbetsmarknaden bara för att ingen avslöjat mig. Plötsligt framstår Ålderskontrollen i affären som betydligt mer hotfull. Är det dags för sanningens minut och vad innebär den i så fall?

Till sist kommer en vänlig ung man till min undsättning, förklarar att det bara är en stickprovskontroll för att inte ungdomar ska kunna köpa folköl, varpå han checkar ut mig. Jag klarade mig den här gången. Men hur länge till?

Per Naroskin är psykolog, författare och spanare i Sveriges Radio. Hans krönika publicerades först i Modern Psykologi 2/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s