Så blir du bättre på att sätta dina egna gränser

Nu är Catarina Söderqvist bättre på att sätta gränser. Annat var det förr. Hon beskriver hur hon fungerat som ”minikurator” för sin omgivning.
– Jag kunde ha kanske tre, fyra, fem olika vänner genom sociala medier, sms och telefon som alla hade problem med något, berättar hon.
– För mig blir andras problem mitt problem. För vissa rinner allt bara av. Jag analyserar och har det inom mig. Det kan vara tungt att bära.

Catarina Söderqvist har även haft svårt att sätta gränser gentemot sig själv och vad hon klarar av i fråga om mängden arbete. År 2004 drabbades hon av utmattningssyndrom.
– Men jag har inte varit helt sjukskriven, vilket väl är typiskt för någon som är ”duktig”.

För fyra år sedan sa hon upp sig från sitt jobb som administratör på Göteborgs kommun efter att ha gått in i väggen igen.

Åsa Kruse är legitimerad psykolog och psykoterapeut. Hon har skrivit böckerna Tillbaka till jobbet: Hållbar återgång efter stressrelaterad ohälsa och Att sätta gränser för sig själv och andra (Natur & Kultur). Under sina år inom företagshälsovården har hon sett svårigheter att sätta gränser som en av grunderna i stress- och utmattningsproblematik. Hon har också sett att problematiken blir allt vanligare.
– Vår tillvaro bli mer gränslös på olika sätt. Vi har inte så mycket auktoriteter som sätter normer och gränser. Det ställs större krav på oss att vi ska göra det själva, på gott och ont, säger Åsa Kruse.

Att vissa har svårare att sätta gränser än andra ser hon som en uppfostringssak, hur man lärt sig att säga ifrån och säga nej, att det här har jag inte lust med eller det här är lagom för mig. Men hon ser det också som en personlighetsfråga. Har man lätt att kliva fram och stå upp för det man vill, eller är det svårt?
– Det här kräver självkänsla och självförtroende. Det handlar också om vad man har för erfarenhet – har man blivit skuldbelagd och upplevt andra negativa konsekvenser då man sagt ifrån? Ofta handlar det om ens egna föreställningar om negativa konsekvenser, säger hon.

Det gäller att fråga sig själv vad man vill uppnå när man säger ifrån och sedan försöka välja beteenden som stämmer bättre överens med det man vill uppnå.
– Våga utsätta sig och våga prova, säger Åsa Kruse.

I Att sätta gränser för sig själv och andra skriver hon: ”Inse i tid att en organisation tar allt vad du är beredd att ge och förväntar sig sedan ännu mer så länge du inte säger stopp.”
– I det privata näringslivet är det absolut så att man måste sätta gränserna själv. Ingen annan kommer att göra det åt dig, säger hon.
– Det är inget konstigt. För om man aldrig visar att nu räcker det, nu hinner jag inte, då är det ingen som förstår det. Då skickar man signaler om att man kan ta ännu mer och då får man ännu mer. Så är det nog i alla verksamheter. Jag tycker att klimatet också verkar ha hårdnat inom kommun och landsting. Tar man på sig mer och mer så får man mer.

För egen del är hon noga med att sätta gränser.
– Jag frågar mig själv hur mycket jag orkar. Jag granskar till exempel min tidbok och knökar inte ihop saker, utan föreställer mig hur det kommer att kännas när den dagen kommer. Ska jag sprida ut det? Och jag säger inte omedelbart ja utan att tänka efter.

Annons:

När Catarina Söderqvist började sätta gränser tog det sig också uttryck i att hon bad att få betänketid när vänner frågade om olika aktiviteter. Och så började hon se till att ha tid för återhämtning före och efter att hon gjorde något.

Men tvärtemot hennes förväntningar så bemöttes hennes omsorg om sina gränser inte alltid så bra.
– När man säger nej säger folk inte ”å vad positivt när du säger nej”. Det sägs hela tiden att man ska sätta gränser, men när man gör det ses det inte som så positivt.

Sedan Catarina Söderqvist sa upp sig från sitt jobb på kommunen har hon mest ströjobbat och ägnat sig åt sitt författarskap, där hon gett ut tre böcker under namnet Cathy Catarina Söderqvist. Även då handlar det om att ge sig tid att vila och inte bara ”pressa, pressa”, för att det är så kul att skriva.

– Jag jobbar fortfarande med att jag måste vara medveten och inte bara jobba. Har man skrivflow är det ännu svårare, för det är en njutning i sig som man måste reglera, säger hon.

– Det gäller att lära sig att man kan ta raster, äta ordentligt att stänga ner allt vid en viss tid. Nu stänger jag ner allt socialt på helgerna – som Facebook och Instagram.

Catarina Söderqvist har bland annat vänt sig till en kurator som arbetade utifrån kognitiv beteendeterapi, kbt.
– Det bästa var att hon satte mer ord på det man tänker. Sviker jag de här personerna om jag inte ställer upp på samtal om problem? Är det bara jag som har svårt att reglera gränsdragningen gentemot mig själv? Jag förstod att jag inte är ensam eller onormal med den här problematiken.

Om hon ska dela med sig av ett råd så blir det att det inte är farligt att säga nej, hur den andra personen än reagerar.
– Är det en riktig vän så kommer den tillbaka. Gör den inte det är det ingen riktig vän. Det är inte heller farligt att ta konflikter.

3 x steg till gränsdragning
Åsa Kruse listar tre steg mot ett självständigt jag. I vilken fas befinner du dig?
1) Man är beroende av en eller flera andra personer och har svårt att själv bedöma vad som är lämpligt och vad som är bra. Då blir man väldigt reaktiv och går efter vad andra bestämmer och vill, och hänger bara med. Det får till följd att man reagerar på och blir beroende av andras stämning och humör.
2) I andra fasen blir man tvärtom. Det är en frigörelsefas där man upptäcker att man kan styra och klara saker själv. Självkänslan styrs inte lika mycket av vad andra anser, utan av hur man uppfattar sin egen förmåga. Nackdelen är att man kan bli egocentrisk och ha svårt att  ta hänsyn.
3) Den tredje fasen handlar om ömsesidighet. Man kan lyssna både på de egna behoven och på den andra parten. Den handlar om att kunna jämka och kompromissa och avgöra vad som är rimligt. Det innebär att man är flexibel.