Olof Wretling vill ersätta diagnoser med förlösande frågor

Wretling
Eva Barkemans porträtt av Olof Wretling publicerades först i Modern Psykologi 10/2017. Foto: Jeanette Dahlström.

Solen skiner i Karlstad när komikern Olof Wretling möter upp vid tågstationen iförd en av sina karaktäristiska hattar.

– Jag älskar hattar. Jag har en väninna i Berlin som gör dem åt mig, säger han och visar ett W broderat på sidan.

Han är pratsam och redan på vägen till hans favoritkafé vid Klarälven erkänner han att han är hypokondriker.

– Jag är stammis hos sjukvården! Jag kan inte ens bli biten av en hund utan att tro att det är rabies. Men personalen på Vårdcentralen Gripen här i Karlstad är väldigt trevlig.

Olof Wretling flyttade hit med sin familj 2011 efter många år i Göteborg. Familjen drömde om att bo i hus och Värmland var ett naturligt val eftersom hans fru, skådespelaren Sofia Wretling, kommer från Östra Ämtervik utanför Karlstad.

– Det är skönt att kunna få hjälp med barnen när vi är på turné, särskilt när Sofia och jag står på scenen tillsammans.

När Olof fyllt 40 och rotat sig här ville han samla hela sin sjukdomshistoria och begärde ut journalerna från alla de platser han bott på. Han hade räknat med några A4-sidor, men det vällde in stora kartonger med vadderade kuvert. Krupp, växtvärk, astma, broskutväxt på höger knä, dyslexi …

– Det var som att öppna Pandoras ask. Lite som att läsa sina dagboksanteckningar, men formulerade och tolkade av någon annan, beskriver han när vi slagit oss ner med kaffet.


Annons:
Prenumerera


Olof Wretling blev först känd som medlem i humorgrupperna Klungan och Mammas nya kille, men har också en allvarlig sida. Kombinationen av allvar och humor har gjort att han har röstats fram som värd för Vinter i P1 hela fem gånger. Nu är han aktuell med föreställningen Diagnoserna i mitt liv och boken Fem vintrar och en sommar: Diagnoserna i mitt liv, som bygger på vinterpraten och ett sommarprat.

Men kanske hade karriären blivit en helt annan om inte sorgen över pappa Lars-Erik kommit emellan.

Olof Wretling var elitidrottare som ung. Han tävlade i höjdhopp och tresteg, och vann ungdoms-SM ett par gånger på 1990-talet. När Olof var i slutet av tonåren drabbades hans pappa av tjocktarmscancer och dog strax efter att sonen fyllt 21 år.

– Det hände mitt i min elitsatsning. Jag drömde om att bli bäst i världen i tresteg när cancern gjorde entré i vår familj. Allt är som ett töcken fortfarande. Pappas död var som en elitserietackling i hockey och jag flög rakt in i sargen.

Sorgen ledde till stark oro och hjärtklappning – och rädsla för att få panik och ångest vid fel tillfällen.

– Jag har aldrig fått någon diagnos för mina rädslor eller mina jobbiga år efter pappas död.

I Diagnoserna i mitt liv berättar han i stället om de diagnoser som folk ställt på honom genom livet – en del medicinska, andra mer vårdslöst slängda efter honom. Den första diagnosen var ”spring i benen” som sexåring, vere in novercae liviae på latin – ett sätt att förklara varför han var som ett yrväder i kvarteret hemma i Umeå.

En annan diagnos var ”livlig fantasi”, vividissima est phantasia på latin. Den diagnosen förklarar nog delvis hans hypokondri. Men den ligger säkert också bakom många av de infall och idéer som lett till pjäser och sketcher i Klungan och Mammas nya kille.

– Med livlig fantasi kan man både roa och skrämmas – både andra och sig själv, konstaterar Olof Wretling.

Ett exempel på det är när han såg djävulen bakom en trädstam i Gimonäs elljusspår hemma i Umeå. En händelse som satte djupa spår i honom redan som orolig 11-åring.

– Det var ren och skär fasa. En brinnande figur med treudd och allt, som såg på mig och dömde ut mig. Jag förstod ju att ingen skulle tro mig så jag höll tyst. Men det plågade mig i flera år, tills jag en dag berättade för pappa i bilen på väg till friidrottsträningen.

Pappa Lars-Erik lyssnade tyst och sa sedan: ”Men av alla människor på jorden, Olof, varför tror du djävulen skulle vilja träffa just dig?”

– Pappas fråga gjorde att jag kunde börja släppa bilden av djävulen där i skogen. Han avfärdade mig inte bara med att jag har livlig fantasi, utan förstod att en rationell förklaring inte skulle ha hjälpt mot min rädsla där och då.

Han återkommer flera gånger till vikten av att ställa den förlösande frågan för att hjälpa folk vidare. Pappa Lars-Erik var just en sådan klok person, pedagog som han var (lektor på lärarhögskolan i Umeå). Som när Olof la in en snus just när pappan släppte av honom på träningen, bara för att provocera och se vad han skulle säga. Men pappan sa inget alls, utan Olof var tvungen att fråga: ”Vad tycker du om att jag snusar?”

– I stället för en timmes föreläsning svarade pappa med en motfråga: ”Vad tycker du själv?” Jag var tvungen att tänka efter. Tyckte jag verkligen själv att det var så coolt?

– En förlösande fråga kan hjälpa oss att komma vidare i tanken, medan förutfattade meningar cementerar våra fördomar och hindrar oss från att växa. Om man får vara den man är kan man läka ut. Det gäller att hitta ett sammanhang: ”Här får du vara som du är.” Att hitta sin stig i livet.

Olof Wretling menar att de där ”diagnoserna” som vi lätt ställer på varandra – vänner, bekanta, grannar, arbetskamrater – handlar om att vi så gärna vill sortera människor, sätta etikett på dem.

– Jag tror att många diagnoser skulle försvinna om vår samhällsstruktur var mer tillåtande. Vi är nog alla fulla av diagnoser, lite onormala. Vi borde fråga oss själva om vi hjälper individer att växa, eller föder oro och osäkerhet, när vi talar om för andra hur de är, säger han.

Titt som tätt fick han höra att han var en damp-unge som inte kunde sitta still, och så den där livliga fantasin som gjorde att han fick för sig både det ena och det andra, från roliga infall till sjukdomar. Och i skolan fick han gå till specialfröken för att han inte kunde skriva ordentligt. Diagnosen dyslexi fanns knappt när han växte upp, utan dålig stavning berodde bara på att man var slarvig, lat eller dum.

– Jag kände mig alltid dålig i skolan. Och mina uppsatser kom tillbaka med röda bockar. Här hade man skrivit jordens roligaste berättelse och så får man tillbaka något som ser ut som en prickig korv. Det var så skamfullt att jag slutade skriva, fastän jag tyckte mycket om att berätta historier. Tänk om man hade fokuserat på innehållet i stället för åt vilket håll bulan på b och d var!

Han önskar att han fått läsa upp sina berättelser högt i stället. Då hade han kanske inte tappat lusten till språket.

– Man måste vilja göra något, för att lära sig. Att påminnas om vad man är dålig på hjälper inte.

Olof Wretling understryker att det är bra med diagnoser när de hjälper oss att utvecklas vidare. Som ung fick han diagnosen astma, och när det kom en ny astmamedicin var det en oändlig lättnad, inte minst för den som tränade så mycket som han.

– Men det är med diagnosen som jobbet börjar: I mitt fall var det att medicinera, att träna upp lungkapaciteten och att undvika riskfaktorer som att till exempel gå in i ett stall. Om en diagnos i sig inte erbjuder någon lösning är den inte vatten värd. Det är bättre att lyssna på varandra, tänka till och ställa en förlösande fråga.

Det var just en sådan fråga som blev vändpunkten för Olof Wretling. Och som gav honom tillbaka lusten att skriva. När han efter pappans död drabbades av oro, panikanfall och tvångsbeteenden kunde han inte förstå varför.

– Jag fick ofta hjärtklappning och yrsel. Jag blev lugn av att rycka en extra gång i dörren innan jag skulle sova, och kollade alltid spisplattan en extra gång. Och jag vågade inte flyga, av rädsla för att planet skulle största.

Möjligen spelade en dos livlig fantasi också in, men till slut vågade han varken åka hiss eller spårvagn, eller ens gå på lokal, av rädsla för att rädslan skulle slå till, och därmed skammen. Han blev allt mer begränsad i sitt liv. När kompisarna frågade om han skulle följa med och lyssna på Broder Daniel, svarade han: ”Nej, jag är för trött.”

– Fast det jag helst av allt ville var att stå där längst fram på konserten – men det fanns för många hinder på vägen. Jag höll på att sprängas.

Olof Wretling, som är stammis på fiket, ber servitrisen sänka musiken lite, och berättar hur han en dag bestämde sig. Han skulle ta tag i det! Fostrad inom idrotten, i en miljö där det handlar om att kämpa, förlora och vinna var det ganska självklart.

– Får man en bristning i baklåret så kämpar man sig tillbaka. För mig var det reflexmässigt att jag var tvungen att jobba mig tillbaka för att kunna bli hel igen.

Olof Wretling gick till doktorn för yrsel och hjärtklappning i snöblasket i Göteborg. En vältränad elitidrottsman med hjärtproblem ska man ta på allvar, och läkaren tog både EKG och blodprov. Men det var inget fel på hjärtat alls, han var i toppform.

Läkaren frågade om han varit med om något särskilt. ”Nej”, svarade Olof. ”Är det säkert?”, frågade hon. ”Ja”, sa Olof. ”Riktig säkert?” Olof tittade ut genom fönstret, på den grå och regntunga staden. ”Jo, jag förlorade min pappa, men det är ett år sedan!” ”Har du sörjt honom?” ”Nej, jag har inte kunnat. Jag kan inte gråta, det kommer liksom inga tårar.”

I stället för diagnoser och en pillerburk gav hon Olof i uppgift att skriva ett brev till sin pappa. Han gick hem och tog fram papper och penna och började skriva: ”Jag saknar dig så himla mycket pappa! Det kändes så orättvist när du dog. Och så overkligt att vi inte kommer ses nåt mer.”

Då kom gråten.

Vid nästa besök hos läkaren fick han läsa det han skrivit högt, och grät igen. Och fick nya skrivuppgifter.

Det blev förlösande på flera sätt.

– Där handlade det inte om att jag hade med alla ”l” i ordet parallell, utan om vad orden faktiskt gjorde med mig. Att sätta ord på det jag kände gjorde att hjärnan fick hjälp att komma i kontakt med känslorna. Det blev nyckeln till att lätta på trycket, en pysknapp för saker som bara måste ut. Det var ett enormt steg för mig – ungefär som att bestiga Kebnekaise. Jag förstod inte då att allt hängde ihop, att den starka oron jag bar på, tvångstankarna och alla rädslorna, var kroppens eget sätt att säga ifrån när något var fel.

Olof blev erbjuden att gå i samtalsterapi eftersom läkaren märkte att han var nyfiken och ville förstå sig själv, men han tackade vänligt men bestämt nej: ”Jag vill börja skriva!”

– Det rymdes inte då. Jag fick en kick av att skriva och ville fortsätta med det. Jag kunde sitta och skriva om minnen med pappa och plötsligt drabbas av gråtattacker. Det kändes underbart efteråt, som en helkroppsmassage. Dessutom jagades oron och rädslorna bort när jag hade huvudet fullt av idéer och uppslag till mina historier.

Fortfarande har han inte gått i ”riktig” terapi, men menar att han lärt sig mycket genom att läsa och lyssna på andra människor. Han har skapat egna samtalsgrupper, och berättar i sitt senaste vinterprat i radion om människor han mött som hanterat sorg och död på olika sätt, om sorgens alla ansikten och den inneboende kraften som gör att människor ändå kan gå vidare.

Olof Wretling har också läst mycket, bland annat självhjälpslitteratur, för att bättre förstå sig själv och sitt agerande. Till exempel har han lärt sig sortera alla de galna idéer som kommer ilande – ett symtom på den livliga fantasin som ligger som ett slags bakgrundsbrus som han behöver hantera. Det har också hjälpt honom att bättre förstå andra människor, och varför de ibland säger en sak när de egentligen menar något annat.

– Alla har ett eget ”bakgrundsbrus” att tampas med, även om medvetenheten om det kan skifta från person till person.

Ju mer han jobbade med sig själv där i Göteborg som ung, desto mindre bensin blev det kvar till den inre oron som så länge begränsat honom.

– Jag hade en enorm tur som träffade just den läkaren. Hon läste mig som en öppen bok och förstod att skrivandet kunde bli starten på mitt sorgearbete.

I samma veva lade han sin elitsatsning på friidrotten på hyllan. Motivationen att tävla var försvunnen.

– I stället kom tron tillbaka på att jag kunde uttrycka mig i text. En gång för alla skakade jag av mig skammen som de röda bockarna lämnat efter sig. Men tänk att det var en läkare, och inte en lärare, som visade vägen in till skrivandets sprängkraft.

Olof Wretling sökte till en manusförfattarutbildning i Göteborg 1997 – och kom in. Just han, som inte kunde stava, som alltid haft en lite anarkistisk syn på språk.

– Stavningen är bara en teknikalitet. Det är berättandet som är the shit. Skriftspråket är ju bara ett verktyg, ett gäng symboler som någon hittat på. Jag hoppar ofta över bokstäver när jag har för bråttom, tänker att man ändå fattar vad jag menar.

Men med pappans gamla Macintosh, med inbyggt rättstavningsprogram, kunde han plötsligt slåss på samma villkor som andra, utan att bli bedömd efter stavningen.

– Det var ett stort steg att lämna ifrån mig en text till någon annan att läsa igen. Lite Kebnekaise igen.

Utan läkarens skrivuppgift hade han inte varit där han är i dag. Åtta skrivna pjäser senare, tre tv-serier, ett sommarprat, fem vinterprat, trehundrafemtio sketcher i Mammas nya kille och två böcker på Albert Bonniers förlag.

Hur vänder man rädslor och ångest till humor? Olof Wretling tar av sig den bruna hatten med W, tystnar och tänker en stund.

– Sorger och tragik måste få vara närvarande. Så är livet, det är det som drabbar oss som är mest intressant. Jag gick in i mitt sorgearbete som höjdhoppare och kom ut som komiker – det var skrivandet som tog mig upp till ytan.

Det är tydligt att förlusten av pappan fortfarande spelar en viktig roll i Olof Wretlings liv.

– Ibland är det som att den som gått bort är mer närvarande är den som är kvar i livet. Min sista diagnos heter dolorem meum på latin, min sorg. Ett tomrum omöjligt att fylla. Sorg, saknad, längtan. Varje gång jag ställs inför nya livssteg gör sig sorgen påmind.

Men det går att sörja, på rätt sätt, menar han.

– Man får skratta en vecka efter att man förlorat en nära och man får gråta tre år efteråt. Det viktigaste är att låta sorgen få ta sin plats. För den sakens skull gör inte sorgen mindre ont, men om man tillåter sig att leva nära sina känslor så slutar sorgen komma oanmäld, den slår inte ner som en blixt från klar himmel i spårvagnen. Och den lägger sig inte som ett järnlock över alla känslor.

Olof Wretling blir ofta kontaktad av människor som haft en relation till pappan. ”Åh, är du son till Lars-Erik? Han var en fantastisk lärare, tack vare honom är jag själv lärare.”

– Han var som en elefant – stor, trygg, stabil, klok, stark … Om nu elefanter är sådana.

Själv har Olof Wretling förstås funderat mycket på likheter och skillnader mellan pappan och sig själv.

– Om han var elefanten i djungeln så är jag mer den glada apan som svingar mig i grenarna – och trillar ibland.

Humor för honom är när det inte blir som man tänkt sig.

– Ju större fallet blir, ju mer skruvat – desto dråpligare är det. Men jag tänker aldrig i genrer, som humor. Jag är intresserad av människorna och mötena som tar oss vidare i livet. Men humor har alltid varit mitt verktyg, mitt vapen.

Humorn fanns där i personligheten redan från början. När han hade spring i benen och livlig fantasi som barn, när han tränade friidrott på elitnivå som ung. Och när han jagade bort oron, rädslorna och ångesten som vuxen.

– Vi har alla någon superkraft, och humorn är min.

7 x Olof Wretling

Yrke: Komiker, författare, skådespelare. Var med och bildade humorgruppen Klungan 2003, och Mammas nya kille i SR P3 2005.

Ålder: 42 år.

Familj: Frun Sofia, skådespelare, och barnen Doris, 12, Mary, 8, och Otto, 5 år.

Aktuell: Med föreställningen Diagnoserna i mitt liv och boken Fem vintrar och en sommar: Diagnoserna i mitt liv (Albert Bonniers förlag).

Favoritdiagnos: Spring i benen som sexåring. Symtomen är små ryckningar i tårna som sen sprider sig upp till knäna, en muskulär sammandragning, och så börjar benen springa av sig själva. Skoven kunde komma när som helst och jag sprang och sprang och kunde inte sluta.

Önskediagnos: Absolut gehör! Fast det kanske mer är en egenskap.

Skrattade högt åt senast: En hemmavideo på tv, där någon som försökte hålla balansen på en airboard trillade av.

Eva Barkeman är frilansjournalist. Artikeln publicerades först i Modern Psykologi 10/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s