Psykedelisk medicin

Kan LSD bota alkoholism, sinnesvidgande svampar hjälpa vid depression och ecstasy behandla PTSD? Psykedelisk terapi har blivit ett växande men omstritt forskningsområde.

Solnedgången över Golden Gate-sundet i San Francisco är en nästan religiös upplevelse. Ett disigt ljus, en svagt lila himmel. Mjuka färger i gult, blått och rött som hela tiden får himlen att ändra skepnad, i och med att solljuset bakom den ikoniska hängbron ändrar karaktär.

Men när solen försvinner bakom Golden Gate-bron är det inte en objektiv solnedgång jag ser, utan bara min egen hjärnas tolkning av det. En subjektiv upplevelse som ter sig olika beroende på vem som betraktar den. En svårt deprimerad person ser den i ett annat ljus än en frisk person.

Det menar David Nutt, en hjärnforskare som har inriktat sig på psykedeliska droger och som är en av huvudföreläsarna på Psychedelic science, en konferens som äger rum i Oakland, några kilometer från just den här solnedgången.

Konferensen har lockat runt 2 500 deltagare, en fördubbling sedan föregående års möte. Över 200 forskare presenterar och diskuterar sina resultat. Ämnen som mikrodosering med LSD, psykedeliska svampar mot depression och MDMA-assisterad terapi avhandlas under tre dagar 2017.

Psykedeliska preparat innehåller kraftfulla substanser som förändrar perception, stämningsläge och kognitiva förmågor. Växter med psykoaktiva ämnen växer naturligt runt om i världen – bland annat i svampar, i Sverige toppslätskivling, och ingredienserna i ayahuasca som växer i Sydamerikas regnskogar. Användningen kan spåras tusentals år tillbaka och traditionellt har de intagits under kontrollerade former i ett religiöst sammanhang.

1938 upptäckte kemisten Albert Hofmann av en slump den kemiska substansen lysergsyradietylamid, LSD. Preparatet har likheter med det verksamma ämnet i psykedeliska svampar, psilocybin, men är långt starkare än det som som återfinns i naturen. På 1940-talet fick psykiatrin upp ögonen för lysergsyradietylamid och dess möjliga potential. Det gjordes bland annat ett flertal studier på LSD och alkoholism.

Annons:

Men användningen av LSD spreds snabbt bland såväl konstnärer som ungdomar, inte minst genom personer som psykologen Timothy Leary, och kom under slutet av 1960-talet att förknippas med hippierörelsen. Den omfattande och okontrollerade användningen ledde till att LSD till slut narkotikaklassades, i Sverige 1966 och i hela USA 1967. I och med det avstannade även forskningen.

Men på senare år har enskilda forskare i länder som Norge och Storbritannien börjat intressera sig för de psykedeliska drogernas eventuella psykoteraputiska effekter igen. Nyligen fick den ideella organisationen MAPS (Multidisciplinary association for psychedelic studies), som även låg bakom Psychedelic science-konferensen, godkänt av det amerikanska läkemedelsverket att inleda en fas 3-testning av behandling med MDMA vid posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. MDMA är mer känt under namnet ecstasy och befinner sig i gränslandet till traditionella psykedeliska preparat. Godkännandet betyder att den kemiska substansen kan vara på väg att användas som medicin i USA.

Precis som med LSD så har MDMA en historia inom behandling och forskning, som föregick dess spridning som illegal rekreationsdrog. Till skillnad från klassiska psykedeliska preparat, som ger ett starkt förändrat sinnestillstånd och ofta hallucinationer, så släpper MDMA främst ut mängder av serotonin i hjärnan och ger ökad empati samtidigt som energinivån höjs. Det syntetiserades första gången av ett tyskt läkemedels-bolag redan 1912 och återupptäcktes av den amerikanske kemisten Alexander Shulgin 1965.

På 1970-talet började MDMA användas av psykoterapeuter, som ansåg det vara ett effektivt hjälpmedel i sitt arbete. På 1980-talet dök drogen upp i ett annat sammanhang under namnet ecstasy och blev känd som en festdrog. Serotoninruset och den uppiggande effekten fick rejvande ungdomar att dansa i timmar och snart narkotikaklassades även MDMA. Riskerna befarades vara permanenta hjärnskador, kroniska depressioner och i värsta fall direkta dödsfall.

En som aldrig tappade intresset för psykedeliska drogers möjliga terapeutiska egenskaper är David E. Nichols, professor i farmakologi. Han har forskat på psykedeliska droger i över 40 år och anses inom farmakologin vara en av de ledande experterna på området. Han har en annan bild av MDMA.

– Behandling med MDMA vid PTSD har visat sig anmärkningsvärd och gett en aldrig tidigare skådad effekt, berättar han över telefon från arbetet på Purdue university i USA.

MDMA har tidigare visat sig minska aktiviteten i amygdala, som har en viktig funktion i hjärnans emotionella nätverk och är den del i hjärnan som bland annat är kopplad till primitiva reaktioner på rädsla.

Teorin bakom MDMA-assisterad terapi är att substansen försvagar överaktiva försvar i hjärnan. Patienten kan då tillsammans med en terapeut gå in och bearbeta de traumatiska upplevelserna. Den fas 3-studie som inleddes under hösten 2017 omfattar cirka 300 deltagare.

– Jag tror att det är väldigt sannolikt att vi kommer att se MDMA och psilocybin användas som medicin inom fem till sju år, som mest tio år, säger David E. Nichols.

När det gäller psykedeliska droger så finns det inte särskilt mycket kunskap om hur de egentligen fungerar. 2016 publicerades för första gången bilder på människohjärnan under påverkan av LSD, i den vetenskapliga tidskriften PNAS, och kunskapen ökade en aning.

Det är bland annat dem som den brittiska psykiatern David Nutt är på konferensen i Kalifornien för att berätta om. Han utförde studien tillsammans med Robin Carhart-Harris vid Imperial college i London och den inkluderade ett 20-tal försökspersoner.

Med hjälp av magnetkamera avbildades hjärnan, både utan och under påverkan av LSD. Resultaten visade bland annat hur drogen skapar ett slags tillfälligt kaos i hjärnan. Olika delar börjar att kommunicera med varandra i mycket större utsträckning. Framför allt är det syncentrum som når ut till andra delar av hjärnan, vilket kan förklara de synhallucinationer som ruset ger.

Men oredan tros även vara det som öppnar upp för nya sätt att tänka, och enligt dess förespråkare i längden ge en ökad självförståelse. Testpersonerna uppgav bland annat en känsla av att jaget upplöstes. Dock är upplevelsen varierande från person till person – den formas av miljön man befinner sig i såväl som ens sinnestillstånd.

Men Joar Guterstam, forskare vid Karolinska institutet och psykiatriker på Beroendecentrum i Stockholm, är mer skeptisk till resultaten.

– Det är en intressant studie. Men man kan analysera resultaten på olika sätt, så det finns utrymme att få det att se bra ut.

När det gäller de studier som har gjorts på området menar han att det finns en hel del som är problematiskt.

– Fortfarande är det ganska få studier, varav flera inte är avslutade. Dessutom handlar det om några få patienter och ingen kontrollgrupp.

För att resultaten ska kunna fast-ställas måste försöken upprepas och visa ett liktydigt resultat.

– Det har inte skett i någon av de här studierna, säger han.

På Karolinska institutet har även Nätverket för psykedelisk vetenskap sin bas. Den ideella föreningen är en sammanslutning med forskare och studenter som intresserar sig för forskningen på området.

Föreningens ordförande, psykologen Filip Bromberg, poängterar att det här inte handlar om att legalisera narkotikaklassade droger.

– Det är jätteviktigt att skilja på medicinsk användning och rekreationellt bruk.

Filip Bromberg kom själv in på ämnet när han läste på psykologprogrammet. Efter att ha arbetat inom missbruksvården hade även frustrationen växt över att de tillgängliga metoderna var så pass ineffektiva.

– Både när det gäller läkemedel och psykoterapi som behandlingsmetoder har vi sämre resultat i fråga om beroende än de flesta andra psykiatriska tillstånd. Majoriteten av patienterna återfaller. Mindre studier på beroende har visat att psykedeliska droger är otroligt mycket bättre för att bryta beroende än vad vi har sett tidigare, säger han.

En kväll i juni arrangerar Nätverket för psykedelisk vetenskap en föreläsning med Tomas Palinicek från Prague psychiatric center. Han har de senaste 15 åren forskat på bland annat MDMA, LSD, meskalin och även ketamin, som från början användes som bedövningsmedel inom kirurgin. Det började spridas bland annat som en rekreationsdrog och narkotikaklassades 2005, men ketamin har även visat sig ha antidepressiva effekter. Nu kartlägger han i en studie effekterna av psilocybin på bland annat hjärnans perceptuella förmåga.

Salen där den tjeckiska forskaren ska föreläsa blir snabbt fullsatt och åldrarna är blandade.

Han berättar om hur de tjugo testpersonerna i hans studie antingen fick psilocybin eller placebo. Sedan visades bland annat bilder på ansikten som uttryckte olika känsloreaktioner för försökspersonerna.

Till skillnad från någon som befinner sig i en psykos, vilket det hallucinogena ruset ibland har liknats vid, hade försökspersonerna inga svårigheter att läsa av känslouttryck. Men det fanns en känsla de inte kunde tyda i ansiktena, och det var rädsla.

– Kanske har det här något att göra med varför psilocybin verkar ha en positiv effekt på deprimerade, spekulerar Tomas Palenicek, samtidigt som ansiktena, med sina leenden och bistra miner lyser på väggen bakom honom.

I en studie vid New York university och Johns Hopkins university har psilocybin-assisterad terapi getts till cancersjuka i livets slutskede. Syftet var att mildra ångest och depression hos patienterna. Välmåendet efter en session med psilocybin förbättrades för 80 procent av deltagarna, en effekt som höll i sig upp till åtta månader efter behandlingen.

Ayahuasca är en psykedelisk brygd som härstammar från Amazonas regnskogar, och har traditionellt använts inom schamanistiska riter. Men de senaste åren har användandet spridits och brygden har blivit något av en innedrog bland experimenterande storstadsmänniskor – och forskare. Djurförsök och klinisk forskning antyder att ayahuasca har en antidepressiv effekt.

I en brasiliansk studie från 2015 medverkade 30 patienter. Varken läkemedel eller traditionell terapi hade lyckats få bukt med depressionerna. Hälften fick dricka ayahuasca vid ett tillfälle och hälften fick placebo. En vecka senare visade de som fått ayahuasca en dramatisk förbättring i mående jämfört med placebogruppen.

Likt Tomas Paliniceks psilocybin-studie är de här undersökningarna oftast små. Det är omständligt och kostsamt att finansiera studier som innefattar den här typen av droger.

– För hur ska man ansöka om pengar till något som klassas som  utan medicinska egenskaper? säger Tomas Palinicek.

Men de mer kritiska, som Joar Guterstam, ser andra problem med forskningen. Hur jämför man till exempel med en placebogrupp i den här typen av studier?

– De flesta förstår om de får LSD eller placebo, och det är det en utmaning att komma runt. Med de kraftfulla effekter de här substanserna har kan det bli svårt, säger han och efterlyser fler studier, lägger till att vad som skulle behövas är mer forskning – som gärna får utföras av fler kritiska forskare.

Mette Carlboms reportage publicerades först i Modern Psykologi 1/2018.