Låt lyckan bli en valfråga

LEDARE. The pursuit of happiness – strävan efter lycka – står inskriven i den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776. I Sveriges grundlag finns ingen motsvarande målformulering, men i en bilaga till den senaste vårbudgeten fanns livstillfredsställelse med som ett av 15 ”nya mått på välstånd”.

Man kan misstänka att det är Miljöpartiet som förhandlat in lyckan i den svenska statsbudgeten – det är främst där intresset för lyckoforskning funnits i svensk politik. Men så behöver det inte vara. När nationalekonomen Martin Berlin och sociologen Filip Fors nyligen diskuterade ämnet på Studieförbundet näringsliv och samhälle, SNS, hävdade de att lyckoforskningens resultat inte har någon politisk färg. I sin rapport Vad kan vi lära av lyckoforskningen? (SNS Analys 46) skissar Martin Berlin upp två sätt att använda lyckan politiskt:

1) Man kan utvärdera en regerings politik utifrån befolkningens välbefinnande i slutet av mandatperioden.

2) Man kan försöka förutse effekten av förslag utifrån lyckoforskningen.

Av dessa menar han att det första är svårt att tillämpa, eftersom det är knepigt att isolera den förda politiken från andra faktorer som påverkar vårt välbefinnande. Den andra metoden däremot skulle kunna ge något, även om det finns mer att önska av fältet, inte minst vad gäller att fastställa orsak och verkan i de samband som hittats.

Annons:

Tittar man i FN:s senaste World happiness report ligger Sverige på plats 10, medan USA ligger på plats 14 av de 155 länder som ingår. Bhutan har sedan 2008 hellre räknat bruttonationallycka än bruttonationalprodukt, men ligger på plats 97. Som i all politik räcker det inte med fina ord för att nå sina mål. Däremot är det en bra början att faktiskt tala om det som, likt USA:s lyckosträvan, formulerades redan 1729 i den buddhistiska bhutanska lag som inspirerat landets moderna lyckomått: ”Om regeringen inte kan skapa lycka för sitt folk finns det ingen anledning för regeringen att existera.”

I SNS:s hörsal tyckte varken Martin Berlin eller Filip Fors att lycka kan vara den enda parametern i politiken, men att den bör kunna fungera som ett komplement. Jag kan inte annat än instämma. Även om det finns ett samband mellan bnp och lyckonivåer så vore det torftigt att låta den politiska diskussionen stanna vid det ekonomiska välståndet. Låt den djupare livstillfredsställelse som vi kallar lycka synas under 2018 års valrörelse.