Låt inte Jack leda

Jonas-Mosskin1_
Jonas Mosskin är legitimerad psykolog, organisationskonsult och frilansskribent. Foto: Johanna Hanno.

Flugornas herre är ännu aktuell, skriver Jonas Mosskin.

KRÖNIKA. William Goldings klassiska roman Flugornas herre håller på att filmatiseras igen, den här gången med flickor i huvudrollerna. Förhoppningen är att kasta nytt ljus över berättelsen där ett gäng brittiska skolpojkar strandar på en öde ö under andra världskriget.

Nyheten fick mig att läsa romanen igen. Huvudpersonen, den tolvårige Ralph, blir ledaren som blåser i snäckan för att samla de utspridda barnen. Han och den glasögonprydde besserwissern Nasse symboliserar förnuftet. De står för logik, ordning och struktur. De bygger vindskydd, samlar föda gemensamt och vaktar elden för att med rök påkalla hjälp från långt i fjärran.

Men i gruppen finns också Jack, en hetlevrad antagonist som leder en utbrytargrupp. De jagar vildsvinen, tillber ”odjuret på ön”, struntar i att hålla liv i elden och värdesätter känsla framför förnuft. De räds inte att bruka våld. Jack och hans kumpaners utstuderade krypskytte mot Ralphs auktoritet gör att en efter en av pojkarna ansluter sig till deras rivaliserande stam. Till slut blir blodsutgjutelse och död oundvikligt.

Författaren beskriver skickligt hur sans och balans i en grupp kan försvinna på några ögonblick när fantasier, makt och våld utmanar normerna. Goldings erfarenheter från kriget gav honom en pessimistisk människosyn.


Annons:
Prenumerera


Rationella ideal står sig ofta slätt mot kollektiva känslor på grupp- och samhällsnivå. Berömda experiment, som Milgrams elchocksstudie, har visat hur människor är benägna att lyda auktoriteter i vita rockar. Eller Zimbardos experiment, där studenter delades in i fångar och fångvaktare, varpå fångvaktarna kom att släppa lös sin auktoritära lust. Och Sharifs experiment med 11-åriga scouter, som skapade två grupper med ”örnar” och ”skallerormar” som snabbt börjar motarbeta varandra. Experimenten visar att vi bär på auktoritära tendenser och hur snabbt vi skapar in- och utgrupper, ett ”vi och dom”.

Vår samtid är fylld av utmaningar där konflikter målas upp som nollsummespel där några vinner och andra förlorar. Där irrationella känslor övertrumfar förnuft. Där Jack tar makten på Ralphs bekostnad.

Finns det något motgift? Ja, kanske att ständigt öva barn och medlemmar i grupper att hantera olikheter för att skapa bästa möjliga kompromisser, där en syntes av förnuft och känsla bildar en bättre förståelse av en komplex värld.

Jonas Mosskin är legitimerad psykolog, organisationskonsult och frilansskribent. Hans krönika publicerades först i Modern Psykologi 1/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s