OS-pepp: Vägen till mental seger

Tobias Erikssons artikel publicerades först i Modern Psykologi 7/2014. Illustration: Graham Samuels.

Det är först på senare år som idrottspsykologin tagit plats på elitidrottarnas träningsscheman. Här är vetenskapen som ger en extra knuff upp på prispallen.

Det händer att jag får bilder i huvudet. Ja, förslag på en lösning, alltså. Mitt under matchen, mitt i en situation kan jag plötsligt se hur jag ska göra. Hur jag går förbi den där motståndaren. Hittar en väg. Det är som om tiden stannar och bilden fryser. På ett ögonblick hittar jag luckan mellan försvararna. Varför kan jag inte förklara. Och ju närmare jag kommer, desto större blir målet. Då finns inga hinder. Bara öppningar.”

Citatet ovan kan låta som ett resultat av åratal av mental träning, som ett långvarigt, lyckat samarbete mellan en idrottsman och en idrottspsykolog eller mental coach. Eller som ett kapitel ur den idrottspsykologiska måste-boken The inner game of tennis av W. Timothy Gallwey, om hur man kan se varje tillfälle som en möjlighet att lyckas – eller att misslyckas.
Att så inte är fallet står fullständigt klart genom ett annat citat, ur tidningen Café, av samma person: ”Idrottspsykologerna! Du blir idrottspsykolog bara om du haft problem själv. Gå ut på planen i stället eller behåll det för dig själv.”
Orden kommer från Zlatan Ibrahimovic, Sveriges bästa fotbollsspelare, kanske till och med den främsta genom alla tider. Han har gått sin egen väg för att nå den absoluta världstoppen inom sin idrott. Eller som han själv kort och gott har sammanfattat sitt framgångsrecept, och som för övrigt också är titeln på boken där de första citaten är hämtade ur, Zlatan är Zlatan av Petter Karlsson och Jennifer Wegerup (Forum 2007).

Men nu är ju som bekant alla inte Zlatan. För allt fler elitidrottare handlar det i dag om att kombinera fysiska pass med mental träning, antingen på egen hand eller med mer eller mindre professionell hjälp.En förklaring är den ökade pressen från medier och numera även sociala medier, sponsorer och publik. Idrotten har blivit en miljardindustri, och det betyder högre krav och i det närmaste en nolltolerans mot misstag. En enda dålig insats kan betyda ett missat miljonkontrakt, en förlorad landslagsplats, hatfulla kommentarer på Twitter eller ett inställt sponsorsavtal.
Samtidigt ska elitidrottaren hela tiden, dygnets alla timmar, leva upp till den idoliserade bilden av sig själv som en framgångsrik, skandalfri, oövervinnerlig och osårbar person. Så, efter att ha kontemplerat över dessa rader en stund: Anyone for tennis?


Annons:
Prenumerera


Lars-Eric Uneståhl är något av en nestor inom svensk idrottspsykologi. När han kom till Uppsala universitet i början av 1960-talet bestämde han sig för att försöka sammanfläta sina två stora intressen, idrott och psykologi. En arena som få hade känt sig manade att beträda före honom. Hans arbete kom inledningsvis att fokusera på tre områden:

1) Kopplingen mellan kropp och själ:
– En idrottsmans prestation kan variera mycket, inte bara från tävling till tävling, utan även under en och samma tävling. Ibland kan man inte tro att det är samma fotbollslag i andra halvlek, som det var i första. Då är det inte alls de fysiska förutsättningarna som har förändras, utan det är helt enkelt tankar, känslor och attityder som styr den fysiska prestationen, säger Lars-Eric Uneståhl.

2) Flow – ett alternativt medvetandetillstånd:
– Det går inte att anstränga sig för att få flow, eller flyt. Försöker man får det snarare helt motsatt effekt. Idrottare har berättat att det uppstår då och då, att de inte vet när det ska dyka upp och att om det dyker upp så vet man inte säkert att man har haft det förrän efteråt. Och det som var mest intressant för mig: blir en idrottare medveten om att han eller hon har flow, så försvinner det direkt.

3) Att träna personligheten:
– När jag började forska på tidigt 1960-tal, visste man väldigt lite om att man, förutom att träna sin kropp, även kan träna sin hjärna och sitt sinnestillstånd. Då trodde man att personlighetsdrag var stabila, att de inte gick att förändra genom mental träning.

1969 publicerade Lars-Eric Uneståhl en artikel om mental träning, och bara ett par veckor senare hörde Svenska friidrottsförbundet av sig. Förbundet ville att han skulle följa med landslaget till Rom för en landskamp mot Italien.
– Jag fick en enda förmiddag på mig att föreläsa för landslaget om mental träning, det var allt. De visade stort intresse och var nyfikna, men det gav ju så klart inget resultat. Det här är ett långsiktigt arbete. För övrigt förlorade vi landskampen …
Mycket tack vare Lars-Eric Uneståhls arbete och forskning blev Sverige ett föregångsland inom idrottspsykologi. När han åkte med den svenska truppen till OS i Montreal 1976 var han den enda idrottspsykologen på plats under tävlingarna.
Ryktet spred sig dock om ”den svenska modellen”, och Lars-Eric Uneståhl fick därefter resa runt till ett tiotal länder för att prata om mental träning. Redan till OS i Seoul, Sydkorea, 1988 hade flera andra länder med sig idrottspsykologer.
Men efter att i många år ha legat i framkant har Sverige blivit ifrånsprunget när det gäller idrottspsykologi, anser flera av dem som Modern Psykologi talat med.
– I vissa avseenden tycker jag att Sverige är ett u-land på det här området, säger Peter Hassmén. Han är professor i idrottspsykologi vid Umeå universitet, men arbetar för närvarande vid universitet i Canberra, Australien, som är ett av de mest framstående länderna inom idrottspsykologi och mental träning.

Det finns en enda universitetsutbildning i Sverige för att bli idrottspsykolog, och den finns i Umeå. Däremot kryllar det av kortare utbildningar som gör att man sedan kan kalla sig för mental coach eller mental rådgivare.
– När det gäller att motivera idrottare kan en mental tränare vara jättebra. Problemet är att om idrottaren till exempel lider av ätstörningar eller är djupt deprimerad kan det handla om liv och död. Och då krävs det att personen i fråga har en utbildning för att kunna hantera sådana problem. Därför skulle jag ibland vilja säga: Skomakare, bliv vid din läst, säger Peter Hassmén.
En före detta elitidrottare som efter sin aktiva karriär har utbildat sig till idrottspsykolog är fotbollslandslagets före detta målvakt Caroline Jönsson, som gick psykologprogrammet i Umeå parallellt med att hon spelade i Umeå och landslaget. Hon har bland annat arbetat tillsammans med damlandslaget i goalboll.
– Jag har alltid varit intresserad av psykologi. Och eftersom jag har lång erfarenhet av en lagsport, är det intressant med gruppdynamik och även att tillåta var och en i en grupp att vara unik, för alla är vi ju unika. Med den ökade pressen på dagens elitidrottare, kommer behovet av mental träning att fortsätta växa tror jag, säger Caroline Jönsson.
I år har just damlandslaget i fotboll fått mycket kritik för att ha anlitat den ultra-mediala coachen Mia Törnblom som mental rådgivare. Förbundskaptenen Pia Sundhage gick då snabbt ut och tillade att Mia Törnblom enbart ska arbeta med att inspirera spelarna – och inget annat.
– Hon ska hjälpa oss att komma samman som en grupp, att motivera oss. Om det är någon spelare som behöver mer hjälp utöver det, eller som mår dåligt, finns det andra lösningar, säger landslagsmålvakten Hedvig Lindahl.

Att tvivel och press kan drabba vem som helst finns det många exempel på i idrottens värld. Skidskytten Helena Ekholm hade dominerat sin sport fullständigt inför OS 2010, men väl där stämde ingenting. Efter de olympiska spelen i Vancouver tog hon kontakt med den mentala coachen Stig Wiklund, för att överhuvudtaget kunna gå ut igen och möta folk och sedan även bli bäst igen, vilket hon också lyckades med.
Höjdhopparen Emma Green blev för många en förebild när hon målade sina naglar i regnbågens färger under friidrotts-VM i Moskva 2013. Det krävdes stort mod för att göra en sådan aktion under pågående mästerskap, men kanske vet hon, efter att ha arbetat med mental träning med sin idrottspsykologiska rådgivare i fem år, att det vid regnbågens slut kan finnas en guldskatt.
– Som idrottare vet jag att det går upp och ned, det finns ingen quick fix. Det är jag själv som måste göra jobbet, säger Emma Green.
Och det är faktiskt precis vad Lars-Eric Uneståhl förespråkar – att det bästa en idrottspsykolog eller mental coach kan åstadkomma på sikt är att göra sig själv överflödig.

 

Illustration: Graham Samuels

Johan Olsson, skidåkare

Några timmar före femmilen i skid-VM förra året, plingade det till i Johan Olssons mobil. Sms:et löd: ”Jag gör mitt eget lopp. Jag är kraftfull. Jag är modig.” Avsändaren var den mentala tränaren Stig Wiklund, som skidstjärnan arbetat med sedan 2002.

Johan Olsson var modig när han ryckte ifrån de andra i ett tidigt skede, höll sig sedan kraftfullt undan och efter att ha gjort sitt eget lopp i över tre mil var inte bara sms:et förverkligat utan även VM-guldet bärgat.

– Innan jag började jobba med Stig var jag aldrig riktigt nöjd. Han fick mig att utvärdera varje träning skriftligt, och att ge mig själv beröm. Sedan fyra–fem år sätter jag upp prestationsmål i stället för resultatmål. Det har inneburit en avgörande skillnad i sättet att tänka för mig, säger Johan Olsson.

– Vi träffas ungefär en gång i månaden, däremellan hörs vi via telefon, sms eller mejl. Faktum är att jag aldrig har varit på plats när Johan tävlat, säger Stig Wiklund, som är socionom och som vidareutbildat sig vid Skandinaviska ledarhögskolan.

 

Illustration: Graham Samuels

Hedvig Lindahl, fotbollsspelare

Målvakten Hedvig Lindahl var inne i en jobbig period för ett par år sedan. Hon var korsbandsskadad, led av näringsbrist, kände sig allmänt ledsen och var dessutom nedslagen efter att ha blivit hårt åtgången i medierna efter sina insatser i VM 2011 och OS 2012.

– Det var en mängd saker som sammanföll och som gjorde att jag kom i kontakt med Sverker Fryklund. Jag funderade till och med på om det verkligen var värt att fortsätta spela, jag hade många bittra tankar och mådde inte alls bra, berättar hon.

– Sverker fick mig att börja analysera mitt beteende och mina tankar och jag fick prata av mig. Det fick mig på fötter igen, säger Hedvig Lindahl, som anser att klimatet i medier och framför allt sociala medier blivit allt tuffare, där varje räddning eller misslyckat ingripande nagelfars.

Förhållningssättet till kritiken var ett av områdena som Hedvig och Sverker har arbetat med.

– Vi måste inse att vi inte alltid kan påverka hur andra uttrycker sig och tycker, men att vi kan välja hur vi vill förhålla oss till det, säger Sverker Fryklund, som är filosofie magister i idrottspsykologi och universitetsadjunkt.

– Hedvig lärde sig sedan att det ibland är värdefullt att inse att tankar bara är tankar. Hon insåg även vilka situationer som utlöste de negativa automatiska tankarna, så att hon kunde ta stimulikontroll.

 

Illustration: Graham Samuels

Pär Mårts, ishockeyspelare

Pär Pettersson, doktor i psykologi och forskare, och Tre Kronors förbundskapten, Pär Mårts, möttes för tolv år sedan när de båda jobbade med ledarskap inom livsmedelskoncernen Ica. När Pär Mårts sedan tog över tränarrollen för elitserielaget HV71 tog han kontakt med Pär Pettersson och de har sedan dess haft en ”mental affär” tillsammans, i dag i ishockeylandslaget.

– Vi brukar på skoj kalla Pär för vår head coach. Inom ishockeyn har vi fokuserat väldigt mycket på fysisk träning, medan vi däremot inte har tagit hand om vår viktigaste ”muskel”: hjärnan. För mig har Pär betytt väldigt mycket i arbetet med att se varje spelare i laget som en enskild individ, med alla olikheter som det innebär. Dagens idrottsmän lever under stor press – det handlar om att vinna och det handlar om väldigt mycket pengar – därför är det nödvändigt att jobba med mental träning, säger Pär Mårts, som vunnit såväl SM-guld med HV71 (2004) och VM-guld med Tre Kronor (2013) med Pär Pettersson i ledarstaben.

Pär Pettersson vill vara en naturlig del av vardagen för spelarna. Han finns med under matcherna och han finns tillgänglig för dem som vill prata vid sidan av isen.

– Att träna teknik har alltid varit en självklarhet, men inte att träna tanken. Det börjar dock bli mer och mer vanligt bland ishockeylagen. När jag började i HV71 var jag ganska ensam som psykologisk tränare, det är jag inte längre, säger han.

Tobias Erikssons artikel publicerades först i Modern Psykologi 7/2014: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s