The affair ger nya perspektiv på otrohet

Går det att avgöra vad som är känslomässigt sant i en relation? Den frågan ställer sig tv-serien The affair, som har överösts av superlativ från kritiker. Serien, vars fjärde säsong har premiär i juni, utgår från ett äktenskap som brister. Noah (Dominic West) och Helen Solloway (Maura Tierney) är ett kultiverat, välbärgat medelålders Brooklynpar med fyra barn och en deltidstillvaro i ett helgboendeparadis norr om New York. På ett besök där träffar Noah servitrisen Alison (Ruth Wilson), som också är gift, med Cole (Joshua Jackson). Vips så liggs det utomäktenskapligt, och seriens dramatik kan börja. Det låter som en såpa, och är det också – på hög nivå, med exceptionellt utförande. Kanske allra mest av skådespelarna.

Och även om skådespeleriet främst är det som har gett upphov till hyllningarna, har dessa även handlat om The affairs berättargrepp, där allt skildras utifrån varje huvudkaraktärs perspektiv – situationer upprepas med större eller mindre förskjutningar. Det är ett grepp som möjliggör en blick på otrohet med en nyansrikedom som är sällsynt, och som återspeglar hur olika vi alla upplever verkligheten.

Men The affairs autenticitet har också mycket att göra med att den belgisk-amerikanska psykoterapeuten Esther Perel har anlitats som rådgivare. Genom sin bok The state of affairs: Rethinking infidelity (Harper Collins 2017) har Perel utmanat invanda föreställningar om otrohet, och flera av hennes tankar är införlivade i The affair. En grundsten hos Esther Perel är att otrohet ofta handlar mer om den person som gör valet att vara otrogen, än om att hen skulle sakna något i sin relation.

Annons:

Esther Perel-citatet ”inte för att den otrogne är besviken på sin partner, utan på sig själv”, sattes som inspirerande maxim på väggen i The affairs manusskrivarrum. Esther Perel har varit en ledstjärna även för seriens skådespelare, som jag träffade i Los Angeles inför den kommande säsongen.

– Perel är briljant! utbrister Joshua Jackson. Hon visar på att de enkla förklaringarna till otrohet, som att man är sexuellt otillfredsställd eller känslomässigt isolerad, ofta är struntprat. Hon menar också att det är alldeles för begränsat att tala om otillfredsställelse så, eftersom det är omöjligt för en enda relation att ge oss allt vi vill ha av den. Det är en myt vi har byggt upp.

För dem som har följt The affair bör detta kännas igen i karaktärernas romantiska och sexuella klavertramp. Dominic West håller med sin skådespelarkollega.

– Det finns i dag ett neurotiskt förhållningssätt till giftermål och relationer, och vad vi begär av dem, samt av vår partners roll i våra liv. Det är något vår tv-serie i hög utsträckning skildrar.

Psykologen Anna Bennich Karlstedt, som bland annat ger råd i TV4:s Relationsakuten, lektörsläste i somras Perels bok om otrohet.

– Naturligtvis kan förälskelse utanför relationen och även otrohet handla om total brist på uppmärksamhet, bekräftelse och kärlek. Men det är väldigt förenklande att beskriva det som många gör, ”hen saknade ditt och datt och därför behövde hen fylla på det utanför relationen”.

Vad gäller The affairs speciella berättargrepp, tror Anna Bennich Karlstedt att det kan bidra ytterligare till en förståelse för hur otrohet fungerar.

– Vi behöver vrida och vända på skeenden starkt knutna till normer och värderingar. Framför allt tänker jag att ett vidare perspektiv gör händelserna mindre svårhanterliga. Många par är så låsta. Skalar vi bort yttre pålagringar och kastar ljus över det som har skett på ett öppnare sätt, har vi skapat andra möjligheter för att hantera det.

Att Noah och Alison har en affär trots att de båda har starka känslomässiga och sexuella band till sina respektive partner, slår hål på idén om ”den otillfredsställda”, och anknyter till en annan otrohetsdrivkraft som Esther Perel har definierat – ett förtäckt återtagande av saker som gått förlorat – hos Noah ett självförverkligande författarskap, hos Alison ett drunknat barn.

Detta synsätt hos Esther Perel delas av psykologen Allan Linnér – som i sin och kollegan Anders Nymans nyligen utkomna bok Kärlekens koreografi (Natur & Kultur) ägnar ett eget kapitel åt otrohet.

– Inte sällan, till och med ofta, kan otrohet handla om att återerövra förlorade sidor av sig själv, alternativt att erövra sidor man aldrig uppmärksammat eller gett utrymme till. Att ha en affär med en annan kan samtidigt vara att ha en affär med sig själv.

Joshua Jackson – som 2016 avslutade en tioårig relation – menar att vi måste försöka bli tillfreds med att relationer inte kan uppfylla allt det vi tillskriver dem, för att lättare kunna hantera deras ofullkomlighet. Och hantera när de brister.

– Vi har skapat en mall som inte fungerar för de flesta, men som samtidigt skapar enorm olycka i familjer när de upplöses, för att vi inte har något paradigm när det gäller att gå från par till icke-par, som inte innebär ett totalt tillintetgörande av det ena tillståndet.

Än så länge har The affair inte erbjudit någon definitiv lösning på ovanstående, men då vore det heller inte en såpa. Maura Tierney, som spelar Helen i serien, tror att en väg framåt är att mana till större relationsmångfald.

– Det är som tv-seriens upplägg. Alla existerar i olika verkligheter i sina relationer. Vissa har öppna relationer. Andra har en lång serie av kärlekshistorier i sitt liv. Vissa har en partner i 30 år. Vi är så olika, så därför bör våra relationer också få vara det.

Erik Augustin Palms artikel är hämtad ur Modern Psykologi 2/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera