Terapi på schemat

Så hjälper schematerapin dig att bryta destruktiva relationsmönster.

Att Hans och Cenitha Kernell sitter vid samma köksbord och berättar om sin relation – det hade inte hänt ens i höstas. Då genomgick de en av de värsta kriserna hittills under sina nästan 30 år tillsammans. Cenitha var trött på att ta alla iniatiativ. Hans, som brukade gå undan i sin bubbla, hade börjat få vredesutbrott.

Cenitha orkade inte med hans plötsliga ilska och var nära att ge upp.

Hans var överraskad av sitt nya beteende.

Hans och Cenitha Kernell är lärare och bor i Östersund. I flera omgångar har de haft hjälp av psykoterapeuten Poul Perris, först när de medverkade i SVT-serien Par i terapi 2012. Där fick tittarna följa hur ett par i varje program utvecklades i sin relation med Poul Perris som terapeut. Nu har Kernells behövt honom igen. Och hela tiden har de tagit del av behandlingsmodellen schematerapi.

Schemat i den här teorin är närmast att likna vid ett tidigt känslomässigt sår och forskningen har hittills kunnat belägga 18 olika scheman som har samband med psykisk ohälsa. De kan bero på till exempel brist på kärlek eller att man blivit övergiven som barn.

– När vi kartlägger vilka sår som en person har, vet vi att bakom vart och ett finns ett känslomässigt behov som inte blivit tillgodosett, säger Poul Perris, som tillsammans med psykiatern Carl Gyllenhammar skrivit en omfattande grundbok: Schematerapi: En klinikers handbok & en terapiberättelse (Natur & Kultur 2016).

Schematerapi används i parterapi, individualterapi, gruppterapi och som behandling av barn, unga och familjer med problem. Det är en helt egen behandlingsmodell inom utvecklingspsykologins fält och integrerar många olika terapiinriktningar. Tydligast är rötterna i kbt, men det finns också inslag av till exempel gestaltterapi och anknytningsteori. Grundaren, psykologen Jeffrey Young, forskade hos kbt:ns fader Aaron Beck på 1970–80-talen och började intressera sig för de deprimerade patienter som inte blev hjälpta av kbt. De hade alla något gemensamt: Utan att ha utsatts för någon synlig vanvård i barndomen präglades deras uppväxter av en påtaglig brist på värme, förståelse, vägledning, empati.

– De hade ända sedan de var unga känt en tomhet och nedstämdhet och i sina nära relationer inte fått det de känslo-mässigt behöver, förklarar Poul Perris.

Barn måste få grundläggande känslomässiga behov tillgodosedda, annars anpassar de sig på ett felaktigt sätt för att hantera bristen, något som skapar tidiga maladaptiva scheman. Youngs sätt att klassificera dessa hjälper sedan terapeuten och klienten att bena ut vilka sår som uppstod under uppväxten, vilka beteenden som verkar ha att göra med bristerna då och hur behoven kan bli tillgodosedda i nuvarande relationer. Meningen är att terapin ska leda till verklig förändring.

– Fast det är ju lättare sagt än gjort, säger Poul Perris. Om våra behov försummas eller kränks utvecklar vi en rad strategier för att känslomässigt överleva.

Annons:

Låt oss återvända till köksbordet hemma hos Hans och Cenitha Kernell i Östersund. Cenitha, som jobbar halvtid efter en sjukskrivning, har hämtat vid tågstationen och Hans kommer direkt från sitt jobb med nyanlända på en gymnasieskola. Te och mackor. De berättar att de har varit på väg ifrån varandra flera gånger, att de ramlar in i sina mönster om och om igen. En vändpunkt kom i Par i terapi-programmet – för både dem och släkten.

– När sändningsdagen började närma sig blev min familj mer och mer orolig, berättar Cenitha.

– Jag berättade för Poul hur jobbigt det var och då kom han upp och visade filmen för oss alla tillsammans. Vi var nervösa för hur mina föräldrar skulle reagera.

Cenithas bild av sin uppväxt är att hennes pappa var auktoritär, körde över henne och bestämde vad hon skulle tycka och tänka. Samtidigt var han den bästa pappa som fanns och hon kunde prata med honom om allt. Ändå bråkade de ganska ofta. Hon upplevde att mamman favoriserade brodern och sällan var riktigt nåbar.

Det här skulle ju komma fram i Par i terapi-avsnittet.

Hans och Cenitha satt på helspänn under Pouls visning och väntade på pappans utbrott … men efteråt reste han sig upp och uppmanade dem båda: KOM HIT!

– Han kramade om oss och sa förlåt. Han sa inget mer, det räckte. Sedan dess har vi en helt annan relation.

Hans mamma reagerade mer distanserat. Under uppväxten gick hennes uppmärksamhet mest till hans utagerande storebror och Hans försökte få sin del genom att vara tyst och snäll. Av brist på att bli sedd valde han att under långa perioder gå in som i en ”bubbla” där han kunde underhålla sig själv och stänga ute omvärlden.

När en schematerapeut intresserar sig för barndomen är det för att särskilt lyssna in vilka grundläggande behov som blivit frustrerade. Brist på föräldrarnas kärlek kan ge det maladaptiva schemat ”känslomässig försummelse”. En förälders dominans kan ha kränkt behovet av vägledning till en egen identitet, något som blir schemat ”sammanflätad/outvecklat själv” eller kanske ”underkastelse”, medan den som inte tillåts uttrycka sina egna behov kan utveckla schemat ”självuppoffring”.

När samspelet i stället fungerar kan det se ut så här: Då vi är små och uttrycker ett behov av hjälp – för att vi är sårbara, ledsna – aktiverar det ett omvårdnadssystem hos föräldern. Föräldern tar in oss i ett ”vi” och behovet av kärlek och närhet blir bemött. Andra gånger skriker vi ”nej” eller vi vill bli lyssnade på – och om vi då respekteras blir behovet av att få stå upp för vårt jag tillgodosett.

Att kunna känna sig såväl som ett ”vi” och som ett ”jag” tillsammans med andra är vad en fungerande relation handlar om. Men, säger Poul Perris, det är i själva balanserandet där emellan – ”och det håller vi på med från vaggan till graven” – som skon klämmer när par söker hjälp.

– Som vuxen ska man helst ha utvecklat en förmåga att både vara behövande och kunna säga ifrån i nära relationer. Men det vanligaste är att en känner sig kvävd i ”vi”-et medan den andra känner sig ensam. Andra pendlar mellan bägge på ett utagerande sätt.

Då kan det handla om en skyddsstrategi, eller copingstil. Schemateorin definierar tre olika copingstilar till vart och ett av alla 18 scheman. De spelar stor roll för par, som kan välja varandra enligt vad Poul Perris och Carl Gyllenhammar kallar schema-kemi: De har samma sår men blir attraherade av varandras olika copingstilar. Om till exempel båda parter bär på värdelöshetsskam kan den ena se sig som dålig och den andra behöva veta bäst. Den dominanta attraheras av att bli beundrad, den anpassliga känner sig sedd av den säkra. I grunden brottas de med samma sår.

– Men dansen kan inte pågå så länge, berättar Poul. Även om de är soulmates på djupare plan kommer verkligheten ikapp. Den dominanta börjar klaga på att den andra är så svag som aldrig tar för sig. Den som fortsätter att anpassa sig kommer till slut att må dåligt.

Hans och Cenitha har diskuterat sina mönster många gånger. Ju mer hon pockat på hans uppmärksamhet och närvaro, desto mer har han gått in i bubblan – den resignerande strategin från uppväxten. Cenitha är medveten om att hon jagat på honom. Att hon kanske är lite som sin auktoritära pappa, blivit den dominanta – och det vill hon absolut inte. Men det sitter jättehårt, medger hon.

– Det finns en likhet mellan Hans och mig – också jag ville ha mammas kärlek, hennes närvaro, men hon var inte där. Det är samma som jag söker hos dig, Hans. Varför har jag valt så?

– Jag kände något djupare redan när vi träffades: Henne ska jag vara med … Vi har en kärlek i botten som alltid funnits, annars hade vi aldrig varit tillsammans. Men då såg vi inte de problematiska mönstren vi måste titta på i dag.

Efter att Hans mamma dog för ett par år sedan kunde han fort bli väldigt ilsken. Cenitha reagerade med att ”inte orka” ta alla initiativ och tjatade om att hon alltid gjort det. De bråkade hemma som två barn. Förstod inte varandra.

– Ibland tänkte jag att han behövde slå över ett tag, få skrika och vara arg. Jag har själv varit där.

Bubblans betydelse hade minskat. Hans tror därför att den hängde ihop med mamman – och inte minst med hennes kärlek. Den energi som alltid hade funnits dem emellan och påverkat honom så mycket försvann – och gjorde honom vilsen. Det räckte plötsligt inte med att kunna tänka med huvudet.

– När någon försvinner reagerar kroppen. Hjärtat. Det var som att inte ha något att gå efter. En person som jag till och med varit inne i, som ett skal som inte finns kvar … efter det har det varit lite körigt.

– Lite! inflikar Cenitha indignerat. Det har varit jättekörigt.

Det finns klienter som inte har tillräckligt med relationella sammanhang i sin vardag och därför riskerar att inte få sina känslomässiga behov tillgodosedda. Då kan terapeuten ta på sig rollen som ett slags ställföreträdande anknytningsperson – inom vissa gränser. Det kan innebära att agera så som en förälder borde ha agerat för att inte kränka barnets behov, och ge av sig själv som en äkta medmänniska i terapirummet.

– Klienterna kan visserligen bete sig vuxet i det praktiska och professionella, men inte förstå sina känslor och reaktioner. De har aldrig lärt sig hur man lyssnar på sådana sidor i sig själv. Vi hjälper dem att komma i kontakt med omsorgen som vi kan visa, och sedan att knyta an till sig själva. 

Här kommer ytterligare ett begrepp in i schematerapin: modes. Modes är känslostämningar och tillstånd som uppstår i nuet och som också drivs av de gamla såren. Vi kan gå in i barnmodes och vi kan gå in i vuxenmodes. När dessa är sunda kan vi hjälpa oss själva att läka.

– Under terapin ska personen så småningom kunna gå in i tillstånd av sund vuxenhet och ömsint stötta det sårbara och behövande barntillståndet, förklarar Carl Gyllenhammar.

Att ömsint stötta varandra – det kan också par få som uppgift i terapin. Cenitha ska till exempel låta bli att gå till attack när Hans får ett utbrott och i stället försöka möta med omsorg: ”Är det egentligen sårad du känner dig?”

– Jag ska känna in känslan du kan bära på, och förstå varför du blir arg … Men det är en utmaning. För när Hans blir arg …

Cenitha rätar plöstligt på sig och lutar lite framåt. Beredd. Hans går snabbt in:

– Skulle du inte sluta föra kriget som du fört mot din pappa?

Han visar genom att rycka till och göra likadant, sätta sig käpprak. Cenitha förklarar vad som pågår:

– Om Hans höjer rösten, då går jag på autopilot och blir så här, stridsberedd. Precis som jag kände mig med pappa …

Brukar par kunna förändra mönstren?

– Ofta förstår klienterna hur modes hänger ihop med copingstrategier, sår och icke- tillgodosedda behov, berättar Poul Perris. Men att sedan göra något åt det i de relationer man har – jobbet, barnen, partnern, gamla mamma … det kan ta tid. Och särskilt om de relationella sammanhangen är få.

Hur ofta kommer förändringar till stånd?

– Om bägge har djupa sår och deras copingstil blivit starkt befäst kan det vara svårt att få relationen att fungera, säger Poul Perris.

– Annars kan de nog få vad de känslomässigt behöver av den andra, förklarar Carl Gyllenhammar. Då har de på många sätt redan gett varandra något.

– Eller, säger Poul Perris, skjuter man ut sig, gör tvärtom i nästa förhållande – och känner att man inte får ut något av den relationen heller. Man tror att man har förändrat sig, men man har bara bytt copingstil och prövat olika pendelslag. Det är sorgligt. Det som har drivit strategin är oförändrat.

För Hans och Cenitha skedde en förändring förra året. Jämfört med kriserna de tidigare haft  kunde Cenitha för en gångs skull stanna med den sorg som kom över henne.

– Jag hade ont i hjärtat på nätterna – och det var hjärtesorg. Jag hade börjat söka lägenhet, var på väg på riktigt. Men det minsta lilla när det blev bättre – då kom den där kärleken.

Cenitha behövde få hjälp med att se vilket schema som kunde ligga bakom Hans ilska för att ”orka” känna förståelse för honom igen.

Hans blir lite ivrig:

– När man ser varandras sår – då väller kärleken upp i en. När jag ser vad Cenitha bär på, vad som väcks i henne – det känns direkt här, fortsätter han och lägger handflatan på bröstet. Jag vill bara ta hand om dig.

Cenitha känner sig lugnare inombords nu, säger hon. Stabilare. Reagerar inte lika snabbt och inte med lika mycket ilska – hon slår knytnäven i handen – utan kan stå ut mer med sina känslor.

– Vi har egentligen förskjutit våra roller lite. Jag håller igen mer och du agerar ut mer än tidigare.

– Och jag lämnar oftare  min bubbla. Jag har mer kontakt med mig själv, känner mig mer sensitiv. Och uppskattar vardagen på ett annat sätt.

– Varför kämpar vi? undrar Cenitha. Det är ju slitsamt många gånger.

Sedan svarar hon själv.

– När vi kommer till den där kärleken vi känner så djupt – då är i alla fall inte jag beredd att ge upp. Fastän det har varit så himla tufft de senaste två åren.