Roald Dahl: Rebell på barnens sida

”’Barrrn ärrr vämjeliga!’ vrålade Överhäxan.” Jenny Jägerfeld analyserar Roald Dahls terapeutiska funktion för barn.

Året var 1983 och jag satt fullkomligt trollbunden framför tv:n när Ernst Hugo Järegård läste ur Kalle och chokladfabriken, mycket modest animerad genom att man zoomade in och ut på bokens illustrationer. Beskrivningen av Willy Wonkas choklad berättad på Järegårds säregna vis fick det att vattnas i munnen på mig. Stundtals gjorde han rösten mörkare, släpigare, stundtals gick han upp i sin karaktäristiska hetsiga falsett. När han beskrev hur tung luften var av den ”fylliga, söta doften från smält choklad” var det som att han beskrev något överjordiskt. Efter programmet blev jag tvungen att springa iväg och köpa en Plopp, en sådan där liten tvåbitars mjölkchoklad med toffeefyllning, ni vet. Det var den choklad jag tyckte närmast kunde mäta sig med Willy Wonkas Drömkolaskumchoklad – även om den inte var fullt så magisk.

Roald Dahl är en mästare på att återge barndomens fullständiga besatthet av sötsaker och choklad. När han själv gick på internatskolan i Repton i Storbritannien hade han och hans klasskamrater den stora turen att bli provsmakare för chokladtillverkaren Cadbury. Varje år fick de en låda full med Cadburys senaste chokladkakor och blev ombedda att ge sitt omdöme om chokladen som aspirerade på att komma ut på den engelska marknaden. Där uppkom idén till chokladfabriken han skulle komma att skriva om många år senare.

I Kalle och chokladfabriken är chokladen och godiset inte bara något gott man äter sådär lite oreflekterat vid sidan av, utan något mycket, mycket mer. Något magiskt och kraftfullt som leder fram till oanade och fantastiska händelser. Godiset är inte bara socker, det är förenat med uppfinningsrikedom och kreativitet. Där finns regnbågsdropparna som gör att man kan spotta i sju olika färger, osynliga chokladkakor som man kan äta på lektionen, sockeröverdragna pennor som man kan suga på och upplyftande bubbelbrusdrycker som gör att man svävar upp i luften som en ballong och måste rapa riktigt ordentligt för att komma ner.

Många av godisets egenskaper i exemplen ovan är uppenbarligen till för att lyckas komma åt att äta godis utan att en vuxen har den blekaste aning. Och ett återkommande tema i Roald Dahls böcker är just hur barn överlistar kontrollerande eller idiotiska vuxna. Roald Dahls böcker har just av den här anledningen ofta varit föremål för vild diskussion. Litteraturkritiker, bibliotekarier och föräldrar har hävdat att hans böcker uppviglar barn till olydnad och ohyfsat beteende, som att svära, rapa, att strunta i att bada eller tvätta händerna eller till och med använda tobak. Böckerna har återkommande blivit bannlysta och borttagna från bibliotekshyllor på begäran av föräldrar, bibliotekarier eller andra som opåkallat tagit på sig rollen som samhällets moraliska stöttepelare och som tröttsamt vidmakthåller idén om att litteratur för barn måste vara uppbygglig, pedagogisk eller på annat vis uppfostrande (snark).

Litteraturkritikern och barnboksförfattaren David Rees menar till och med att Roald Dahl är tvångsmässigt fixerad vid våld i största allmänhet och vuxna människor som misshandlar och förtrycker barn i synnerhet och därför är hans böcker skadliga. De miljontals barn som läser och har läst Roald Dahl verkar dock inte ha något problem med det hela. (Min äldsta dotter tittade alldeles härom veckan upp från boken Matilda och sa förtjust: ”Matildas rektor är verkligen FRUKTANSVÄRD!!!”)

Ofta finns det en diskrepans mellan den barnkultur som sanktioneras av vuxna och den kultur som barnen själva föredrar. De populäraste litterära gestaltningarna är inte sällan de som bryter mot tabun och konventioner, som till exempel Loranga, Masarin och Dartanjang, Pippi Långstrump, Emil, Madicken, Ronja, well, ja hela Astrid Lindgrens produktion.

Det är sant att ett återkommande tema i Roald Dahls barnböcker är konflikten mellan barn och vuxna. Men är det fel? I sin roll som antagonist gentemot barnet framställs den vuxne ofta som en vidrig, vanställd och bitter individ, vars enda nöje är att göra livet surt för, eller till och med att döda barnet. (I Roald Dahls böcker är den fysiska fulheten alltid kopplad till ondska, dumhet och låg moral. Det bästa är nog när han i Jojjes ljuvliga medicin beskriver en elak mormors hopsnörpta, sura mun som en hunds rövhål …)

I boken Matilda har vi inte bara de avskyvärda föräldrarna Herr och fru Vidrigsson, som inte alls förstår att uppskatta Matildas enastående begåvning, utan också den tyranniska rektorn Domderasonskan, som inte drar sig för att ta tag i en flickas flätor och svinga iväg henne i luften eller lyfta en pojke i öronen – en uppenbar sadist som njuter av sitt övervåld. I James och jättepersikan hittar vi de elaka tyranniska fastrarna som låter honom slava för dem men som aldrig själva lyfter ett finger, och i Häxorna är det givetvis häxorna som inte vill något hellre än att utplåna alla barn i hela världen:

”’Barrrn ärrr vämjeliga!’ vrålade Överhäxan. ’Vi ska utplåna dem! Vi ska sopa borrrt dem frrrån jorrrdens yta! Vi ska spola nerrr dem i avloppen!’” (Överstehäxan har ett lite speciellt sätt att uttala bokstaven ”r”. Roald Dahl skriver: ”Hon lät det rulla runt, runt i munnen som en bit knaprig alltför het fläsksvål innan hon spottade ut det.”)

Visst, Roald Dahls värld är ofta grym men han står alltid på barnets sida. Roald Dahl hade själv erfarenhet av att ha blivit utsatt för sadism, misshandel och förtryck i skolan, framför allt av en grym rektor på den internatskola han gick på som lär ha varit förlagan till Domderasonskan. Detta är troligen också grunden för hans oreserverade stöd för barnen och hans uppenbara förakt för auktoriteter, såsom lärare, föräldrar och rektorer.

Om sin syn på barn har han själv sagt: ”I hela sitt liv blir de uppfostrade och disciplinerade. De blir tillsagda att sluta äta med fingrarna och spotta på golvet och svära … Även om barnet älskar sin mamma och pappa så är de omedvetet också fienden. Jag tror att det går en fin skiljelinje mellan att älska sina föräldrar djupt och att förakta dem.”

De flesta barn som läser Roald Dahl blir förhoppningsvis inte misshandlade men man kan tänka sig att de upplever ett slags intuitiv identifikation med karaktärerna i böckerna. Att utsattheten som bokens protagonist befinner sig i är ett slags metafor för den maktlöshet som barnet själv känner av gentemot vuxenvärlden, där antalet frihetsgrader ofta är mycket lågt. För även om barnet har mycket förstående och trevliga föräldrar som inte alls är så auktoritära som de vuxna som Roald Dahl beskriver, så är det ändå så att man måste gå upp när man är för trött, klä på sig fast man inte vill, tvätta händerna, borsta tänderna, skynda sig till bussen, gå i skolan, sitta stilla, räcka upp handen, inte springa i korridoren, inte spela för länge på ipaden, äta sin mat, göra sina läxor, gå och lägga sig när man är pigg och så vidare och så vidare i all oändlighet.

När många under 1960- och 70-talet ansåg att de klassiska folksagorna var för mörka och därför skadliga för barn, hävdade den amerikanske barnpsykologen Bruno Bettelheim tvärtom, att de med sina teman om död, övergivenhet och rivalitet hjälper ett barn att utvecklas intellektuellt och att hantera sina rädslor, aggressioner och önskningar på ett symboliskt sätt – vilket får dem att mogna psykologiskt. (Bruno Bettelheim var på många sätt en oerhört otrevlig människa som bland annat misshandlade de barn som var intagna på hans egen institution och populariserade begreppet ”kylskåpsmödrar”, som la skulden på mödrarna för att de fick autistiska barn. Men han har psykoanalyserat folksagor som ingen annan i boken The uses of enchantment från 1976).

Man kan tänka på samma vis om Roald Dahls berättelser, det vill säga, sagorna ger ord och symboler för något de kanske känner men ännu inte har verbaliserat. Sagorna lär, enligt Bettelheim, barnen att livet är en oundviklig kamp, kanske till och med kärnan i den mänskliga existensen. Men om man inte fegar ur utan rakryggat bemöter dessa oväntade och orättvisa svårigheter så kommer man att klara det och gå segrande ur striden. Det är i alla fall den fantasi vi måste upprätthålla för att orka leva …

Det finns en poäng, tänker jag, med att inte bara presentera mysiga och trevliga berättelser för barn, utan också berättelser som uppvisar den mörkare sidan av människans natur. Barn vet ändå att alla människor inte är goda, eller i alla fall, att alla människor inte alltid utför goda handlingar. De vet det även om sig själva.

Och i Roald Dahls böcker är barnen aldrig kuvade offer, hur många trauman de än har utsatts för, och de fegar aldrig ur, utan löser i stället alltid problemet. Det är de som definierar vad svårigheten består av, det är de som kommer på lösningarna, det är de som sätter planerna i verket och lyckas med det de föresätter sig. Trots det är hjältarna inga kavata Pippi Långstrump-tuffingar, utan ofta ganska tystlåtna, artiga och försynta barn. De barn som är otrevliga, självupptagna, bortskämda eller giriga straffas också hårt i till exempel Kalle och chokladfabriken.

Ofta är lösningarna på problemen dessutom fantastiskt kreativa! Matilda får bort den fruktansvärda rektorn, inte bara från skolan utan även från byn, genom att med sin magiska kraft (att lyfta saker genom att endast titta på dem) lyckas skriva ett budskap med en krita på svarta tavlan som skrämmer skiten ur Domderasonskan. Pojken i Häxorna lyckas förgöra alla häxor i hela England genom att hälla ner Formel nr 86 i deras stora soppterrin, vilket förvandlar dem alla till möss och i James och jättepersikan räddar James jättepersikan från att bli attackerad av hajar genom att binda fast den i femhundra fiskmåsar, vilka flyger i väg.

Det terapeutiska i böckerna är också att de vuxna som behandlar barnen illa får fruktansvärda straff. Straffen är dessutom ofta listigt konstruerade av barnet själv och modigt utförda av detsamma. Är det inte något djupt tillfredsställande i detta? Tanken om att det finns en rättvisa, att om någon beter sig illa så kommer den att straffas. Jag tänker att det är ett av skälen till att deckare har blivit så populära. För där fångas alltid den vidriga våldtäktsmannen, barnamördaren eller varför inte den numera ganska vanliga kombinationen: sexualbarnamördaren. I och med detta får alltid den som blivit utsatt för brott sin upprättelse. Och brottslingen får sitt rättmätiga straff. Genom att läsa Roald Dahls berättelser kan barnen bearbeta sina känslor av att ha blivit orättvist behandlade eller sin vilja att hämnas på ett symboliskt plan. Eller bara få en känsla av att det goda kommer att segra, så länge man är en schysst person. På samma sätt som vi vuxna får genom deckaren.

Men Roald Dahls böcker innehåller inte bara skildringar av vidriga och ondskefulla vuxna. Samtidigt finns där alltid relationer mellan vuxna och barn som präglas av kärlek, ömhet och förståelse. Matilda har sin godhjärtade lärarinna fröken Honung, den föräldralösa Sophie i SVJ har den snälla vänliga jätten och i Häxorna har pojken en underbar mormor, som hjälper honom att bekämpa häxorna och som älskar honom lika mycket när han är en pojke som när han är en mus. Hon frågar honom:

”Min älskade vän […] är du säker på att du inte har något emot att vara mus resten av ditt liv?” ”Det gör mig ingenting”, sa jag. ”Det spelar ingen roll vem man är eller hur man ser ut, så länge man bara har någon som älskar en.”

En bra berättelse för barn ska enligt Bettelheim fokusera på förändringsprocessen; protagonisten ska gå från ett tillstånd till ett annat, det vill säga utvecklas, vilket är en bild av barnets egen psykologiska utvecklingsprocess. Och för att barnet själv ska våga realisera denna utveckling så måste berättelsen alltid sluta lyckligt. Bettelheim menar att ett barn som inte kan se på sin framtid med hopp och optimism avstannar i utvecklingen. Och tar man bort det hemska och svåra ur sagorna tar man även bort katharsis, reningen. Därför är det viktigt att sagorna inte slutar dåligt. För då försvinner hoppet.

Hoppet finns alltid i Roald Dahls berättelser, hur vidrig tillvaron än är. I Kalle och chokladfabriken är den gyllene biljetten en fysisk manifestation av hoppet. Alla har möjlighet att få tag i en gyllene biljett, även om man är lika bottenlöst fattig som Kalle. Genom att hitta den gyllene biljetten får Kalle möjlighet att leva sin dröm. Och är det inte ett lyckligt slut att få ärva en chokladfabrik så vet jag inte vad som är det.

Och när jag då, nio år gammal, i novemberkylan på väg hem från ICA öppnade min Plopp och likt Kalle tog en försiktigt njutningsfylld tugga av den fylliga, söta chokladen, så tyckte jag att det glittrade lite som av silver där under chokladen! (Det var visst godispapprets insida som på den tiden var gjort av aluminium, men det var ändå magiskt!)

FAKTA: 4 x Roald Dahl
1) Roald Dahl föddes i Wales i Storbritannien den 13 september 1916. Föräldrarna kom från Norge, där han också tillbringade barndomens somrar. Som barn var han tvåspråkig och flera av hans böcker utspelar sig i Norge.
2) Under sin över fyrtio år långa författarkarriär skrev Roald Dahl 30 barnböcker och en lång rad berättelser och noveller, som först och främst vänder sig till ungdomar och vuxna. I sin äppellund hade han en liten skrivarstuga där han satt och arbetade.
3) Roald Dahl sa: ”Om du tänker goda tankar så lyser de i ditt ansikte som solstrålar, och du kommer alltid att se förtjusande ut.”
4) Han dog den 23 november 1990, 74 år gammal.

Jenny Jägerfeld är legitimerad psykolog, författare, poddare och krönikör i Modern Psykologi. Den här artikeln publicerades först i Modern Psykologi 7/2016, inför Roald Dahls hundraårsdag och biopremiären av filmen SVJ (Den stora vänliga jätten): Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera