Från ondska till hjältemod – och Stanford prison experiment

Han skulle lätt kunna passera som hin håle, med sitt skägg, sina höga tinningar och sitt korpsvarta hår. Men mot slutet av vårt samtal jämför han sig själv med Johannes Döparen. Det är en dubbelhet som präglat hans liv.

Låt oss börja med att placera Philip Zimbardo på den psykologiska kartan. 1971 skrev han in sig i historieböckerna genom Stanford prison experiment. Planen var att under två augustiveckor undersöka hur manliga collegestudenter skulle agera om de utsågs till väktare respektive fångar i ett rollspel i källaren till psykologiinstitutionen vid Stanford university, strax söder om San Francisco i Kalifornien. Efter sex dagar fick försöket avbrytas efter att det urartat i fysiska övergrepp.

År 2004 blev det aktuellt igen, då bilder från Abu Ghraib-fängeslet i Irak sipprade ut. Det hela slutade med att Philip Zimbardo skrev boken The Lucifer effect om parallellerna mellan de två fängelserna. Han skrev också ett slutkapitel som skulle förändra hans liv – och ta honom till Stockholm hösten 2017.

Vi backar bandet ännu några decennier och förflyttar oss till New York. Om södra Bronx hade legat i Sverige i dag skulle man kalla det för ett  utanförskapsområde. Nu var det 1930-tal i USA och Philip Zimbardo använder ordet getto om området där han växte upp.
– Det betyder att det nästan bara var fattiga invandrarfamiljer som levde i hyreshus. Mina föräldrar var andra generationens invandrare från Sicilien, outbildade.

Jag träffar Philip Zimbardo i en foajé till konferenscentret Waterfront i Stockholm. Han berättar om gettot och hur vuxna lotsade in småkillar i kriminalitet genom att ge dem pengar för att stjäla och för att sälja droger till sina vänner.
– De gav dig en tiodollarssedel, vilket var en enorm summa pengar på den tiden. Jag hade vänner som gav efter för frestelsen, men jag och några andra vänner gjorde inte det. Några av dem som gav efter slutade i fängelse.

Som barn ställde han sig så den psykologiska frågan: Vad är skillnaden mellan barn som faller för frestelsen och de som står emot den?
– Jag hade inget svar vid den tiden. Jag tänkte att det kanske hade att göra med att inte ha en mamma som visade kärlek och gav dig en moralisk kompass. Det var inte förrän jag gick på college som jag förstod att det fanns ett ämne som hette psykologi och som ställde de här frågorna, säger Philip Zimbardo.

Men introduktionskursen i psykologi vid Brooklyn college 1950 beskriver han som den tråkigaste kurs han gått i hela sitt liv.
– Psykologi 1950 handlade om råttor som sprang runt i labyrinter. I stället tog jag först examen i sociologi och antropologi. Där ställdes det intressantare frågor.

Att Philip Zimbardo ändå hamnade i psykologin hade mer med jazz att göra. Han hade en vän som behövde hjälp med ett arbete i experimentell psykologi. Philip Zimbardo tackade nej – han hatade ju psykologi – men mjuknade när kompisen kunde erbjuda fribiljetter till konserter i gentjänst.
– Den första dagen under experimentet sa jag: ”Gud jag älskar det här!”

Snart var Brooklyn college utbytt mot Yale-universitetet, där studenterna fick besök av Leon Festinger som lät dem läsa manuset till hans banbrytande bok om kognitiv dissonans, som ännu inte kommit ut. Kognitiv dissonans är det obehag som uppstår mellan de olika värderingar och åsikter vi har, eller mellan våra värderingar och hur vi verkligen handlar.
– Det var det som gjorde mig till experimentell socialpsykolog.

En annan legendarisk psykolog som Philip Zimbardo lärde känna var Stanley Milgram, som 1963 genomförde sitt lydnadsexperiment, där människor på order gav testpersoner vad de trodde var dödliga elstötar. Experimentet genomfördes som en reaktion på filosofen Hannah Arendts rapporter från rättegången mot nazistförbrytaren Adolf Eichmann och hennes tankar om ondskans banalitet.

Vänskapen med Stanley Milgram började långt tidigare. I tonåren flyttade Philip Zimbardo med sin familj till North Hollywood i Kalifornien där pappans syskon bodde. Men i den nya skolan undvek barnen Philip. Han frågade till slut en klasskamrat varför de inte tyckte om honom.
– Det är inte det att vi inte gillar dig, sa han. Vi är rädda för dig! Vi vet att du är från New York och att du är siciliansk, så vi antar att du tillhör maffian.

Familjen flyttade så småningom tillbaka till New York och Bronx och i skolan blev han vän med ”en liten judisk kille som heter Stanley Milgram”. Två månader in på terminen var det ett val av den mest populära pojken och tjejen i årskursen och Philip Zimbardo vann, till sin egen stora förvåning.
– Stanley Milgram var den som skrev den lilla texten intill bilderna i årsboken. Intill min skrev han: Phil Zimbardo is tall and thin, but with his blue eyes all the girls he’ll win.

Philip Zimbardo frågade sin nyvunne vän hur han kunde vara den mest populära killen ena året, men den minst populära året innan.
– Jag kände Stanley lite redan innan jag flyttade till norra Hollywood, så jag frågade: Har jag förändrats? Han svarade: ”Nej, det är situationen som har förändrats.” Vi började tala om hur situationer kan förändra beteenden redan då, jag och Stanley.

Ett drygt decennium senare hade Stanley Milgram utfört sitt berömda lydnadsexperiment, men idén om att vissa människor föds onda dominerade fortfarande.
– Men all min erfarenhet sa att ondska föds ur situationen, säger Philip Zimbardo. Brottslingarna som försökte korrumpera mina vänner som barn och situationerna där barn har fördomar mot den som är annorlunda.

Philip Zimbardo tyckte att Milgrams studie var en bra demonstration av hur goda människor kunde lyda en auktoritet blint, men att det är ovanligt att någon säger åt dig att skada någon annan, utom i militären. Däremot tilldelas vi roller som kan få oss att begå handlingar som skadar andra, resonerade Philip Zimbardo. Så han ville göra om Milgrams studie, men i ett sammanhang  där ingen blir tillsagd att göra något dåligt, utan jobbet är att kontrollera människor.
– Vad händer om du sätter goda människor i en dålig situation? Om du har en plats och alla som befinner sig där är initialt goda, borde inte medmänskligheten vinna, eller är det som i södra Bronx?

Ditt experiment  urartade ju ganska fort. Men vad trodde du skulle hända?
– Vi antog att det skulle ta tid för deltagarna att komma in i sin roll och att den grundläggande variabeln skulle vara verbala trakasserier, att med tiden skulle vakterna förolämpa fångarna mer och mer.

Första dagen hände ingenting. De flesta studenterna på den tiden hade deltagit i antikrigsprotester, och polisen hade misshandlat studenter vid flera tillfällen. Vid Kent state university hade polisen till och med dödat fyra studenter året innan.
– Studenter hatade polisen och i förlängningen även fängelsevakter.

Vid lottningen av rollerna ville ingen av deltagarna vara vakt.
– Vi gav dem militäruniformer, som de hatade att bära. På inspelningarna vi gjorde kunde man höra: ”Kom igen, låt oss ta det här på allvar!” Men fångarna bara skrattade.

På morgonen den andra dagen förändrades allt. Fångarna revolterade emot att bli avhumaniserade. I experimentet ingick att lägga bort sitt namn och i stället tilltalas med ett nummer. Fångarna låste in sig i cellerna, tog av sig sina nummer och började skrika åt vakterna, som  svarade med att bryta ner dörrarna. Därpå tvingades fångarna att klä av sig nakna och vakterna satte några av dem i isoleringscell.
– Vakterna stegrade sitt förtryck och fångarna revolterade mer och mer, varpå vakterna blev allt mer kreativt onda och gjorde värre och värre saker.

Efter 36 timmar fick den första fången ett sammanbrott. Nästa dag bröt en annan fånge ihop och till slut hade fem av nio fångar brutit samman.
– Det var då vi sa att vi måste avbryta det. Det är bortom kontroll. Vi kunde inte tänka oss att det här skulle ske.

Det var din blivande fru, Christina Maslach, som kom in och gjorde dig medveten om det här.
– Ja, jag var inte medveten om det, för jag var fängelsechef. Jag var lika påverkad som alla i experimentet. Det starka budskapet i den här studien är att vem som helst kan fångas i den här situationen.

Efter att fängelsestudien avslutats, skrev Philip Zimbardo ett par rapporter, han vittnade inför kongressen apropå en fängelsereform, NBC sände ett tv-program baserat på Zimbardos videomaterial och han påbörjade även en bok, som lades på is. Även om experimentet blev omtalat då så krävdes en gigantisk skandal inom den amerikanska försvarsmakten för att studien skulle få ny relevans.

År 2004 sipprade det ut bilder från Abu Ghraib-fängelset i Irak, som USA invaderat året innan.
– Många av bilderna var exakt som Stanford prison, vakter satte påsar över huvudet på fångar och klädde av dem nakna.

En av Philip Zimbardos tidigare studenter arbetade på public service-radion, NPR, och bad om en intervju.

– Det var en stor skam för militären. Genast började Bush-administrationen och militären säga att det här var ett verk av några få bad apples, några få dåliga soldater.
– Jag tittade på bilderna och sa att jag vill tro att amerikanska soldater inte är några dåliga äpplen, utan att Bush-administrationen och dess militär har lagt dem i en dålig tunna. De som borde ställas till svars är de som tillverkat de dåliga tunnorna.

En av de utpekade soldaternas advokat kontaktade Philip Zimbardo och frågade om han ville försvara hans klient.
– Jag sa nej, det han gjort är hemskt. Men så sa han att jag kommer att få tillgång till alla rapporter och till alla bilder. Det kunde jag inte motstå. Så jag lärde känna honom, tittade på tusentals bilder och läste ett dussintal rapporter av generaler. Efter det var jag övertygad om att jag måste berätta om det här och sätta Stanford prison-experimentet i en ny kontext.

Resultatet blev The Lucifer effect: Understanding how good people turn evil som kom 2007.
– I slutet av boken kom den stora förändringen i mitt liv, säger han. Om vi nu vet hur lätt det är att få goda människor att utföra onda handlingar, så bör vi även kunna ta reda på hur vi ska främja positivt beteende. Det är vad sista kapitlet handlar om, säger Philip Zimbardo.

– I Milgrams lydnadsstudie gick två av tre hela vägen, men en av tre gjorde det inte. I min studie gjorde nästan alla vakterna dåliga saker, men några gjorde inte det. Så vad utmärker människor som kan stå emot starka situationer. Kanske kan vi tänka på dem som hjältar?

Året efter att boken kommit ut talade Philip Zimbardo på TED-konferensen i Monterey på temat The psychology of evil. På slutet av föredraget, som i dag nått nära 6 miljoner visningar på www.ted.com, uppmanade han publiken att hitta hjältemodet inom sig själva.

En av alla som kom fram för att prata efter föredraget var Pierre Omidyar, grundaren av Ebay. Han erbjöd stöd till en stiftelse och 2008 grundades Heroic imagination project.

När Philip Zimbardo undersökte vad som hindrade människor från att agera hjältemodigt ledde det till hans tidigare student Carol Dwecks forskning om mindset – hur vi påverkas av att ha ett dynamiskt, växande perspektiv på våra förmågor eller ett mer statiskt, där egenskaper och talanger ses som något mer inneboende och oföränderligt. Även den compassionbaserade psykologin, som fokuserar på hur vi kan bli mindre dömande och utveckla medkänsla med både andra och oss själva, har influerat honom.
– Det är mellan medkänsla och handling som du hittar moraliskt mod.

Förmiddagen före intervjun har ägnats åt föredrag som varvats med korta övningar i bland annat compassion, under rubriken The Sprint experiment. Med sig har Philip Zimbardo Stanford-psykologerna Daniel E. Martin och Yotam Heineberg. De samarbetar även med Philip Zimbardo och det svenska företaget Brightsity Scandinavia, som står bakom The Sprint experiment, för att skapa digitala kanaler, som inte kräver resor härs och tvärs över jorden.

De länder som Philip Zimbardo rest till med sitt hjältemodsprojekt har ofta varit påfallande auktoritära, bland annat Ungern och Iran.
– Det här är länder där människor känner att deras frihet är under attack. Du kan hamna i fängelse för att du protesterat.

Därför uppmanar Philip Zimbardo alltid människor att protestera klokt, så att de inte hamnar i fängelse.
– Det är väldigt enkla idéer: Hur kan man vara en vardagshjälte på ett effektivt sätt?

Hur är du en vardagshjälte?
– Jag tror att jag är en budbärare, en Johannes Döparen. Men jag försöker att leva som jag lär. Jag ger människor tid, säger han, något som visat sig då han suttit kvar länge och talat enskilt med åhörare efter förmiddagens föreläsning.

Vilken roll tänker du att din forskning spelar då auktoritär politik blir allt starkare?
– Jag är inte säker på att forskning kan utmana auktoritära regimer, men för första gången, i och med Donald Trump, säger jag att här finns en fara som vi måste vara medvetna om.

Philip Zimbardo har lagt till en Totalitarian shock box i sina föreläsningar, som en parallell till elchockerna i Stanley Milgrams lydnadsexperiment.
– Med den visar jag hur en totalitär regim gradvis tar bort din frihet. Min poäng är: Var medveten. Det här händer och det sker gradvis.

Trots att växelspelet mellan ondska och godhet är det som gett Philip Zimbardo hans ikonstatus, är det ett annat område som han är mest stolt över: sin forskning om blyghet, som han gav sig in på efter Stanford prison-experimentet.
– Blyghet är ett självpåtaget psykologiskt fängelse. Det är ingen som säger att du inte kan göra det ena eller det andra, utan det är du som säger ”jag är blyg”. Du blir din egen fånge och fångvaktare. Jag började med den metaforen, sedan började jag ge en kurs på Stanford och gjorde den första systematiska forskningsstudien om blyghet. Efter det skapade vi en klinik som fortfarande är igång.
– För mig är det idealet: Du får en idé, du undervisar om det, du forskar om det och omvandlar sedan din forskning till behandling, säger han.
– Det borde bli mitt eftermäle, inte fängelsestudien.

6 x Philip Zimbardo
Född: 1933 i New York.
Gör: Professor emeritus vid Stanford university. Grundare av Heroic imagination project.
Karriär: Examen i psykologi, sociologi och antropologi vid Brooklyn college 1954, doktor i psykologi vid Yale 1959, professor i psykologi vid New York university 1960–1967, vid Columbia university 1967–1968 och vid Stanford university 1968–.
Böcker i urval: Blyghet: Vad det är och vad kan man göra åt det? (1978, Shyness 1977) Det blyga barnet: Att förebygga och betvinga blyghet hos barn och ungdom, med Shirley L. Radl (1982, The shy child 1981), The Lucifer effect (Random house 2007), Time paradox: The new psychology of time that will change your life, med John Boyd (2009) och Man disconnected: How the digital age is changing young men forever, med Nikita D. Coulombe (2015).
Filmer: Kyle Patrick Avarez spelfilm The Stanford prison experiment producerades i samarbete med Philip Zimbardo och kom 2015 och 1992 gjordes dokumentären Quiet rage: The documentary.
Webb: www.zimbardo.com, www.lucifereffect.com, www. prisonexp.org, heroicimagination.org

Kritiserat experiment
Philip Zimbardos slutsatser från Stanford prison experiment har inte stått oemotsagda. 1975 publicerades kritik mot vetenskapligheten i experimentet och år 2001 försökte brittiska forskare att upprepa experimentet i samarbete med BBC, med delvis annorlunda upplägg och andra resultat. Philip Zimbardo själv nekar inte till svagheter i studieupplägget, vilket bland annat syns i den spelfilm som gjordes 2015 med honom som medskapare. I en scen som bygger på ett verkligt replikskifte ställer en psykologkollega honom mot väggen vad gäller studiens metod. Men som tidningen New Yorkers psykologiredaktör, författaren Maria Konnikova, konstaterar i en artikel om kritiken mot experimentet: ”Lärdomen av Stanford är inte att vem som helst är kapabel att stiga ner i sadism och tyranni. Det är att vissa institutioner och miljöer lockar fram den sortens beteenden – och, kanske, kan förändra dem.”